Dokumenterade en intressant händelse i gårdagens webbupplaga av DN:
»Att mannen nu satts på fri fot» torde till att börja med tyda på att han på något sätt väckts till liv igen…
Sent ska syndaren…
Svara
Årsarkiv: 2013
Inte ens på engelska
Min jakt på Ferlins Aristion påminner mig om en historia från internets begynnelse; utan att ta något större ansvar för korrektheten skulle jag datera följande händelse till någonstans kring 1992 eller 1993.
En dag fick jag ett mejl från en okänd person på andra sidan det stora vattnet vars innehåll var ungefär följande: »Jag har googlat på Nils Ferlin, och den enda träff jag fick var din hemsida. Kan du hjälpa mig att hitta en översättning till engelska av Ferlins fina dikt Inte ens en grå liten fågel?», fast på engelska och utan verbet googla, som av naturliga skäl inte var uppfunnet dåförtiden. Glad att kunna hjälpa en ferlinfrände i nöd letade jag rätt på 20th Century Scandinavian Poetry ur mitt bibliotek[1], och skickade honom följande[2]:
And not even —
And not even grey little birds
All singing in green, green trees
There’ll be on the other side —
It’s a thought that can hardly please.
And not even grey little birds,
And never a birch that is white
But it happened on summer’s most beautiful day
That I longed there with all my might.
Översättningen är gjord av signaturen M.S.A., det vill säga Martin Allwood, en multilingvistisk poet som enligt egen utsago publicerade dikter på fyra språk; det är också han som varit redaktör för sagda bok.
Men min amerikanske bekantskap var inte riktigt nöjd; om jag minns rätt tyckte han att avslutningen var för bestämd i jämförelse med Ferlins lite tvekande »har det hänt att jag längtat dit». Han föreslog en alternativ avslutning, som jag inte tyckte fungerade, och skickade ett motförslag. Så höll vi på ett tag tills förbindelsen bröts — om jag minns rätt slutade hans brevlåda att fungera; mina mejl studsade tillbaka med ett »no such username» som anledning — utan att vi enats om den ultimata översättningen.
Om han råkar hitta hit och fortfarande letar efter en bättre översättning så har jag hittat ytterligare ett par försök vid mina genomsökningar av Poste Restante; här är en version av Fred Lane från PR 1/75:
Not even…
Not even a little grey sparrow
that sings in the greenwood tree
exists over there, on the other side,
and how sad such a place must be
Not even a little grey sparrow
nor a single silver-white birch.
But the loveliest day that the summer gives
have I longed in my heart to be there.
Tjugo år senare, i PR 1/95, dök det upp ytterligare en version, av Sigurd Axelsson:
Not even a bird, grey and tiny
a-singing from its tree
will be found on the other side — a fact
that is most grievous to me
Not even a bird, grey and tiny
nor a birch that stands white and fair
but summer’s most beautiful day
has it happened that I wished I was there
Söker man på internet får man numera 265 000 träffar på Nils Ferlin, och några av dem tar upp andra översättningar. Bland annat kan man hitta något som förmodligen är ett senare försök av Allwood:
Not even —
Not even a little, gray bird that
sings in a flowering tree,
will be found on the other side, and
that seems quite boring to me.
Not even a little, gray bird, and
no white birch with leafy lace —
but it’s happened on summer’s most beautiful day,
that I’ve longed to go to that place.
Denna version står angiven som »Thord Fredenholm & Martin Allwood, 1986», vilket jag tolkar som att den ingår i deras urval av Ferlin-dikter, With plenty of colored lanterns. Tyvärr har jag inte sagda verk, så jag kan inte avgöra om översättningen är deras gemensamma verk, eller om bara en av dem bör stå som ansvarig[3].
En annan version, som av allt att döma är från 50-talet[4], är av en J.M. Nosworthy:
Not even
Not even the little grey bird
That sings among green leaves
Will be there in the life hereafter,
And for this my heart grieves.
Not even the little grey bird,
Nor the birch standing white and spare: —
Yet, this loveliest day of the summer
I have longed to be there.
