Några tankar om doping

Det har skrivits mycket om doping i svenska media de senaste dagarna; först avslöjades ett antal skumma utlänningar med smutsigt mjöl i påsen, och sedan blev en oskyldig svensk offer för ett beklagligt och oturligt missförstånd[1][2]. Jag vill inte påstå att jag läst in mig sådär hundraprocentigt grundligt i alla svängar, men jag tycker mig ha hittat en intressant motsägelse bland alla uppgifter, och denna artikel i Aftonbladet som jag just hittat summerar de fragment jag lyckats pussla ihop ganska väl:

  • Bäckström hävdar att han bara tagit en tablett om dagen av sin vanliga medicin, Zyrtec-D; denna innehåller ämnet pseudoefedrin som är dopingklassat. En snabb googling visar att den rekommenderade dosen för »Zyrtec-D 12 hours» är (surprise, surprise) två om dagen, och att varje tablett innehåller 120 mg pseudoefedrin.
  • Den svenska delegationens läkare, Björn Waldebäck, ansåg att en tablett om dagen inte bör ha såpass stor effekt att gränsvärdet för ämnet (150 milligram/liter[3][4]) överskrids, och han får stöd av flera dopingexperter.
  • Enligt dopinglabbet hade Bäckström 190 milligram/liter i urinen.[5]

Det är väl inte så mycket att säga om de tre utsagorna, mer än att jag har svårt att se att utsaga två, dopingsexpertisens bedömning av tablettens inverkan på pseudoefedrinkoncentrationen, skulle kunna vara fel — elementär matematik säger ju att om Bäckström lyckades klämma ur sig en liter vid urinprovet, vilket väl inte kan anses orimligt, så hade han producerat pseudoefedrin som räckt till mer än en och en halv allergitablett[6].

Återstår alltså att dopinglabbet slarvat, eller att Bäckström inte talar sanning. Här är värt att notera att »inte tala sanning» inte är detsamma som att ljuga — till exempel kan han tro på vad han säger, men att någon lagt någon tablett i hans kaffe eller han råkat ta fel tablett av misstag då han skulle ta något annat medel. B-provet håller väl som bäst på att analyseras, och innan det är klart är det säkrast att inte yttra sig med någon större tvärsäkerhet.

Men det har förmodligen lyst igenom vad jag tror om hela saken. För ett antal OS sedan ställde jag upp en hypotes om ishockeyspelares IQ baserat på att en viss utövare inte insåg att det faktum att han inte (längre) var svensk medborgare kunde inverka menligt på hans möjligheter att spela i Tre Kronor; och de yttranden som herrar Berglund, Mårts och Boustedt gjort under detta OS har inte direkt varit ägnade åt att förändra min syn på »ishockeysporten» och dess utövare. Med andra ord, om det står mellan en ishockeyspelares ord och ett dopinglabs[7] så tror jag mer på det senares.

Ett andra indicium är att NHL knappast är känt för sin hårda dopingkontroll. Om man, just nyss, googlar på »pseudoephedrine NHL» så hittar man denna artikel som nummer tre på listan, bland en mängd prickfria »Backstrommar», och den ger en i vissa avseenden beklämmande bild av den dåvarande situationen i NHL; påståenden som »Two NHL trainers estimate that before a game 20% of the league’s players routinely take over-the-counter medications that contain pseudoephedrine» och »A former coach says one of his players built up such a tolerance to the medication that he had to gobble 20 pills to get the desired boost» borde få vilken dopingkontrollant som helst att bedrövat ta sig för pannan[8]. Artikeln är visserligen från 1998, men jag misstänker att situationen inte förändrats nämnvärt[9].

Är även B-provet positivt har jag svårt att se något annat alternativ än att Bäckström, medvetet eller omedvetet, inmundigat en större mängd än han uppgett av ett preparat som är dopingklassat, och alltså i någon mening är skyldig. Innan jag får ett slagskott i pannan från förste bäste hockeyälskare som råkar stöta på mig är det bäst att påpeka att jag ännu inte har uttryckt mina tankar om doping, och för att gå händelserna i förväg så kommer jag så småningom att mildra den moraliska indignation som eventuellt kan anas i ovanstående redogörelse. Men jag kommer att ta en ganska rejäl omväg; att skriva kort och koncist är inte någon av mina styrkor, och jag har en historia att berätta och ett par reflexioner att göra innan jag avrundar den här bloggan.

flour1_1

Jag har, mig veterligt, bara kommit i kontakt med doping i verkligheten en gång. Under min karriär som minigolfspelare[10], som varade i omkring tio år, med några kortare återfall, så stötte jag på en spelare som vi kan kalla Nisse, eftersom jag är tämligen säker på att han inte hette så[11]. Nisse spelade då det begav sig för en klubb som ligger i den beklagansvärda stad som ligger nästan mitt emellan två kulturella metropoler, residensstäderna Ny- och Linköping, och han hade, enligt vad det berättats mig, varit en mycket lovande spelare som i sin ungdom raskt tagit sig upp i elitklassen, som på den tiden hette »Herrar 1». Där hände det något, och han rasade så småningom ner i det bottenträsk där sådana som jag huserade, »Herrar 3»[12]. Han hade drabbats av något som liknade de problem som golfaren Robert Karlsson råkade ut för för några år sedan, och som inom golfen tycks kallas »the yips»; kroppen har plötsligt tappat den automatik som sköter själva rörelsen i slaget.

Här måste jag nog göra en kortare utvikning för att illustrera begreppet. Normalt sett tänker en bangolfspelare enbart på vad hen vill att slaget ska resultera i, och jag vill påstå att de flesta, åtminstone under tävling, sällan tänker längre än utslagsplåten — »Lägg den olackade nollsexan en punkt ifrån dig och spela den över det röda märket några centimeter från högerkanten på plåten så hårt att den tar i högersargen under den sista halvmetern innan green»[13]. Därefter lägger man ner bollen på plåten, försöker mana fram känslan från otaliga träningsslag, och plötsligt upptäcker man att man slagit iväg bollen. Har man då en någorlunda normal form ser slaget i stort sett ut som man tänkt sig — det kanske blev någon procent lösare än vad det skulle, men det klarar i alla fall hindret; missade man däremot samtidigt märket någon eller några millimeter till vänster kanske det blev stolpe ut i stället. Men detta är bangolfspelarens vardag — den typen av miss betyder »bara» att man inte tränat tillräckligt för att kunna exekvera det tänkta slaget under den press som en tävling innebär. Är man i form är en sådan miss ofta inget problem — man konstaterar att man slagit lite för löst och lite för mycket till vänster, ger en mental order till det automatiska systemet att korrigera detta till nästa slag, sätter ner klubban, låter automatiken ta över, och hämtar sedan bollen i koppen.

