Författararkiv: bosjo

Frågor i vinden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 50

David Munyon — St. Charlie’s phone call

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För sådär en vecka sedan la en vän från linköpingstiden, Bernt — före detta bibliotekarie vid Linköpings universitet med en utomordentligt god musiksmak[1] — ut en skämtteckning på facebook där en lärare frågade en elev, som hon kallade Zimmerman, hur gullvivor sprider sina frön; en fråga som alla som överhuvudtaget hört talas om Bob Dylan omedelbart kan svaret på[2]. Jag frågade honom om han kunde placera några rader från dagens låt, men det gick han bet på — det visade sig då att dessa rader inte stod i den låt jag trodde, Earl’s Song, som finns på en skiva jag var ganska säker på Bernt hade, utan i ovanstående låt, som fanns på en skiva som Bernt inte skaffat (än). Vilka ord jag citerade? Om du inte inser det direkt kan du ta en titt på hela texten här.

Som den som lyssnat både på dagens låt och den jag länkade till ovan, Earl’s Song, säkert noterat så finns det klara likheter mellan dem; båda texterna handlar om en individ som hamnat lite snett i livet, och man anar att vietnamkriget och det trauma det skapade hos en hel generation amerikaner finns någonstans i bakgrunden. Nostalgin i dagens låt förstärks av ramen, ett telefonsamtal mellan kamrater som inte träffats på länge och som snabbt berättar vad som hänt i deras liv sedan senast. Kanske är det ett ålderstecken, men just det greppet känns aktuellt och träffande.

Jag läste någonstans att Munyon en gång i mitten 90-talet gick in med sin gitarr och sin anteckningsbok med låtar i Günter Paulers studio i Northeim (Tyskland); två dagar senare hade man spelat in sextiotalet låtar, nästan alla förstatagningar, som sedermera räckte till fem-sex skivor på två skivbolag, dels Stockfisch, Paulers eget bolag, och Glitterhouse, som jag säkerligen nämnt tidigare här på bloggen. De skivor som gavs ut på Glitterhouse var mestadels trogna originalet, bara sång och gitarr, medan de som kom på Stockfisch ofta hade pålägg av inhemska artister; för det mesta var dessa smakfulla och passade in i stämningen, men ibland blev det helt fel — ett bra exempel på bådadera är Four wild horses, där en doakör i bakgrunden passar bra in, ännu en akustisk gitarr gör ingen direkt skada, men ett didgeridoo-solo tvingat mig att skapa ett mentalt didgeridoo-filter för att kunna lyssna på avslutningen. Vad tänkte producenten på där?

Till slut kanske jag måste lugna eventuellt oroliga bloggläsare, som uppmärksammat att David Munyon är i högsta grad religiös, och ofta blandar in både kristna och indiska religiösa namn och symboler i sina texter. Jag har fortfarande samma (ir)religiösa grundton som tidigare, men måste medge att jag finner de värden som, till exempel, Munyon står för mycket mer tilltalande än de den neofascistiska rörelse som för tillfället styr landet torgför. SDS.

Fotnoter:

  1. Med andra ord — vi gillar samma sorts musik. [↩]
  2. Jag antar att botaniskt kunniga personer också skulle klara den frågan, men möjligen inte göra kopplingen till Dylan. [↩]

Jobba för att leva?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 49

Delevantes — It’s a living

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En snabbis idag igen — fast denna gång blev det kort på grund av tidsnöd. Jag skyller på att det ser ut som jag är på väg att börja jobba igen.

Dagens grupp hörde jag lajv som förband till Steve Earle någon gång i slutet av 90-talet; jag vet i princip ingenting om dem mer att de två medlemmarna är bröder. Skivan jag köpte håller hög klass, i alla fall.

Om roller

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 47

Allan Edwall — Gullegubben

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Efter att ha haft relativt sett enkla val de senaste veckorna på grund av min lilla miniserie blev det idag betydligt knepigare; jag har inte hittat vare sig en curlinglåt eller en låt om vapenvilan mellan Hamas och Israel. Det fick alltså bli något annat, något som i teaterlingo kanske skulle kallas en dubbel verfremdungseffekt med skruv — lyssna själv får ni höra vad jag menar.

Allan Edwall är för mig i första hand en protestsångare, och i andra hand författare, men jag har ett vagt minne av att ha sett honom som skådespelare innan jag slutade titta på film/TV i mitten av 80-talet. När jag tänker på det — skrek han inte »förgrömmade onge» åt Emil i Lönneberga för länge, länge sedan? I så fall passar ju rollen som »gullegubbe» perfekt för honom, och veckans tanke är just denna; hur mycket av det vi gör och säger är en del av en roll, och hur mycket är vi själva? Och går det alltid att avgöra vad som är vad?

En östlig årstid

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 46

Totte Wallin — Våren dör aldrig i Prag

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Totte Wallin får avsluta den här lilla miniserien med allvarliga humorister, eller skämtsamma sanningssägare, om man föredrar den vinklingen. Wallin är väl mest känd som humorist, med låtar som »Enköpingståge», »Ryska posten» och »Morronpasset», men som höres har han även en allvarligare sida. Och våren dör förhoppningsvis inte i Kiev heller.[1]

Om någon inte minns vem Jan Palach var, så finns naturligtvis information på wikipedia.

Fotnoter:

  1. För att förekomma eventuella messerschmittar som gör sig redo att kasta sig över mig med påståenden av typen »Prag ligger faktiskt väster om Stockholm, så det så!», så är det säkrast att jag påpekar att detta faktum är mig bekant, och att ordet »östlig» som förekommer i rubriken helt syftar på att den aktuella orten dåmera räknades till Östeuropa, och ibland även fortfarande räknas dit. SDS! [↩]