En östlig årstid

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 46

Totte Wallin — Våren dör aldrig i Prag

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Totte Wallin får avsluta den här lilla miniserien med allvarliga humorister, eller skämtsamma sanningssägare, om man föredrar den vinklingen. Wallin är väl mest känd som humorist, med låtar som »Enköpingståge», »Ryska posten» och »Morronpasset», men som höres har han även en allvarligare sida. Och våren dör förhoppningsvis inte i Kiev heller.[1]

Om någon inte minns vem Jan Palach var, så finns naturligtvis information på wikipedia.

Fotnoter:

  1. För att förekomma eventuella messerschmittar som gör sig redo att kasta sig över mig med påståenden av typen »Prag ligger faktiskt väster om Stockholm, så det så!», så är det säkrast att jag påpekar att detta faktum är mig bekant, och att ordet »östlig» som förekommer i rubriken helt syftar på att den aktuella orten dåmera räknades till Östeuropa, och ibland även fortfarande räknas dit. SDS! [↩]

Fågelskådandets framtid

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 45

Stefan Demert — Den siste ornitologen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Om man skulle försöka hitta en satiriker i Tom Lehrers anda i Sverige, så får man naturligtvis problem eftersom Lehrer är en unik företeelse. Lars Ekborg gjorde ett försök att sjunga(!) Lehrer-översättningar, men de fick väl inte så stort genomslag. Den i den här serien redan nämnde Ulf Peder Olrog drev visserligen med olika musikaliska genrer, men på ett, på det hela, godmodigt sätt. Så jag har idag valt den humoristiske, och stundom satiriske, trubaduren Stefan Demert[1].

Demert slog väl genom med några låtar närmast besläktade med så kallad bondkomik — jag tänker till exempel på »Marknadsvisa» och låten om Emma Karolina Magdalena Makadam — men där fanns också protestvisor; den mest kända är säkert »Till SJ», där han protesterade mot SJ:s allmänna tillstånd, och kanske framför allt mot alla nedläggningar[2]. Han har också skrivit allvarligare texter, som till exempel visan om Erik Olov Andersson.

Dagens visa kan beskrivas som en kort SF-satir, och vad satiren är riktad mot torde vara ganska uppenbart. Det går också att i texten hitta en logisk motsägelse av det petimäterslag som jag är så förtjust i — om boken som nämns i visan är bortglömd, hur kommer det sig att berättaren ändå känner till den?

Fotnoter:

  1. Han har också den likheten med Olrog att han har rötter i Nyköping. [↩]
  2. Ett bra vapen att dra fram i en argumentation då någon hävdar att tågtrafiken fungerade mycket bättre förr. [↩]

Tankar från garderoben

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 44

Robert Broberg — Du har Pinochet i garderoben

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För det tredje inslaget i min miniserie med artister som blandar humor och allvar plockar jag fram det självklara exemplet från den svenska scenen — Robert Broberg, som på skivan där ovanstående låt återfinns kallade sig »Zero»[1]. Just den här låten tycker jag illustrerar väldigt väl hans svängningar mellan rolighetsminister och allvarsman; många av hans bilder från »lägenheten» är burleskt roliga, medan det centrala partiet pekar på en viktig och allvarlig fråga:

Men du, sanningen om dej själv, varför är det så hemligt med den?
Varför reglar du och låser, till och med för din bästa vän?
Nu står du ju själv därutanför och kan inte längre komma in
Fråga din granne, han har nyckeln i sitt smyckeskrin

Ingenting förändras om du inte själv tar ansvar för ditt liv
Jag tror det är så man är förtryckt,
man får reda på vad som är lämpligt och snyggt

Men vad är du mest rädd för? Att erkänna ditt eget våld?
Dina goda och dåliga sidor som drar åt olika håll?
Försöker styra dom och va nån du inte är
Du, släpp fram allt det där som ingen skulle få se

Jag är säkert inte ensam om att se det här som en självbiografisk uppgörelse, mellan den »gamle» Robban, som spelade rollen av den lekfulle ordvrängaren med tjejfixering, och den »nye» Robert, som vill kasta av sig de värsta olaterna i den rollen. Jag tycker att han lyckades ganska väl att hitta en balans mellan roll och verklighet, men jag är inte säker på att alla håller med mig.