Om man har »the yips», däremot, så är ingenting enkelt. I det allvarligaste stadiet får man inte ens någon känsla för hur slaget ska gå till, utan man börjar fundera på saker som hur långt klubban ska dras tillbaka, hur själva bollträffen kommer att kännas, eller hur underkroppen ska vridas i samklang med klubbans pendelrörelse; som alla som pysslat med någon form av precisionssport vet kan man, om detta inträffar på tävling, lika gärna kliva av banan. Ett något mindre allvarligt stadium, men samtidigt vanligare, inträder då det plötsligt och oförklarligt dyker upp »hack» i maskineriet, så att ett enstaka slag blir en »knyck» som far iväg åt något slumpartat håll. Här spelar vanlig, hederlig nervositet en viktig roll — om man slår den typ av miss jag beskrev i förra stycket, och inte har fullt lika stort förtroende till sin kapacitet är det lätt hänt att nästa slag blir en knyck i stället, och det är lätt att hamna i en nedåtgående spiral där varje försök att undvika att »knycka iväg» nästa slag leder till minskat självförtroende, ökad nervositet och ökad sannolikhet för knyckar.

Om jag låter som en expert på ämnet så beror det på att jag är det, eller åtminstone var det — jag har själv upplevt båda dessa stadier, oräkneliga mellanformer och diverse specialfall, och dessutom kunnat studera andras lidanden på relativt nära håll. Min bedömning av vår vän Nisse är att hans problem var av det mindre allvarliga slaget, men att hans »spiraler» var både kraftigare och långvarigare än mina. Med tanke på att man sällan lyckas spela ett varv helt utan missöden är det en vanlig skyddsmekanism att intala sig att det egentligen var ett bra slag, men att bollen tog på något skräp i banan, att det är en bubbla i filten eller något sådant. Golfspelare är ännu bättre på detta; vem har inte hört talas om lerbollar och bollar som tagits av vinden? Att undvika att låta ett dåligt slag följas av ett ännu sämre är en av viktigaste egenskaperna i alla sporter — när jag insåg att man inte omedelbart förlorar ett schackparti bara för att man gör ett dåligt drag gick jag raskt upp 200 poäng i ranking.

Även den mest tålmodige bör vid det här laget vara redo att banka något hårt i skallen på mig och utbrista: »Men vad Pharao har det här med doping att göra?» Svaret är enkelt: en lagom dos alkohol gör att nervösa spänningar släpper; ett dåligt slag följs inte av ännu ett. Nisse var (och är kanske fortfarande) en i grund och botten mycket skicklig spelare, och trots att alkoholintaget förmodligen försämrade hans motorik en smula uppvägdes detta med råge av att nervknutarna, åtminstone bildlikt, lösts upp. För de läsare som är så unga att de inte minns Hans-Gunnar Liljenwall kan jag berätta att han använde samma metod — han var modern femkampare i Mexiko-OS 1968, och tog, om jag minns rätt, ett par öl innan skjutningen för att lugna nerverna. Han fick därmed den tvivelaktiga äran att bli det först avslöjade dopingfallet i den olympiska historien, åtminstone om man kan lita på Wikipedia.

Mina egna direkta minnesbilder av Nisses doping är ganska suddiga[14], men jag har ett par ögonblicksbilder av Nisses spel, både i odopat och dopat skick (jag är ganska säker på att jag spelat i samma treboll som honom, men minns inte i vilket skick han då var); en bild där han och en av mina klubbkamrater, om dåvarande eller blivande låter jag vara osagt, sitter i bakluckan på en kombi av något slag med en flaska emellan sig[15]; och en bild där han med ett lite fåraktigt leende går fram för att hämta sitt kuvert vid en prisutdelning. Kanske inte så mycket att bygga ett vattentätt åtal på, men det är ju i alla fall preskriberat sedan länge.

En annat tillfälle då jag tvingats fundera över problemet doping var någon gång på 90-talet då det ryktades att Fide försökte anpassa sig till gällande IOK-bestämmelser för att eventuellt kunna ta sig in på den olympiska arenan. Detta skulle, enligt upprörda krönikörer, kunna leda till dopingprov där schackspelare åkte fast för att ha druckit för mycket kaffe; olika siffror nämndes, men till slut kom man, om jag minns rätt, fram till att det krävdes ganska många koppar, omkring 6-8 — något som jag inte ens tror socialstyrelsen skulle rekommendera[16]. Men det finns många andra problem som kan ställa till det för oss »vanliga» människor — för fyra år sedan åkte, till exempel, en svensk paralympier fast för en substans som ingår i en vanlig blodtrycksmedicin, metoprolol.

Slutligen några tankar kring syreupptagningsproblematiken, det fenomen som all uthållighetsidrott (som till exempel skidåkning, distanslöpning, skridskoåkning och cykel) till syvende og sidst handlar om. Jag är ingen biolog eller medicinare, men om jag förstått det rätt fungerar det ungefär så här, i väldigt runda slängar: När musklerna arbetar sker vissa kemiska reaktioner som förbrukar sådant som socker och andra kolhydrater. Vid dessa reaktioner är det mycket viktigt att syre finns tillhands, eftersom det annars bildas slaggprodukter (till exempel mjölksyra) som inte transporteras bort utan samlas i muskeln och minskar dess effektivitet. Syret transporteras till muskeln via blodet, eller, mer exakt, via en av blodets komponenter som kallas »röda blodkroppar». Av detta följer att för att kunna låta musklerna arbeta på ett optimalt sätt under en längre tidsperiod krävs både ett friskt hjärta som kan pumpa runt blodet i kroppen och röda blodkroppar som kan transportera syret från lungorna till musklerna.

Det traditionella sättet att manipulera de röda blodkropparna kom, förmodar jag, från Finland (jag är gissningsvis inte den ende som noterat att finska långdistanslöpare plötsligt blev så mycket bättre vid stora mästerskap under 70-talet) och gick, om jag förstått det rätt, till så att idrottaren lämnade ifrån sig en mängd blod en tid före ett mästerskap (såpass lång tid att blodet skulle hinna återgå till sitt normala tillstånd innan tävlingen), de röda blodkropparna extraherades ur detta och vid en lämplig tidpunkt någon eller några dagar innan tävlingen sprutades de tillbaka in i blodomloppet, och vips hade syreupptagningsförmågan ökat. Detta eleganta trick förbjöds dock i mitten av 80-talet.

Men de moraliska problemen här är inte på långa vägar lösta; jämför till exempel följande fyra varianter på metoder att öka syreupptagningsförmågan:

  • Höghöjdsträning. På hög höjd är syremängden lägre än vid havsytan, och kroppen luras därför att producera fler röda blodkroppar.
  • Höghöjdshus. Samma idé som ovan, men träningen utförs i speciella lokaler där man på konstlad väg sänker luftens syrekoncentration.
  • Erythropoietin (EPO). EPO är ett hormon som stimulerar kroppens egen produktion av röda blodkroppar.
  • Manipulerad inandningsluft. För bara några dagar sedan rapporterades det att ädelgasen Xenon används på ett liknande sätt som höghöjdsträningen för att öka kroppens egen produktion av röda blodkroppar.