Till slut två versioner där målarfärgen knappt har torkat, åtminstone jämfört med de övriga; John Irons version från 2011 ser ut så här:
Not a single
Not a single grey little songster
that chirps on a green-leafed bough
is found in what lies beyond here
and the prospect seems sad right now.
Not a single grey little songster
and never a birch that stands white —
But on summer’s most beautiful day I’ve at times
even so wished it were in sight.
Nedanstående version, av Tilda Lovell, användes om jag förstått det rätt i ett »körprojekt»
Mr. SADMAN
Not even a grey little bird
That sings in the first green of spring
Exists on the other side
And that’s a very sad thing
Not even a grey little bird
And not a birch white and clear
But at the most beautiful summersday
I have been longing there
Utan att gå in på alltför långa analyser av ovanstående försök så är det väl ganska klart att de allra flesta översättningarna förbättrar Allwoods inledande variant på ett par viktiga punkter: dels, som min korrespondent så riktigt påpekade, den alltför bestämda tonen i slutraden, och dels det träiga uttrycket »birch that is white», som inte alls ger samma associationer som »björk som står vit». Att ingen version helt lyckas fånga Ferlins rytm är inte så konstigt; redan språket i sig, engelskan, är »ryckigare» än det svenska språket, och kravet på en någorlunda trogen översättning sätter ganska snäva begränsningar vid valet av ord.
Men det finns en rad där jag tycker att alla misslyckats, nämligen i den sista raden i den första strofen — i Ferlins »och det tycker jag nog blir trist» finns både en lågmäld tvekan och en annan tidsaspekt än den översättarna använder. Fredenholm/Allwood har lyckats väva in ett »seems» som återskapar Ferlins tvekan, men åtminstone i mina öronen inte har samma grad av lågmäldhet. Men tidsaspekten är ett allvarligare problem — i Ferlins original funderar han på hur han kommer att uppfatta den andra sidan när han kommer dit, medan översättningarna berättar hur trist en plats utan »sjungande gråsparvar» måste vara, oavsett var den befinner sig. En liten skillnad, kan det tyckas, men med sitt val av tempus håller Ferlin kvar bilden av »den andra sidan» genom hela strofen, och skapar dessutom en naturlig koppling till slutraden i den andra strofen.
Det kanske fanns en anledning till att min okände amerikanske mejlvän och jag inte kunde enas om den perfekta versionen — det är svårt att översätta dikter…
Fotnoter:
- Vid den avlägsna forntid då den här berättelsen utspelar sig hade mitt bibliotek ännu inte antagit formen av en hög, och var fortfarande någorlunda sorterat. [↩]
- Eftersom alla kultiverade personer som behärskar det svenska språket per definition kan Ferlins original utantill finns det ingen anledning att återge det här. Om någon okultiverad sälle mot förmodan hittat hit kan vederbörande med en enkel googling hitta den på nätet, till exempel här. [↩]
- Thord Fredenholm var för övrigt son till Axel Fredenholm, en intressant person som jag eventuellt kommer att återkomma till i en senare blogga. [↩]
- Då (1958) gav nämligen Carolyn Hanny och J.M. Nosworthy ut en liten skrift betitlad Some poems; denna innehåller översättningar av svenska poeter, bland dem Ferlin. [↩]
Vadå Aristion?
För någon vecka sedan publicerade Peter Olausson en artikel om den stora kometen på sin fantastiska blogg, där han varje dag (!) presenterar ett okänt faktum, plockar isär en faktoid, berättar om sitt nästa bokprojekt eller bara allmänt försöker bekämpa dumheter som dykt upp i olika media. En folkbildargärning av kolossala mått!
I den ovan nämnda artikeln citerar Olausson Ferlin, och ger dessutom en högst plausibel förklaring till några rader ur Ferlins dikt. Såvitt jag vet har ingen påpekat detta förut, så det kan nog bestraktas som ett, litet men intressant, bidrag till ferlinforskningen[1].
