Rimbauddrömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 107

Eric Andersen — Dream to Rimbaud

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eric Andersen, den amerikanske rockpoeten med norska förfäder, har varit med en gång tidigare i den här serien, men då tillsammans med Jonas Fjeld och Rick Danko. Jag hörde talas om honom på en av de tidigaste sociala medierna på internet, Usenet, närmare bestämt i gruppen rec.music.folk. Jag köpte en CD mer eller mindre på måfå, och sedan har jag försökt få tag på allt han gett ut. Den CD jag började med var »Stages», som hade undertiteln »The lost album»; den spelades in i början av 70-talet och skulle bli uppföljare till hans kanske mest kända album, »Blue river», men av någon anledning så blev det ingen skiva förrän på 90-talet, när inspelningsrullarna hittades någonstans i CBS’ katakomber.

Om du inte hört talas om Eric Andersen, men är bekant med kretsen kring Bob Dylan, så har du en del att hämta här — såväl Garth Hudson som Rick Danko medverkar på den här skivan, och Joan Baez sjunger en kongenial backgrundsstämma på »Woman, she was gentle». Hela skivan har en melankolisk grundton, men av det slaget som ändå känns upplyftande. Ett absolut måste för den som vill ha toppskivorna i singer/songwriter-branschen i sin samling.

En vanlig person

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 106

Jim Croce — Lover’s cross

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att en lagom instrumentering av en låt är en någorlunda stämd gitarr och en skrovlig mansröst, åtminstone så länge texten är bra. Här är texten kanske inte lika tänkvärd som i majoriteten av den här seriens urval, men i gengäld är arrangemanget en utveckling och komplettering av ovanstående ideal; den skrovliga rösten ackompanjeras av två någorlunda stämda gitarrer, och lyssnar man noga hör man en försiktig bas i ljudbilden — bättre kan det knappast göras.

Vädergudarna trilskas

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 105

Contact — Fyrvaktarns dotter

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En liten påminnelse om vädret och vad det kan ställa till; något som väl bör vara i alla vintertrafikanters medvetande, vare sig man åker tåg eller ger sig ut på sjön.

Contact hade en kort men glänsande karriär i början av 70-talet, vilket inte förvånar när man studerar vilka musiker som var medlemmar i bandet; Lorne de Wolfe blev ju så småningom en tredjedel av »Hansson de Wolfe United»[1], Ted Ström gjorde sig ett namn som låtskrivare (jag har ju redan spelat hans kanske mest kända låt, »Vintersaga») och fiolvirtuosen Bosse Linné spelade med i stort alla som är något att räkna med, från Hoola Bandoola till Gruset i dojjan. Och om jag inte hallucinerar nu, så har Anders F. Rönnblom i något sammanhang sagt att han inspirerades av Contacts lite nostalgiska folkmusikdoftande popmusik när han komponerade mitt AFR-favoritalbum, »Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på» — bara en sådan sak!

Fotnoter:

  1. De övriga tredjedelarna var Dick Hansson och Claes Palmkvist; den senare för övrigt även han med i Contact. [↩]

Det nya Europa

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 104

Kolportörerna — Välkommen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckan bjöd jag på skönsång av en Martin[1], härstammande från Vänersborg, och även synnerligen musikkunniga besökare kan ursäktas om de trodde att jag därmed uttömt mitt förråd av sjungande Martinar från Vänersborg. Det har jag emellertid icke alls, utan dagens låtval bjuder på ännu en, denna gång med efternamnet Gustafsson. Men nu tvingas jag nog erkänna att Vänersborgsfacket i mitt musikaliska kartotek är tämligen renons.

Jag hörde Kolportörerna på Märsta visfestival, förmodligen 2003, och skaffade deras då senaste CD, »Ett glömt paradis»; lite senare skaffade jag också den första skivan, »Det blå rummet». Jag tror också det var en tredje platta på gång, som i så fall möjligen skulle hetat »Ovanför taken», men där har jag bara några smakprov som de la upp på sin hemsida, nu saligen avsomnad. I den vevan bytte man också namn till Ferguson, och, åtminstone som jag minns det, spelade i en mer handfast country-artad stil. Men Wikipediasidan ger ett ganska ödsligt intryck, så jag misstänker att någon petitess, som till exempel »livet», kommit de musikaliska planerna att sakta in.

Men om man skulle vilja höra mer av vänersborgsbandet med det speciella soundet så finns det enligt webben numera ett samlingsalbum någonstans[2], som innehåller i stort sett allt från de två album som jag nämnde ovan plus ett antal bonuslåtar[3]. Jag är övertygad om att det finns ett flertal sämre sätt att spendera några kronor i dessa jultider.

Fotnoter:

  1. Närmare bestämt »Frontman» Andersson. [↩]
  2. Apple? [↩]
  3. Lite märkligt är det dock att den låt jag ursprungligen planerade att spela här, »Alkohol», inte finns med i samlingen. Efter lite bläddring i mp3-orna fick det dock bli denna låt, vars text inte blivit mindre aktuell sedan början av milleniet. [↩]

Blå jul

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 103

The ballroom band — Christmas time in the trailer park

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det börjar ju bli dags för den där helgen igen, och ur mitt inte särskilt omfattande förråd av CD-skivor med julvisor har jag valt den i särklass bästa, i mitt tycke[1], och det här är titelspåret från skivan. En extra tanke går, naturligtvis, till det stora landet i väster och de fyra svåra år som väntar runt årsskiftet.

The ballroom band spelar, namnet till trots, rootsbaserad americana, med ganska tydliga skandinaviska svårmodstoner; i vissa kretsar brukar den benämnas »scandicana», men jag vet inte om bandet själv använder den beteckningen. Hur som helst passar den stilen perfekt för att berätta om en jul långt ifrån »White Christmas», »Silent night» och de andra gamla, slitna låtarna.

Fotnoter:

  1. För fullständighets skull må omnämnas att de övriga två är av Jerry Jeff Walker och Burl Ives. [↩]