I dagsläget är bara det tredje av dessa alternativ klassat som doping, även om röster naturligtvis har höjts för att förbjuda även det fjärde alternativet. Men, handen på hjärtat, är det verkligen så totalt väsensfrämmande från de två första? Det finns också de som vill förbjuda alla dessa varianter, och pekar på riskerna med höghöjdsträning; jag är som sagt inte särskilt biologiskt/medicinskt bevandrad, men kedjan »ökad mängd röda blodkroppar» -> »tjockare och mer trögflytande blod» -> »ökad risk för blodproppar i hjärtat» tycks mig inte helt orimlig. Och ni har väl inte glömt Alexander Dale Oen?

flour1_1

Det börjar bli dags att runda av den här texten, att sammanfatta mina tankar och försöka hitta några kloka slutsatser och synpunkter på fenomenet doping.

Den första slutsatsen är den ganska uppenbara att doping är ett komplext begrepp, både på så sätt att olika sporter prioriterar olika egenskaper hos den mänskliga kroppen och det mänskliga psyket, och därmed uppstår olika moraliska problem kring de olika dopingmetoderna, och på så sätt att det som idag betraktas som en fullt legal träningsmetod i morgon kan betraktas som doping[17]. De som anser att alla som avslöjas med att ha varit dopade ska stängas av på livstid, och helst slängas i djupa fängelsehålor på vatten och bröd, har, menar jag, inte riktigt satt sig in i problemet.

En andra slutsats, som hänger intimt ihop med den första, är att vi icke-idrottare i vår vardag utan vidare accepterar droger som intagna i samband med tävlingsutövande skulle betraktas som doping; ta ett par öl, några koppar kaffe[18], en klunk hostmedicin, eller en blodtryckstablett, och du riskerar att fastna i farbror dopingpolisens garn[19].

Men den viktigaste uppgiften i anti-dopingarbetet måste ändå vara att försöka skydda de aktiva från sig själva och sina ambitioner. »Men vadå», säger kanske någon yrvaket, »det handlar ju om rättvisa och rent spel?», och går man in på Wadas hemsida hemsida kan man läsa följande i Ordförandens välkomsthälsning: »WADA is a unique partnership between the sport movement and governments, with its main aim being to protect the clean athlete and provide a level playing field for all.» Men man behöver inte fundera någon längre stund för att inse att detta är rent snömos, eller i värsta fall hyckleri. Om det vore den enda målsättningen är det ju bara att avskaffa alla dopingbestämmelser, varpå alla tävlande är »rena» per definition och tävlar på samma villkor.

Nej, målsättningen måste istället vara att hitta en nivå på idrottsutövandet där människor inte kommer till skada. Jag kan i sammanhanget rekommendera Ricky Bruchs självbiografi »Gladiatorns kamp» som jag bläddrat i under skrivandet av den här bloggan[20]. Ricky skriver till exempel (sid. 164), med genomgående versaler »Jag har under hela min aktiva tid levt i en konfliktsituation: jag har inte velat ta hormoner men ändå känt mig tvungen att göra det!» Elitidrott handlar på många nivåer om att pressa sig själv vidare, att bli starkare, uthålligare, djärvare, och enligt min mening gör Ricky en viktig poäng när han pratar om sig själv, och andra elitidrottare, som gladiatorer. Huvudproblemet är elitidrotten i sig och den press den lägger på sina utövare, och det som går under benämningen doping är bara en mindre utväxt, ett av flera sätt att pressa prestationsförmågan upp mot ett absolut maximum.

Att denna press, i synnerhet i samband med doping, kan gå illa har jag redan gett flera exempel på, och jag låter Ricky Bruch få sista ordet för den här gången — men toppidrottens villkor och doping kommer säkert att fortsätta diskuteras så länge som det finns prestige och TV-kontrakt att vinna:

Mitt psyke förändrades under de 5 år jag käkade Dianabol. Fortfarande har jag ”abstinensproblem” av preparaten. Jag är ännu inte helt normal, men jag kan när jag ser tillbaka, förstå vilken skrämmande inverkan medicinerna hade på mig och mitt uppträdande. Att jag var labil, maximalt känslig, NU VET jag förklaringen!

En människokropp är inte byggd för träning av den här typen. En månad innan EM körde jag som vanligt hantelträning med tunga vikter. Det knäckte till i kroppen och 3 veckor senare knakade det till i nacken under träningen igen. Jag fattade själv att något måste ha hänt, men jag kände ingenting då. Den första läkare som jag konsulterade, som tryckte och klämde på nacken, påstod att jag var helt frisk. Efter en röntgen visade plåtarna att jag brutit 6:e halskotans tagguskott[sic; ska förmodligen vara taggutskott]. Tänk vad skrämmande: mitt skelett hade inte följt med i den fruktansvarda utveckling min nackmuskulatur genomgått. Det var musklerna som blivit kroppens stadga och byggnadsställning, skelettet hade blivit bräckligare! […]

Trots mina varningar, trots att jag är ett levande (tack och lov) exempel på, vilken katastrof man kan gå till mötes, säger 85% av dessa [unga idrottskillar]: ”Det ger inget att träna utan tabletter…!”


Fotnoter:

  1. Ja, det är ironi! []
  2. Johan Esk i DN kallar det för »Sveriges största dopningsskandal genom tiderna», vilket endera är prov på en förbluffande historielöshet (enligt min mening är Hans-Gunnar Liljenwall, Linda Haglund, Thomas Johansson, Ludmila Engquist och möjligen också Ulf »Lill-Pröjsarn» Nilsson värre eller likvärdiga kandidater), eller ytterligare en indikation på att DN numera skippat långtråkiga och nyanserade analyser för att i stället fläska på med superlativer à la skymningspressen. []
  3. Jo, jag vet (efter att ha fått detaljerna utredda för mig av DN) att den gängse enheten är mikrogram per milliliter, men den principfaste fysikern i mig värjer sig mot så komplicerade enheter. []
  4. Vill man vara pragmatisk kan man också påstå att gränsvärdet är 170 milligram/liter, eftersom bara värden över denna nivå tycks rapporteras. []
  5. Enligt Waldebäck så kan detta jämföras med att köra 121 km/h på en sträcka där maxhastigheten är 120 km/h, men om jag räknar rätt i huvudet (och hastigheten!) blir det snarare 152 km/h. []
  6. Här gör jag naturligtvis vad fysiker brukar kalla för en »första ordningens approximation» genom att anta att (1) pseudoefedrinkoncentrationen var någorlunda konstant för hela vätskemängden (vilket även borde ligga i provtagarnas intresse), och (2) att sagda koncentration var nära noll innan tabletten intogs. []
  7. Jag har otaliga fikaraster diskuterat med experimentalister den betydelsefulla frågan huruvida »laboratorium» bör förkortas »lab» eller »labb». Jag kan inte minnas att vi lyckades komma fram till ett gemensamt språk i den frågan, så jag fortsätter att använda den version jag argumenterade för. []
  8. Jag kan i sammanhanget rekommendera Oliver Sacks bok »Hallucinations» som jag relativt nyligen läste ut. I ett kapitel som känns väldigt centralt beskriver han sina egna erfarenheter med droger; bland annat berättar han om sitt delirium då han råkade få slut på sitt lager av kloralhydrat som han använde som sömnmedel; han var då uppe i en dos som var 15 gånger högre än den normala. []
  9. Det är dock värt att påpeka, även om det bara sker i en fotnot, att artikeln innehåller ett par uppgifter som ifrågasätter min »första ordningens approximation» i en tidigare fotnot; jag tänker på uppgiften att »[An IOC drug-testing official] said that ”after about a week” it was unlikely that enough would show up to produce a positive result.» Om Bäckström i normala fall tillhör »20-pillergobblarna» så finns det eventuellt en möjlighet att grundkoncentrationen av pseudoefedrin är så hög att det är den som syns i dopingmätningen, och inte den enstaka allergitabletten; men med tanke på dels att detta referade till en (förmodligen) högre dos, och dels att ett »positivt resultat» då artikeln skrevs var sex gånger lägre än nu tycker jag den möjligheten känns ganska osannolik. []
  10. Någonstan mitt i denna period bytte sporten namn från minigolf till bangolf, men eftersom mina två år som någorlunda hyfsad spelare inföll under minigolftiden föredrar jag denna klassificering. []
  11. Och om han mot förmodan råkar heta Nils föreslår jag att ni kallar honom Nikodemus, för det är jag helt säker på att han inte hette. []
  12. Ska jag vara pedantiskt korrekt lyckades jag faktiskt ta mig upp i »Herrar 2» två gånger, men ramlade omedelbart tillbaka i träsket. []
  13. Så spelade jag Glyttingebanans tredje hål, en dosering, i mitten av 90-talet. Jag kan inte garantera att det röda märket finns kvar numera. []
  14. Jag kan i sammanhanget rekommendera Charles Fernyhoughs bok »Pieces of Light» som jag relativt nyligen läste ut. Jag hade i och för sig hoppats på att han skulle ge en mer allsidig beskrivning av olika minnesfunktioner, från korttidsminnet till »permanenta» minnen, men han avgränsar sitt ämne till att gälla det »självbiografiska minnet», det vill säga vad vi minns av det vi upplevt, och gör det nästan lika mångordigt som en viss bloggare som understundom pratar om sig själv i tredje person. Sammanfattningsvis kan man nog säga att jag litar ännu mindre på mina minnesbilder efter att ha läst den här boken. []
  15. Fråga mig inte vad det var de drack; mina kunskaper om alkoholhaltiga drycker är, om man undantar brittisk cider, nästan lika nollställda som mina kunskaper om TV-program. Det var emellertid fullständigt uppenbart att det inte var hallonsaft i deras glas. []
  16. Dessutom, påpekar den principfaste fysikern i mig, är »kopp» ett tämligen luddigt mått; tedrickaren i mig påstår å andra sidan att 6-8 kaffekoppar är ganska exakt en tekopp. []
  17. Jag tänker både på höghöjdsträningen som jag nämnde i föregående avsnitt, och det ämne som är hetast just nu, pseudoefedrin, som vandrat in och ut och in igen på dopinglistorna. []
  18. Jo, jag vet att koffein inte är dopingklassat för tillfället; jag vill bara reta alla koffeinister lite. []
  19. Jag inser att jag med detta uttryck riskerar att hamna i tant genuspolisens garn, men vad jag vet har ingen ännu uppfunnit ett genusneutralt sätt att skriva »farbror/tant». []
  20. Drygt sexhundra sidor skandaler, doping, kärleksaffärer, och en hel del idrottshistorier. Trots att den genom sin tidningsmässiga typografi är i det närmaste oläslig känns den oerhört mycket mer »äkta» än spökskrivna dussinalster. Ricky utlovar också en andra del, som skulle handla uteslutande om doping, men denna bok blev, såvitt jag vet, tyvärr aldrig skriven. []

Något att känna igen

För några år sedan gjorde en artist som kallar sig Gotye en låt som han kallade »Somebody that I used to know». Jag håller inte särskilt stor koll på de eventuella hitlistor som görs runt om i världen[1], men eftersom den video som producerades har setts närmare en halv miljard gånger på Youtube kan man väl anta att den var ganska framgångsrik; det är i alla fall något fler än vad den musik jag vanligen lyssnar på brukar få.

Det visade sig raskt att detta var material som passade utmärkt att parodiera; en minimal sökning på Youtube finner bland annat versioner med anknytning till Star wars, Obama och (den amerikanska) skolan, samt naturligtvis ett otal videor med mer tveksamt innehåll som inte lämpar sig för en kulturellt högstående blog som denna[2].

Om det hade stannat därvid hade jag med stor säkerhet förblivit ovetande om låtens existens, men i början av 2012 la en grupp som kallar sig Walk off the earth upp en video med en akustisk version av Somebody that I used to know som blev nästan lika populär som originalet; visserligen har den video jag länkar till i skrivande stund »bara» 156 miljoner träffar, men under den första månaden eller så visades den nästan en miljon gånger per dag. Det som är speciellt med den här versionen är att man har lyckats klämma in två gitarrspelare, en basist, en slagverkare och en »specialeffektskille» på en och samma gitarr; om du mot förmodan skulle ha missat den och inte tror på min beskrivning så bäddar jag in videon här[3]:

Även denna version visade sig perfekt att parodiera — i relativt rask takt följde en banjo-version med lätt modifierad text, en ukulele-version med sex personer inblandade, och en instrumentalversion för tomat och badborste.

Men, och nu börjar vi äntligen närma oss anledningen till den här bloggan, det har också gjorts ett par videor för oss datornördar, och då tänker jag inte på syntversioner[4]. Här kommer först ett arrangemang för 13 diskettenheter och en hårddisk:

Och här en version där en HP Scanjet står för sångstämman; den har lite svårt att hänga med i svängarna, men resultatet blir i alla fall igenkännbart:

Inte fått nog än? I så fall kanske det passar med en holländsk kör, lite politisk komedi (?) eller våra vanligaste husdjur? Själv måste jag erkänna att jag börjar bli ganska mätt på den här låten, så om du hittar en ny version får du gärna hålla den för dig själv…


Fotnoter:

  1. Annat var det under Tio-i-topps sista levnadsår; från omkring november 1972 till dess nedläggning juni 1974 skrev jag upp varje lista jag lyssnade på, och det var i stort sett alla. []
  2. Jag skulle väl möjligen kunna tänka mig att länka till en sång om oralsex, men när en låt handlar om amerikansk fotboll eller ishockey, då har den passerat alla rimliga gränser för vad som kan anses vara kultur (Ingen regel utan undantag, dock — Olle Adolphsons »Vi segrade ändå» hade jag utan att blinka länkat till om jag hittat den på nätet). []
  3. Från början misstänkte jag naturligtvis att det var ett fejk till playback, och det är väl högst troligt att det är, men som ett flertal videor på Youtube visar fungerar konceptet även live. []
  4. Givetvis finns det dylika också, till exempel denna, denna och möjligen denna. []

Andra ronden

Jag har just gått andra ronden mot »Microsoft-imitatörerna»; den första refererar jag här. Den här gången fick jag först prata med en nisse vars engelska var synnerligen svårförståelig, och det blev inte bättre av att det lät som om han arbetade på en järnvägsstation i rusningstrafik, men till slut måste mina frammumlade »åkej» ha övertygat honom om att jag gjort vad han ville så han vidarebefordrade mig till nästa led i lurendrejarorganisationen. Den här gången var det mer pang på rödbetan; jag ombads gå till en viss sida för att ladda ner en mjukvara av typen »Remote Desktop»[1].

Där tyckte jag det kunde räcka, och började i stället upplysa vederbörande om att jag var programmerare, att jag inte var dum nog att lämna över min dator i händerna på vem som helst, och att jag inte uppskattade att bli uppringd av indiska skurkar. Här avbröts jag tillfälligt av att mannen i andra änden hävde ur sig en harang i ett mycket högt tonläge vars innehåll jag tyvärr missade då jag höll telefonluren på rekommenderat säkerhetsavstånd från örat, men han avslutade med att fråga varför jag hatade indier. Jag meddelade igen att jag inte hade något emot indier i allmänhet, bara de som ringer för att försöka lura folk att ge dem tillträde till sina datorer[2]. Att jag inte slängde på luren på en gång, förklarade jag, berodde på att jag ville slösa bort hans tid så att han inte kunde lura någon annan under tiden. Någonstans där blev det tyst i luren — hans tåg kanske var på ingång, vad vet jag.

Ännu en gång: Microsoft pysslar inte med sådant här — upptäcker de, eller någon annan, att något skumt sprids via din dator tar de kontakt med din internetleverantör, som i sin tur kontaktar dig, i nödfall efter att först ha klippt din förbindelse med internet.

Dags att förbereda rond 3…


Fotnoter:

  1. Den svenska termen lär vara »fjärrskrivbord». []
  2. Där var jag naturligtvis fel ute, men det är inte lätt att tänka på allting i en sådan situation; om medias rapporter om indiska gängvåldtäkter har bara ett uns av sanning i sig finns det självklart fler indier att önska till ännu varmare trakter. []

Hofstadter-graffiti

Förra veckan avhandlade jag en företeelse som jag kallade »dubbeltänk» med vissa drag lånade från Orwells 1984; detta sätt att tänka ger den som utnyttjar det möjlighet att hålla två till synes motstridiga påståenden för sanna samtidigt. Den här gången tänkte jag ge några exempel på ett sätt att med ett påstående (eller, som vi kommer att se lite senare, en fråga) uttrycka två till synes motstridiga tankar samtidigt; eftersom detta förmodligen[1] endast kan åstadkommas med hjälp av självreferens, och dessutom ger en humoristisk effekt så kallar jag detta uttryckssätt för Hofstadter-humor[2].

Ett prima exempel på Hofstadter-humor levereras av Python-gänget i sin numera klassiska film Life of Brian[3]. Redan i mästerverket Monty Python and the holy grail några år tidigare hade de lekt lite med självreferens på »verksnivå»[4], men i den scen där Brian försöker förklara för sina »lärjungar» att de är individer och att de måste tänka själva får de in en klockren Hofstadter-poäng[5]:

Men det här inlägget triggades av en bild som min kamrat från Linköpingstiden Robert Ericsson la ut på facebook för någon månad sedan, och när jag såg den kom jag omedelbart att tänka på en liknande poäng, och jag beslöt att försöka hitta den för att eventuellt göra en blogga av de två bilderna, som båda visade prov på synnerligen intelligent graffiti. Så här såg Roberts bild ut, en trippel Hofstadter med skruv, om ni frågar mig (bilderna är klickbara, och leder till en version med högre upplösning):

hofstadtergraffiti_1

På jakt efter den andra bilden snubblade jag över denna; inte riktigt lika effektfull som de andra två, men klart sevärd:

hofstadtergraffiti_2

Och till slut den bild jag mindes från några år tillbaka — Hofstadter-humor när den är som vassast…:

hofstadtergraffiti_3

Om någon läsare har fler exempel tar jag gärna emot dem!


Fotnoter:

  1. Kanske en smula defensivt uttryckt, men jag känner inte till något annat sätt att nå den avsedda effekten; läsare får mycket gärna försöka visa att jag har fel. []
  2. Douglas Hofstadter och hans arbete inom kognitionsforskningen borde vara bekant för den kultiverade läsekrets som den här bloggen håller sig med; jag skulle nästan kunna gå så långt att jag påstår att om man inte har läst »GEB» så har man en allvarlig lucka i sin kulturella utbildning. []
  3. Jag är egentligen för ett mer restriktivt användande av ordet »klassiskt», men i en värld där, till exempel, MTV utnämner förra veckans hitlåtar till klassiker torde 35 år räcka långt. []
  4. Jag tänker på den nedstuckna historikern och den polisinsats som den händelsen leder till, och »den gamle mannen i scen 24». []
  5. Det har tagit sin tid, men nu, lagom till 35-årsjubileet, tycks äntligen polleten ha trillat ned hos företrädare för den anglikanska kyrkan. []

Verkligheten är större

Som självutnämnd religionskritikkritikkritiker har jag med visst intresse, och på någorlunda säkert avstånd, följt det som i framtiden förmodligen kommer att kallas »dunbolsterteologidebatten». Exakt var den började kan vara svårt att avgöra, men de två utlösande faktorerna torde ha varit valet av Antje Jackelén till ärkebiskop och Lena Anderssons debattartikel »Med gud in i tankelättjan» i DN 19:e oktober. Jag tycker Lena Anderssons analys har klara brister, och jag ska försöka förklara min syn på »dunbolsterteologin» nedan; låt mig bara konstatera att om Anderssons artikel var en fälla att lura hetlevrade dunbolsterteologer att falla i, så blev fångsten över förväntan; bland dem som fastnade i den fanns bland annat de för mig okända storheterna Ludvig Lindelöf och Arne Carlsson, och lite senare trillade Ann Heberlein i samma, numera ganska välfyllda, fälla.[1] Det fanns naturligtvis även kristna debattörer som inte gick på denna ganska billiga fint, till exempel Per Wahlström — hans inlägg föder dock oundvikligen en del följdfrågor; jag ska försöka att återkomma till dem om jag inte trasslar in mig på vägen.