Inspirerad av detta beslöt jag mig att ånyo kasta mig över ett mysterium i Ferlins diktning som jag ännu inte fått något grepp om, och som jag grubblat på i bortåt 40 år — vem var egentligen Aristion? Dikten jag tänker på heter Ärende och återfinns i Kejsarens papegoja från 1951.
Ärende
Aristion löpte från Maraton till Atén
i ett ärende.
Du skulle ha gett mig ett sådant ärende,
Liv.
Fullständigt meningslöst
springer jag runt i mitt ekorrhjul.
Ferlin anspelar här på den välbekanta myten om budbäraren som efter slaget mot perserna år 490 f Kr[2] sprang de dryga 40 kilometrarna från Marathon till Aten, ropade »Vi vann!», och segnade död ned; det är den myten som, via diverse poeter och baron de Coubertin, gett upphov till olympiadernas speciella flaggsport, maratonlöpningen.
Men som alltid när man börjar granska myter i sömmarna så uppstår tvivel. Till att börja med är det högst tveksamt om någon verkligen utförde det mytiska maratonloppet — om man googlar lite på lämpliga sökord finner man att den första källan[3] som nämner loppet är Plutarkos; en person som levde mer än 500 år efter händelsen ifråga. Wikipedia argumenterar ganska övertygande för tolkningen att myten blev till någonstans mellan Marathon och Plutarkos, och att åtminstone två någorlunda bra belagda historiska händelser använts som (oavsiktligt?) råmaterial: dels atenarnas snabba återtåg från Marathon till Aten[4], som enligt Wikipedia klarades av redan samma dag som slaget hölls[5]; och dels en berättelse hos Herodotos, en grekisk historiker som levde strax efter perserkriget och möjligen fått uppgifter från personer varit med, där en långlöpare vid namn Feidippides sändes till Sparta (en nätt liten tripp på omkring 240 km) för att försöka övertyga spartanerna att göra gemensam sak mot perserna[6]. Plutarkos berättar också om en Euchidas, som några år senare sprang till Delphi med en fackla för att »rena den heliga elden», utförde sitt uppdrag och föll död ner; man kan förmodligen anta att denna tredje historia också har placerats i den historiska mixern.
Ännu mer osäkert blir det då man ska namnge den där löparen som förmodligen inte sprang från Marathon till Aten. NE och Svensk uppslagsbok föredrar Feidippides. Alf Henriksson, i Antikens historier, påpekar i en not i indexet att Plutarkos visserligen menar att vederbörande heter Thersippos, men samtidigt medger att andra historiker kallar honom Eucles[7]. Euchidas får någon ströröst, liksom Filippides, som tycks vara ett annat namn för Feidippides. Men Aristion, då? Jag har bara hittat en enda källa, förut Ferlin, som föreslår Aristion som ett eventuellt namn på den eventuelle löparen, och det är en svensk uppsats från 1982; det går med andra ord inte att utesluta att det är Ferlin som varit källan till omnämnadet.
Om man börjar från andra hållet, med att leta efter en Aristion som möjligen skulle kunna passa in på en maratonlöpare, går det inte stort bättre. NE och Svensk uppslagsbok nämner överhuvudtaget ingen Aristion alls. En googling letar dock upp några kandidater — en filosof och tyrann som slogs mot romarna århundradet f Kr, och en eventuell martyr i Alexandria[8]; ingen av dessa synes ha haft det minsta anlag för maratonlöpning.
Den tredje kandidaten som Google föreslår är däremot mer intressant — en gravsten av en soldat Aristion, som hittades vid utgrävningarna av en by kallad Velanideza. Här hittar man en egendomlighet — många källor skriver något i stil med »Velanideza nära Marathon», medan åtminstone en källa på ett trovärdigt sätt förklarar att Veladineza inte alls ligger nära Marathon; och om en karta jag hittade prickat ut de båda historiska platserna rätt verkar det helt korrekt; Veladineza ligger nära Marathon på samma sätt som Södertälje ligger nära Uppsala, om ni förstår vad jag menar.