Fotnoter:

  1. Som minnesgoda läsare av bloggen säkert känner till har jag skrivit om honom tidigare. [↩]

En satirisk lärare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 43

Tom Lehrer — In old Mexico

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckan avslöjade jag min förkärlek för artister som kunde blanda humor med allvar, och varför inte göra en liten miniserie i serien med sådana artister. Den här veckan blev det alltså Tom Lehrer, den förmodligen mest framstående satirikern i branschen; han är hur som helst den mest naturvetenskaplige, med låtar som »New Math», där han ironiserar över en ny variant att utföra aritmetik[1], och »The Elements», där han räknar upp de grundämnen som upptäckts då visan skrevs (103 stycken, har jag för mig). På sina två första skivor gick han genom ett stort antal musikaliska genrer, från julvisor över folk- och protestvisor till irländska ballader; på en tredje blev ämnena mer politiska; och tyvärr blev det inte mer — i intervjuer har han hävdat att det inte går att göra politiska satirer i en värld där Henry Kissinger tilldelats Nobels fredspris.[2]

Den version av låten jag är mest bekant med (inspelad på band i slutet av 70-talet; min kompis Bertil var, och är fortfarande vad jag vet, ett stort Lehrer-fan, så han hade allt Lehrer gett ut.) har en kort introduktion av Lehrer; den saknas tyvärr här, så ni får inte höra historien om hans vän Hen3ry, läkaren som specialicerade sig på »de rikas sjukdomar» och därför kunde dra sig tillbaka ung. Lehrers ironiska mästerskap riktar sig här mot tjurfäktning, och når sin högsta punkt när han jämför »kampen» med en hund överkörd av en bil: »Rover was killed by a Pontiac, and it was done with such grace and artistry that the witnesses awarded the driver both ears and the tail». De som fortfarande kan försvara tjurfäktning efter den uppercutten måste vara särdeles hårdhudade.

Fotnoter:

  1. Jag kännder inte riktigt igen mig, så jag antar att den inte har så mycket med den nya matematik som vi svenska elever påtvingades i början av 70-talet; den handlade mest om mängdlära, vill jag minnas. [↩]
  2. En variant på detta och många andra lehrercitat kan hittas här. Jag noterar också att den gamla Lehrer-sajten fortfarande kan nås på nätet; där finns bland annat texter med förklaringar av begrepp som kan vara okända för nutida icke-amerikaner. [↩]

Sanningstalaren Donne

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 42

Loudon Wainwright III — Hard day on the planet

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har inte lyckats reda ut varför, men jag har en avgjord svaghet för musiker och poeter som skulle betecknas som manodepressiva om de i den så kallade »verkligheten» betedde sig som i de verk de framför. Loudon Wainwright III, även kallad Lv3 av oss som tillbringat närmare ett år av vår ungdom i Norrtäljes omgivningar, är kanske det allra främsta exemplet på en artist som i sin musik och sina framträdanden kan pendla mellan bottenlös desperation och uppsluppen humor. Den som vill höra exempel på det senare kan lyssna på »Career moves», till exempel det stycke där han ironiserar över någon som misslyckats med att stava hans namn rätt eller lite senare när han ropar upp två musiker på scenen, och de diskuterar sina respektive hårproblem.

Det är emellertid ingen tvekan om att dagens låt tillhör de mer deprimerade i hans imponerande låtkatalog, och om jag inte minns helt fel har jag refererat till den tidigare här på bloggen. Den är visserligen bortåt 40 år gammal vid det här laget[1], men de flesta av de problem han sjunger om är fortfarande i högsta grad aktuella; undantaget, som enligt ett märkligt talesätt bekräftar regeln, skulle väl vara att Reagans rymdförsvar har lugnt och stilla avsomnat, även om Trump tydligen gjorde försök att väcka liv i projektet.

Texten åter finns här, även om jag tycker mig höra att presidenten är sjuk, och ruskar på huvudet åt att man inte lyckats stava John Donnes namn rätt vid omnämnandet av hans mest kända dikt.

Men det är raden precis innan Donnes konstaterande som utgör veckans mantra; några ord att basera sina tankar på när läget i världen ser ut som det gör. Lv3 konstaterar att det egentligen inte går någon nöd på honom, innan han frågar sig »So, how come I feel bad most of the time?». Det är den frågan han vänder sig till John Donne för att få svar på.

Fotnoter:

  1. Såvitt jag kan se sjöngs den in till »More love songs», som kom 1986. [↩]