När jag skrev att jag följt debatten på »någorlunda säkert avstånd» så syftade »någorlunda» på att jag faktiskt kastade mig in i en debatt på facebook någon eller några dagar efter Lena Anderssons första artikel. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt hur diskussionen gick, och facebook anser det tydligen viktigare att lagra bilder på flygande taxar än diffusa teologiska diskussioner[2], men jag vill minnas att jag fyrade av en fråga till min motdebattör, den kände litteratur- och musikkritikern Magnus Eriksson, om hur han såg på de ganska bestämda faktapåståenden som görs i svenska kyrkan, till exempel i trosbekännelsen. Tyvärr sitter väl hans svar fastkedjat i någon av Facebooks tortyrkamrar i Luleå, men om jag minns rätt svarade han rätt undvikande, och pratade om att »skapa språklig distans» till påståenden[3].

Jag tror att Magnus här är inne på något synnerligen centralt, och grunden till många missförstånd mellan kristna — framför allt mjukisvarianten — och oss icke-troende[4]; vi talar helt enkelt inte samma språk. När en »mjukiskristen», om jag för variationens skull får använda detta ord istället för dunet, läser »… på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida…» så använder vederbörande inte vanlig bondsvenska för att tolka dess innehåll, utan någon form av »teologisk svenska» som tillåter läsaren att skapa »språklig distans». Låt mig ta ett par exempel till så att principen är klar: Ann Heberlein publicerade nyligen ännu ett inlägg om Antje Jackelén och hennes belackare; i detta anger hon tre »övertygelser» som hon inte kan dagtinga med. Om vi skippar den första för ögonblicket så är den andra »Gud har skapat människan till sin avbild» och den tredje »Gud älskade människan så mycket att Gud offrade sin son för våra synder». I båda dessa fall är innehållet skrivet på ett annat språk än det jag utnyttjar — hennes andra övertygelse, uttydd på svenska, gör henne till kreationist, eller åtminstone evolutionsförnekare, och den tredje är bara bisarr — om Gud »offrade» sin son, vem eller vad är det då som sitter på Guds högra sida i den bit av trosbekännelsen jag citerade ovan? Ann Heberlein är, såvitt jag kan bedöma, varken en dumbom eller en kreationist, och alltså betyder hennes utsagor ovan att hon skaffat sig »språklig distans» till dem. Per Wahlström påstår i sitt opus att »[jag har] aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud», vilket låter som ett märkligt påstående, åtminstone om det kommer från en kontraktsprost. Vidare har Olle Häggström dokumenterat ett par exempel på hur oxfordfilosofen Richard Swinburne använt en liknande teknik, på engelska förmodar jag, för att försöka troliggöra Guds existens; för att få de två påståendena »ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör» och »Gud är oförmögen till onda handlingar» att inte motsäga varandra krävs en ganska rejäl språklig distans. Jag skulle kunna göra listan längre, men en av retorikens viktigaste satser är att man vid upprepningar ska räkna till tre, no more, no less.

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket; jag tror tvärtom att den »språkliga distansen» är lika gammal som de urkunder som den kristna tron vilar på. Antje Jackelén är inne på samma spår i en nyligen publicerad artikel, men hon glömmer att påpeka att debatten ingalunda var riskfri, och att bibeltolkningen på den tiden resulterade i att olika furstar anammade olika fraktioner av kristendomen, och deras många och långa krig kraftigt bidrog till det romerska rikets undergång. Ännu i slutet av 1600-talet var det inte riskfritt att ifrågasätta den rådande tolkningen; den kände religionshistorikern, naturvetenskapsmannen och sk:tst-veln Sir Isaac Newton var, till exempel, efter grundliga historiska studier övertygad om att treenigheten var en bluff — en hädisk tanke som kunnat stå honom dyrt om den uppenbarats under hans livstid[5].

Men även om rädslan för att betraktas som kättare kan ha viss del i den »språkliga distansen», så är det långt ifrån dess huvudsakliga användning, åtminstone om man begränsar sig till »västvärlden» och nutiden[6]. Det finns två områden där »dunbolsterteologernas» språkliga virtuositet är av största vikt: det ena är då religiösa koncept och föreställningar utmanas av vetenskapens, och det andra vid utformandet av ett inomkyrkligt språk som är såpass inkluderande att alla i den svenska kyrkan förekommande nyanser av kristendom ska kunna känna sig hemmastadda i det. Antje Jackeléns senaste alster tar upp båda:

Till exempel är det teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet. Ändå sprids i dag den falska bilden att den ordagranna bibelläsningen var typiskt [sic] för kyrkan ända tills liberalteologin kom i början av 1900-talet. Så skapas en konstgjord motsättning mellan ”klassiskt” troende och ”flumtroende”. Likaledes, trots att vi i Svenska kyrkan inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori), vinner i dag positioner mark som polariserar mellan vetenskap och tro.

Men vad menar Jackelén med »vi i Svenska kyrkan [har] inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)»? Oberoende av vilken av naturvetenskapens skapelseberättelser hon syftar på — Big bang, livets uppkomst någonstans i den första ursoppan eller människosläktets födelse — så använder ingen av dem begreppet »Gud» i den väv av fakta, hypoteser och slutsatser som vetenskapen kallar en teori, så redan att nämna »tron på Gud som skapare» i samma andetag som naturvetenskapen kräver både språkliga och begreppsliga distanser av ansenliga mått. Det begrepp som ligger närmast till hands för att beskriva detta fenomen är förmodligen »dubbeltänk», ett av många ord som hittat in i språket via George Orwells roman 1984. Wikipedia definierar det som »att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning», och även om jag inte är säker på att dunbolsterteologerna ljuger medvetet så stämmer resten av definitionen på pricken in på en filosofi som samtidigt accepterar naturvetenskapens och Guds skapelseanspråk.[7]

En stor del av sin text använder Jackelén till att försvara sitt valspråk »Gud är större» utifrån ett teologiskt perspektiv. Jag erkänner gärna att jag inte är tillräckligt insatt i de relevanta finesserna i kristen respektive islamisk teologi för att göra en inomreligiös bedömning av dess värde; men utifrån min icke-religiösa synvinkel finner jag det — med en liten reservation som jag strax återkommer till — tämligen barnsligt. Det påminner mig lite grann om två små barn som tävlar om att kunna säga det största talet; förr avslutades oftast den leken med någonting i stil med »tiotusen mer än du kan säga; haha, där fick du!», och numera med »stjärnstopp

Begreppet »Gud» har i detta liksom i alltför många andra fall samma funktion som »stjärnstopp». Om jag, av någon högre makt(!), gavs möjlighet att radera ut ett begrepp från jordens yta så skulle naturligtvis »Radiotjänst» försvinna fortare än man hinner säga »Radio- och tv-avgift»; men ge mig en chans till, och »Gud», med alla sina förklädnader, skulle vara borta. Det skulle antagligen orsaka en del bryderi i religiösa kretsar för en tid, men förhoppningsvis skulle teologerna så småningom kunna ersätta detta gummiord med mer precisa definitioner på vad de egentligen avser. Om Jackelén då skulle komma fram till att hon med »Gud» egentligen menade en panteistisk, allt omfattande, entitet som vi till exempel kan kalla för »verkligheten» så skulle våra åsikter inte alls ligga alltför långt ifrån varandra; och verkligheten är större än våra hjärnor är tränade att begripa.