Dateringen av gravstenen, kanske inte helt oväntat, skiljer sig en del från källa till källa[9]. Den vanligaste uppgiften är ca 510 f Kr, och den »trovärdiga källan» ovan förklarar att det bland annat beror på stilen på bokstäverna vid stenens fot. Detta stämmer överens med de uppgifter man har om skulptören, Artistokles; de är visserligen ganska vaga de också, men motsäger alltså inte att stenen är från 500-talet f Kr.
Men den riktigt intressanta uppgiften, från den ganska snäva utgångspunkt jag har, är att Aristion någon gång på 1800-talet varit känd som »krigaren från Marathon». Det är samma källa igen som påstår detta, och som lätt inses av de delar av argumentationen jag återgett ovan, är en av dess målsättningar just att punktera myten om att Aristion slogs vid Marathon. Men jag är i det här fallet inte intresserad av huruvida myten är sant eller ej; det faktum att det har funnits en länk mellan denne Aristion och Marathon gör att han eventuellt också kan placeras i maraton-mixern[10]; det krävs bara ett mindre missförstånd för att han ska trilla dit.
Längre än så har jag inte kommit för ögonblicket. Såvitt jag kan se finns det åtminstone tre möjliga hypoteser till Aristions oväntade uppdykande i dikten ovan:
En är att en journalist[11] skrivit ihop en historia om maratonlöpningens historia, och därvid råkat blanda in den oskyldige Aristion; Ferlin har sedan läst denna berättelse och namnet Aristion har fastnat i hans minne.
En alternativ hypotes är att det är Ferlin själv som gjort denna lapsus; han har hört/läst de båda historierna, och blandat ihop namnen. Den hypotesen skulle dock varit lite mer plausibel om dikten skrivits några år senare[12], då han återknutit bekantskapen med sin vän poeten och greklandskännaren Gunnar Ekelöf.
En tredje är naturligtvis att det handlar om en helt annan Aristion; namnet lär ha varit mycket vanligt under antiken.
Vilken hypotes som är mest trolig vill jag för ögonblicket inte uttala mig om, men jag fortsätter letandet; hjälp emottages tacksamt…
Fotnoter:
- Jag har i alla fall inte hittat det påpekandet i den artikel om kometen som publicerades i Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, det senaste »komet-året», det vill säga 1986. [↩]
- Det har blivit allt vanligare att använda förkortningen »fvt», före vår tidräkning, i stället för en explicit referens till den eventuelle muraren och upprorsledaren från Nasaret. Detta förefaller mig vara kontraproduktivt eftersom det ultimata målet måste vara att inrätta en tidräkning utan referenser till någon speciell religions gudar eller profeter; och att då legitimera en av dem som utgångspunkt för »vår tidräkning» måste vara ett steg i fel riktning. [↩]
- Detta ska läsas som »den första kända källan»; Plutarkos har haft haft tillgång till material som sedan försvunnit. [↩]
- Enligt uppgift förde perserna före slaget ombord sitt kavalleri på sina båtar, och eftersom atenarna misstänkte att tanken med detta var att attackera Aten medan hären var upptagen på annat håll hade man bråttom tillbaka. [↩]
- Jag vill minnas att jag sett någon uppgift om att de nådde fram till Aten morgonen efter slaget, men jag tänker inte bråka med Wikipedia, åtminstone inte om den saken. [↩]
- Spartanerna var med på noterna, men av religösa skäl kunde de inte komma omedelbart; när deras trupp så småningom kom fram till slagfältet var striden redan över. [↩]
- Detta är en detalj som jag tycker talar för Plutarkos’ historia. En annan skulle kunna vara att han säger att det var en soldat i full rustning som fullgjort språngmarschen, och inte en budbärare. [↩]
- Notera att denna senare länk inte går till Wikipedia, utan till någon form av religiös motsvarighet; det är antagligen därför banala detaljer som födelse- och dödsår saknas, medan en lång utläggning förklarar att han dog enligt martyrdödens formulär 1a-alfa, komplett med leenden och replikskiften. [↩]