Som synes har jag koncentrerat mig på relationen mellan den teologiska världsbilden och den naturvetenskapliga, och givet min bakgrund som naturvetare är det den som jag tror mig eventuellt kunna säga något vettigt om. De inomkyrkliga striderna, som Jackelén av obekant anledning väljer att kalla »konstgjorda», kan andra säkerligen analysera på ett betydligt mer trovärdigt sätt än om jag skulle göra det, till exempel här. Men en tiominuters »google-session» hittar bland annat en undersökning gjord av svenska kyrkan, Medlem 2010, som visar att 35% av dess medlemmar är ateister eller agnostiker och endast 15% tror på Jesus[8], en uppgift att svenska kyrkan är ledande vad gäller arbetsplatskonflikter i Sverige, en annan om att det är si och så med jämställdheten, och en tredje om att topplönen för en kyrkoherde är 69 200 kr/månad. Med ett sådant spektrum av trosuppfattningar, motsättningar och stridsfrågor inser jag att en person som är satt att hålla samman den krympande svenska kyrkan inte har ett lätt uppdrag, och behöver kunna använda språkets hela register av väl avrundade formuleringar för att undvika att stöta sig med medlemmarna.

Jackelén avslutar sitt opus med följande ord:

Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds.

När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.

Här finns det en hel del att invända mot; men innan jag plockar sönder ovanstående i småbitar, låt mig klargöra att det också finns delar som jag håller med om. Jag anser liksom Jackelén att man inte bör spela »extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; att samverkan i samhället är något eftersträvansvärt; att människovärdet bör bevaras; och att tonläget i en debatt bör hållas på en rimlig nivå. Vi har säkert olika uppfattningar om, till exempel, begreppet »människovärde»[9], men eftersom diskussionen inte handlat om det hoppar jag över den detaljen. Men det finns åtminstone tre punkter där jag vill ifrågasätta Jackeléns påståenden och slutsatser.

För det första värjer jag mig mot försöket att klumpa ihop kritiken som utgår från det (natur)vetenskapliga synsättet med den »inom-teologiska» kritiken[10], och det är inte bara därför att tanken på att spela på samma planhalva som Marcus Birro gör mig fysiskt illamående. Som jag försökt förklara ovan riktar de två typerna av kritik in sig på var sin sida av »dubbeltänket»; om Lena Anderssons debattartikel kan tas som ett exempel på den förstnämnda, så kan Martin Lembkes kritik av KG Hammars påstående att »Kristus är en tankekonstruktion» kanske vara ett exempel på det senare. De två synsätt som används som grund för att kritisera »dunbolsterteologin» kunde knappast vara mer olika varandra — förutom att ingendera förstår sig på dubbeltänk — så det behövs en mycket bättre motivering än »båda kritiserar oss» innan en sammanslagning kan anses vara rimlig.

För det andra förstår jag inte hur »polariseringen» skulle kunna »spela extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; snarare tycker jag att det finns en risk att dessa »extrema och fundamentalistiska» krafter kan dölja sig bakom dunbolsterteologins symbolridåer och även värva nya medlemmar ur den svenska kyrkans mer »klassiskt» religiösa delar om man inte klart deklarerar vad man tar avstånd ifrån.

Och för det tredje, slutligen, så undrar jag vad Jackelén menar med den »breda mittfåran». I den undersökning jag nämner ovan påstår sig omkring 15% av Svenska kyrkans medlemmar tro på Jesus, och vid en undersökning gjord av ett EU-organ svarade 18% av de deltagande svenskarna att de trodde på någon form av gud[11]; om man, vilket tycks mig rimligt, räknar Antje Jackelén till dessa 15-18% så talar hon alltså ingalunda för någon bred mittfåra, utan en ganska smal minoritet på ena kanten. Jackelén kan visserligen peka på sina medlemmar i svenska kyrkan, och dessutom deklarera att de som vid EU-enkäten jag nämnde ovan kryssat för alternativet »You believe there is some sort of spirit or life force» (denna grupp utgör 45%) också ska räknas in i den breda andliga mittfåra hon verkar anse sig tillhöra. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, och jag har dessutom ett inbyggt motstånd mot alla som anser sig tala för en bred majoritet; även om Jackelén som (blivande) ärkebiskop inte kan frånkännas en viss rätt att betrakta sig som talesperson för den svenska kyrkan innebär det givetvis inte att hennes åsikter automatiskt återspeglar dess medlemmars, och definitivt inte det svenska folkets.

Nu kanske det låter som att jag är avogt inställd mot allt vad dunbolsterteologer gör och säger, men det är fel. En av mina favoritförfattare, James Hilton, skriver i ett självbiografiskt kapitel att hans far, som var skollärare, en gång fick frågan vad han skulle säga till en elev som begått ett skolpojksstreck, och omedelbart svarade: »Det handlar inte om vad jag skulle säga, utan om vad jag skulle göra.» På motsvarande sätt menar jag att det primära är vad dunbolsterteologer — och alla andra också, givetvis — gör när de konfronteras med ett problem, och sekundärt vad man säger om problemet och hur det analyseras i termer hämtade från verklighet eller teologi. Enligt min erfarenhet beter sig »dunbolsterkristna» på ett sätt som är utomordentligt svårt att skilja från en »normal», sentient-etiskt[12][13] inriktad, person när de konfronteras med de dagliga problemen i »verkligheten». Jag föreställer mig att dubbeltänk-mekanismen ger dess utövare en möjlighet att separera den gudomliga symbolvärlden från den materiella vardagsverkligheten så att de kan fungera på ett tillfredsställande sätt i båda utan att »sanningar» i den ena världen behöver påverka »sanningar» i den andra; hur skulle annars naturvetenskapsmän samtidigt kunna vara religiösa, eller Ann Heberlein påstå att »Gud har skapat människan till sin avbild» utan att förneka evolutionsteorin?