- När källorna inte ens kan komma överens om när stenen grävdes fram (jag har sett åtminstone tre uppgifter: 1832, 1838 och 1839), så inser man att datering är en knepig sysselsättning. [↩]
- Den börjar i och för sig bli så pass fullstoppad nu att det kan vara säkrast att byta ut den mot en medelstor hushållsapparat. [↩]
- Jag tvivlar på att en man av facket skulle kunnat para ihop Aristion med den eventuelle maratonlöparen; för att få till en sådan historia bör man nog vara utrustad med lika delar fantasi och inkompetens, vilket tyder på att en journalist varit framme. [↩]
- Jag utgår här ifrån att den skrevs inför utgivningen av Kejsarens papegoja, det vill säga onkring 1945-1950. [↩]
Min svensktopp
Nu är det listdags igen — en musiktidning, Sonic, har tagit fram en lista på de 100 bästa svenska skivorna genom åren. Jag har bara sett en blänkare om artikeln på SvD och Aftonbladet, så jag kan inte yttra mig om kvaliteten på listan i sin helhet, men den tio-i-topp som presenteras i Aftonbladet har inte mycket gemensamt med den som jag skulle sätta ihop; summa summarum en skiva — vilken den gemensamma nämnaren är torde alla som känner till det allra minsta om min musiksmak kunna räkna ut.
Exakt hur en sådan hypotetisk bosjo-topphundra-lista skulle se ut vet jag inte, men en topp-15-lista[1], skulle — idag, innan förmiddagsteet — se ut något i stil med den här, presenterad baklänges för att eventuella pokerhajar ska kunna »smyga» upp listan i tur och ordning:
15. Kajsa & Malena: Historier från en väg — Jag minns inte längre vad det var som gjorde att jag fastnade för den här skivan, men när jag väl gjorde det fastnade jag rejält. Enkla men effektiva melodier, genomgående bra texter och fantastiskt uttryckfull sång från Kajsa Grytt, ackompanjerat av i lika hög grad uttrycksfullt pianospel av Malena Jönsson.
14. Lollo Asplund: Eldsjäl — Jag hörde några låtar från skivan på Radio Ryd, studentradion i Linköping, på hösten 1981, och när jag upptäckte att Asplund spelade ett snabb-gig i aulan på lärarhögskolan i Linköping[2] just när jag hade håltimme från sagda institution, så passade jag på att gå dit; någon vecka senare kunde jag inte hålla mig från att inskaffa LP:n (mig veterligen har den aldrig getts ut på CD). Skivan är varierad och genomgående bra, men det är de lite snabbare numren som mest fastnat i minnet — Rocknroll till frukost, Två jublande saxofoner och framför allt Till min bror gycklaren, som — surprise, surprise — handlar om hans bror, gycklaren[3]; utan tvekan en svensk klassiker, fullt i nivå med Om du nånsin kommer fram till Samarkand eller Jag ger dig min morgon[4].
13. Lars-Erik Larsson: Förklädd gud — Det här är väl en rest från mina musiklärares genom åren försök att bibringa mig lite insikter i den klassiska musiken, förmodligen kraftigt förstärkt av en Gullberg-period i början av 80-talet. Förutom Gullbergs text[5] är det inledningen och framför allt det långsamma körpartiet som inleder den sista stycket som fastnat[6]
12. Robert Broberg: Tolv sånger på amerikanska — Robert Broberg är förmodligen den mest missförstådde sångpoeten i det här landet. Till viss del är det hans eget fel; med låtar som Carola, Huppegupptäcksfärd och Uppblåsbara Barbara hade han skaffat sig en grundmurad image som en ordlekande clown med en tjejfixering. När han sedan på 70-talet försökte sig på att skriva allvarligare sånger gick det som det ofta går när en etablerad artist ändrar stil; hans gamla publik förstod inte vad han höll på med, och de som skulle kunnat ta musiken till sig hade redan avfärdat honom som ointressant. Först på 90-talet lyckades han hitta den balans mellan humor och allvar som gjorde honom till en Globen-artist.
Tolv sånger på amerikanska[7] är baserad på en »experimentell popopera» med arbetsnamnet The rise and fall of the plastic Messiah, vars tema var vårt alltmer mekaniserade sätt att leva, utan känslor i ett plastfixerat samhälle där konsumtionen har ersatt kommunikationen mellan människor — jämför Ferlins konstaterande för några generationer sedan: Nu är det inte långt emellan människornas hus, / men långt emellan hjärta och hjärta.
11. Jakob Lindberg & Paul O’Dette: English lute duets — Inte heller här minns jag vad som orsakade inköpet; det är inte direkt så att jag regelbundet kollar genom skivbutikernas lutmusiksavdelning för att hitta nyinkomna skivor. Men skivan blev snabbt en favorit — melodisk och stämningsfull musik som passar lika bra som bakgrundsmusik[8] som för en mer seriös lyssning.
10. John Holm: Sordin — en av De Fyra Stora som kom fram på 70-talet i svensk musik; de tre andra kommer så småningom, var så säkra. Att jag placerat honom längst ned av dem på listan har mer med kvantitet än kvalitet att göra; Holm har »bara» gjort fyra och en halv skivor (den halva skivan består av översättningar av amerikanska favoriter). Men en skivsamling som saknar dessa 4½ skivor är ingen skivsamling utan en »skivsamling»[9]…
9. Ola Magnell: Gaia — Magnell, också han en av De Fyra Stora, har gjort mängder av bra plattor, från debuten med Påtalåtar till det senaste alstret, Rolös, för några år sedan, och att välja en är lika svårt som att välja smaker på en italiensk glassbar. Nya perspektiv är väl den mest kända, med låtar som Kliff, Min häst har blivit sjuk och På snespår, men till slut valde jag Gaia, som har kanonspår som Trasten, Vargarnas vår och På älvors vis. Den som känner till min åsikt att en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansröst är en lagom instrumentering för de flesta låtar höjer måhända på ett ögonbryn åt detta, eftersom de uppräknade låtarna är tämligen hårt arrangerade (mennuharevälslag… — syntar???), men jag aldrig påstått att jag är konsekvent i mina musikaliska bedömningar.
8. Povel Ramel: Vid pianot — Povel Ramel var ju en av de mest produktiva låtskrivarna vi haft i det här landet, men jag tycker ändå att de skivor ha spelade in tillsammans med Sven Olsson och Sture Åkerberg, den berömda »Sven Olssons trio» har en viss särställning, särskilt de två första skivorna, som spelades in på Djurgårdsbrunn; gräver man lite i diskografin i Wikipedia-artikeln ovan hittar man också två skivor från Berns och en från Maxim, så man kan nog utgå från att konceptet var populärt. Den musikaliska, och »ordvrängiga», lekfullhet som går som en röd tråd genom hela Ramels produktion får här fullt utlopp, och personligen tycker jag många av hans hans »omdiktningar» av populära visor är geniala (Till exempel blir Ferlin förärad Får jag lämna några plommon?).
7. Kjell Höglund: Inkognito — ännu en av De Fyra Stora, och ännu en skiva med, för mig, ovanligt »synt-etiska» kvaliteter; i Maggi har en Macintosh[10] skryter han till och med om att han skaffat en synt, men låten räddas av ett schacktema med referenser både till Tegnér och Omar Khayyám[11]. Min favorit från skivan är N.Y. 1970, ett slags »talking blues» som berättar en synnerligen levande historia från den amerikanska metropolen, men även låtar som Liv & Död, Sokrates, Ett tillbakadraget liv och Kaffe med blues kommer högt upp på en »all-time Höglundlista».
6. Anders F Rönnblom: Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på — den störste och mest aktive av De Fyra Stora. Höglund har blivit gammal, Holm har lagt av och Magnell tar det ganska lugnt; men Rönnblom har, efter en liten andhämtningspaus på 90-talet[12], snarast ökat takten. Det senaste projektet är en trippel-CD, kopplad till en roman i tre delar, Romanen om boulevarden, som han av och till pysslat med sedan 1966, och som växelverkat med de olika projekt — musikaliska, konstnärliga och grafiska — som Rönnblom ägnat sig åt under tiden.