En annan detalj där jag känner en viss gemenskap med dunbolsterteologer är den sökande attityd som jag tycker mig finna hos flertalet av dem. Här är ytterligare en punkt där Lena Anderssons analys skiljer sig från min; jag menar att teologernas ovilja/oförmåga att presentera sina resultat beror på de språkliga problem som uppstår när symboler ska översättas från ett språksystem i dubbeltänket till det andra, snarare än att de inte jobbar med problemen. Per Wahlström understryker den tolkningen när han erkänner att han studerat och kämpat med de här frågorna i omkring 42 år utan att nå ett svar som kan formuleras i ord, och jag tror inte han är ensam. En av de följdfrågor som en icke-troende som jag (och, misstänker jag, Lena Andersson också) gärna skulle vilja ha svar på är om det inte slagit honom att om han, och den uppsjö av kloka människor som funderat på dessa frågor i närmare 2000 år, inte lyckats formulera en koherent gudsbild så kanske det beror på att det inte finns någon?[14][15][16]

Den här bloggan har blivit alldeles för lång och snårig som den är, så för att sätta punkt på den räknar jag upp det som jag ser som huvudpunkterna i min argumentation:

  • Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
  • Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
  • Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.[17]

Och glöm inte bort — störst av allt är verkligheten.

Addendum 2014-01-10 15:00: Sedan litteraturvetaren Magnus Eriksson lärt mig, datorexperten bosjo, hur man söker på facebook har jag lyckats hitta tråden med vårt meningsutbyte; de relevanta delarna återges här nedan:

bosjo: [L]åt mig formulera om [din fråga] till ”Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till ’den logiska positivismens språksyn’?” […]. Den frågan är naturligtvis alldeles för komplicerad för att besvara på fb, men två trådar som jag utan tvekan skulle spinna vidare på är dels det faktum att det finns även en icke-religiös, eller pan-religiös, vördnad inför naturen och dess komplexitet (se t ex Einstein) och dels Wittgensteins berömda ”tystnadskriterium”. Men för att ställa en relevant motfråga i sammanhanget: Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till de ofta detaljerade tolkningarna av den kristna tron som den presenteras till exempel i den protestantiska trosbekännelsen?

Magnus Eriksson: Jag vet inte, jag har inga anspråk på sanningen. Det enda jag kan säga är att trosbekännelserna är mänskliga kodifieringar av tro och religiös erfarenhet och därmed underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer som alla andra språkhandlingar. Du må finna svaret defensivt och fegt, men jag kan inte ge något bättre.


Fotnoter:

  1. Om du, trots att du läst ovanstående opus, fortfarande inte förstår hur fällan var gillrad, så läs vad de tre kristna debattörerna har att säga om Lena Andersson, och jämför det med hennes egna ord: »Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning.» []
  2. I allmänhet skulle jag göra en liknande bedömning, men i just detta fall är det ganska frustrerande. []
  3. Texten har återfunnits; se Addendum. []
  4. Jag vägrar, som jag påpekat i en fotnot någonstans på bloggen, att kalla mig ateist; jag föredrar begreppet asupernaturell — det är visserligen inte perfekt det heller, men får duga tills jag lyckas hitta ett begrepp som bättre beskriver min »livsåskådningsfilosofi». []
  5. Newtons efterträdare på professorsstolen i Cambridge, William Whiston, råkade ut för just detta — han medgav att han inte trodde på treenigheten, blev av med professorstiteln och ställdes inför rätta för kätteri. []
  6. Till och med Irland tycks vara på väg att lätta upp sina blasfemilagar. []
  7. Min första tanke gick emellertid till matematikens och fysikens komplementära rum, som till exempel duala och reciproka rum. Vid närmare eftertanke beslöt jag mig för att det var ett feltänk (snudd på ett krimtänk), eftersom dessa båda rum egentligen bara är återspeglingar av det direkta rummet, och därför saknar den frihet från verklighetskontakt som krävs i religiösa rum. (Som en parentes må nämnas, eftersom den implementation av fotnoter jag använder inte accepterar fotnoter i fotnoter, att Google, när jag sökte på »dualt rum» för att verifiera att »dual space» faktiskt heter så på svenska, föreslog att jag skulle söka på »adult rum» i stället; jag har ännu inte vågat undersöka vad det kan tänkas vara.) []
  8. Båda dessa påståenden är såpass uppseendeväckande att jag skulle vilja se hur undersökningen utformats, och vad det egentligen är man frågat sina medlemmar om; jag är för lat och snål för att skaffa boken som innehåller den fullständiga rapporten, men om någon kan skanna in, eller bara referera, de relevanta uppgifterna tar jag gärna emot dem. []
  9. Jag anser till exempel att både manlig och kvinnlig könsstympning av barn på grund av religiösa påbud är synnerligen männikoovärdigt. []
  10. Och jag är inte ensam om att reagera. []
  11. Det finns en hel del frågor kring undersökningen (se sid 381), som till exempel hur många som deltog och hur urvalet gjordes; de uppgifterna tycks inte finnas i det dokument jag länkar till, utan man hänvisar till ett annat dokument, som jag inte hittat på nätet. []
  12. Jag ber om ursäkt för denna anglicism, men jag tycker att svenskans »kännande» känns(!) för obestämt för mitt syfte. []
  13. Det är min övertygelse att mänskligheten i en inte alltför avlägsen framtid kommer att övergå från en human-centrerad etik till en som tillerkänner vissa djur vissa rättigheter, som till exempel rättigheten att inte bli »odlad» för att bli hamburgare, lövbiff och entrecote; för tillfället existerar vissa sådana rättigheter, men på ett osystematiskt och indirekt sätt — i min ungdom, till exempel, ansågs hästkött vara en delikatess, medan det nu är på gränsen till vad som kan anses försvarbart att äta. []
  14. Med risk att stöta mig med eventuella matematiker/teoretiska fysiker som råkat hitta hit så påminner situationen lite om den så kallade strängteorin — under de senaste 30 åren har många av de skarpaste hjärnorna inom matematiken försökt finna en väg att få diverse sträng- och membranteorier att modellera verkligheten, och såvitt jag förstår har utbytet så här långt varit ganska magert. []
  15. Med risk att starta ett nytt kuddkrig så påminner mig Per Wahlströms kamp om en så kallad rolig historia jag hörde för ett antal år sedan (därav de icke genusneutrala personerna; å andra sidan är det väl bara män som (1) är onyktra, och (2) tappar bort nycklar?): När Kalle var på väg hem sent en kväll stötte han på Pelle som, lätt onykter, kröp på alla fyra under en lyktstolpe utanför sitt hus och tycktes leta efter något. Uppenbarligen gick det inte så bra för honom, och Kalle beslöt sig att hjälpa Pelle att hitta portnyckeln, för det var den han hade tappat. Efter tio minuter hade de fortfarande inte hittat nyckeln, och följande samtal utspann sig: Kalle: Men är du alldeles säker på att du tappade nyckeln här? Pelle: Nej, jag tappade nyckeln där (pekar tio meter ut i mörkret), men där är ju för mörkt att leta! []
  16. En annan följdfråga, som man kan finna flera varianter på i kommentarsfältet till Wahlströms artikel, lyder ungefär »hur kan man anse sig lämplig som präst om man inte tror på det som står i bibeln?» och kommer företrädesvis från »klassiskt troende». []
  17. Huruvida dubbeltänket är en del av en maktapparat är svårare att avgöra. []