Och liksom för alla de fyra stora så är det helheten, författarskapet om ni vill, som är det intressanta; den världsbild som förmedlas genom mångfalden av låtar[13]. Att jag valt just Måsarna beror förmodligen på att det var den första skivan av honom jag hörde; titellåten och Desoto spelades på kvällstoppen (våren 1973, tror jag), och det räckte för att få mig att inse att Anders F, både musikaliskt och textmässigt, var egen på ett mycket positivt sätt. Jag kände något liknande många år senare då jag första gången hörde Suzanne Vega, men det blir en senare historia. Ramlösa kvarn (1972), Krig & Fred & Country music (1982) och Våld (1991) är andra favoritskivor, men det finns oerhört lite i Rönnbloms produktion som är ointressant.
2-5. Ingenting — noll, inte ett dyft, nichts, void, inte ett jota, nada, tji, inte ett barr, nothing, zilch, nil…
1. Jan Johansson: Jazz på svenska — det kanske inte framgår av sammanhanget, men det här är en solklar, en överlägsen etta. Det är svårt att hitta lämpliga superlativer för att beskriva detta mästerverk, men jag brukar säga något i stil med att »om det kan bevisas att Gud tittat ner till jorden[14] så bör hen rimligen ha varit i närheten av en filmstudio i Sundbyberg på förmiddagen den 28 februari 1962; det var nämligen där och då den klassiska versionen av Visa från Utanmyra spelades in»[15]. Att det inte bara är jag som tycker Jazz på svenska är speciell visas till exempel av att det fortfarande femtio år efter dess tillkomst görs radioprogram om skivan och folks reaktioner på den.
Fotnoter:
- Av skäl som inte kommer att avslöjas om det inte blir absolut nödvändigt valde jag 15 i stället för de kanske mer logiska 14 eller 20. [↩]
- Lollo Asplund hade utexaminerats därifrån några år tidigare, och sjöng bland annat en sång om en del av sina lärare som gjorde stor lycka; till och med jag kände igen en del av namnen. [↩]
- Per Eric Asplund, för att vara exakt, skådespelare och mim-artist. I slutet av 80-talet såg jag honom i Stockholm då han, hans kollegor i Teater Bouffons och Bodil Malmsten framförde den senares Nåd och onåd. [↩]
- Bråka inte; jag VET att det är Tom Paxton som skrivit den, men det hindrar inte att den blivit en svensk klassiker i alla fall! [↩]
- Några brottstycken ur minnet:
Ej för de starka i världen men de svaga.
Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga…
och
Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd. [↩] - Det finns många inspelningar att välja mellan, jag har åtminstone fyra, men den klassiska från slutet av 50-talet, den med Lars Ekborg som recitatör, känns fortfarande som den vassaste, även om inspelningen inte är av allra högsta digitala kvalitet. [↩]
- Jag upptäckte skivan, hur egendomligt det än kan låta, via TV. Jag bodde då ännu hemma hos mina föräldrar, där TV:n mer eller mindre alltid stod på, och en gång när jag som vanligt skyndade förbi den för att komma i säkerhet uppe på mitt rum hörde jag några takter som fick mig att stanna till för att ta reda på vad det var för en okänd singer/songwriter som de hade hittat i det soffprogram som just då sändes — att svaret visade sig vara Robert Broberg var en smärre chock som det tog en bra stund att hämta sig från. [↩]
- Här kanske någon musikälskare invänder att musik inte ska konsumeras på det sättet; endera lyssnar man aktivt på musiken, eller så lyssnar man inte alls. Vederbörande har uppenbarligen inte bott i en studentkorridor, där frågan mer handlar om man vill höra sin egen musik eller andras. [↩]
- I mina mest generösa stunder kan jag möjligen gå med på att en samling som saknar »Vägen till Californien», men har de övriga fyra skivorna, trots allt må räknas som en skivsamling [↩]
- En »Macintosh» är, som alla vet, ett slags moderiktig regnrock som uppfanns av en skotte med detta namn i mitten av 1800-talet, och vars popularitet ökat markant de senaste årtiondet. [↩]
- Mer korrekt är nog att skylla på Khayyáms översättare, Edward FitzGerald; jag skrev om hans »schackvers» och diverse översättningar till svenska i Schacknytt (Tältmakarens sång) för ett antal år sedan. [↩]
- Med detta menar jag naturligtvis en musikalisk andhämtningspaus; under de åren ägnade han sig i stället, utan pauser, åt att ge ut en tidskrift. [↩]
- Jämför till exempel texten på Desoto med Guld och tårar. [↩]
- Förklädd, naturligtvis; se Gullbergs teorem ovan. [↩]
- Det är emellertid minst lika troligt att en annan biblisk figur varit närvarande; på Riedels fråga »Ska jag trixa lite?» innan första tagningen svarar nämligen Johansson »Jarå, för f-n, absolut». [↩]
Parkteatern 2013
Parkteatern är en av Stockholms trevligaste institutioner: inte nog med att man får uppleva ett Stockholm i sommarskrud, man får också en frikostig dos gratis kultur och, oftast, en dos stadsorientering medan man letar sig fram till de olika spelplatserna runt om i staden.
Presentationen av årets program var dock en besvikelse:
I år satsar Parkteatern mer än någonsin på barn och familj. Sommaren dansar igång med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper och leker sedan vidare med en jubilerande clown, plaskdammsäventyr, gospelkörer, bortskämda syskon och en vegetarisk skapelseberättelse… Sedan toppar vi upp med fransk nycirkus, sydafrikansk hiphop och bjuder dessutom in till gastronomisk urpremiär av Restaurang Allemansrätten.
Alltså en satsning på barn och familj — i år också! Borde det inte vara dags för en satsing på oss filosofiskt intresserade ex-fysiker snart? Och även om jag stundom nyttjar både kåldolmar och kalsipper, dock sällan för samma ändamål, så klarar jag mig alldeles förträffligt utan gospelkörer, bortskämda syskon och skapelseberättelser, thank you very much.
Letar man lite i programmet hittar man dock några evenemang med ett lite större djup än de ovan föreslagna plaskdammsäventyren:
Skippin’ through the graveyard — enligt blurben jag länkar till ska pjäsen handla om »[sökandet] efter meningen med tro», och som den som plågat sig genom mitt opus »Lite religionskritikkritikkritik» vet är jag ganska misstänksam mot begreppet tro[1]. Men »svart komik» låter lockande, och det är aldrig fel att låta sitt begreppssystem utmanas av andra idéer. Under eken, 1 och 2 juli..
Utan titel — Ardalan Esmaili berättar om sin och sin familjs flykt från Iran. Om inte det är ett angeläget ämne i dagens Sverige vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. Under eken, 7-10 juni.
Stockholm folk festival — tre dagar med »visor, folkrock, singer-songwriters och traditionella toner», och även det bara är den sista dagen som är gratis så är en festival så nära Stockholm en given publikmagnet. Arrangörens sajt listar för tillfället bara elva artister, av vilka jag känner till fyra (Cookies & Beans, Den Fule, Sofia Karlsson och Väsen), men det borde dyka upp fler; förra året spelade man på fyra eller fem scener, om jag minns rätt. Hesselby Slott, 9-11 augusti.
Nisti Stêrk och svenskarna — mer folkmusik, med en intressant blandning av influenser. Inte för att jag känner till hur »ugandisk-fransk-turkisk-rysk-spansk-svensk musik av idag» låter, men på bilden av artisterna trakterar samtliga, utom sångerskan, någon form av stränginstrument, och det är lovande. Kungsträdgården, 18 och 25 juli.
Nu gäller det bara att pussla ihop dessa med övriga evenemang under sommaren…
Fotnoter:
- Detta påstående kommer antagligen att vara mitt bidrag till tävlingen »Understatement of the year», om någon sådan kommer att anordnas under året. [↩]