Det händer alltmer sällan att jag hittar nya favoritmusikanter. Ännu mer sällsynt är det att jag blir knockad i första ronden; på rak arm kan jag bara påminna mig tre artister — Anders F Rönnblom, Suzanne Vega och Yonder — som tvingat mig att omedelbart kapitulera.

Men nu har det alltså hänt igen — strax före jul råkade jag besöka en blogg vars innehåll jag skummar igenom då och då^[1], klickade på några länkar i denna artikel, och plötsligt satt jag fast.

Som en service till eventuella tillfälliga läsare som inte är bekanta med mitt musikaliska universum, och för övriga som behöver en repetitionskurs, följer några punkter som sammanfattar några av de element som ger höga pluspoäng när jag bedömer musik^[2]:

• Bra texter, eller åtminstone icke-banala sådana. I inbillska stunder^[3] tänker jag mig att det är rester av mina litteraturstudier för en halv evighet sedan som gör sig påminda.
• Gott instrumentval, vilket normalt betyder »hjälpligt stämd gitarr och skrovlig mansröst». Här finns det dock plats för variationer; andra instrument kan tillföra väsentligheter till klangbilden, och vissa gitarrer klarar jag mig gott utan^[4].
• En svårdefinierad kvalitet som till exempel finns i det mesta Jan Johansson spelat in^[5]; låt oss kalla det för musikalisk känsla. Exakt vad det betyder tänker jag inte ens försöka beskriva, men om jag skulle göra ett försök skulle jag börja med de två saker som som är nästan övertydliga hos Jan Johansson; dels en förmåga att leka med tempon, och dels att väva in tystnad i melodislingan^[6].

Den engelska duon Breeze & Wilson, med förnamnen Graham respektive Toby, uppfyller med råge de allra högsta krav man kan ha på de tre punkterna ovan. Jag har botaniserat i Youtubes vildvuxna flora av B&W-videor och tänker nu presentera några av mina favoriter. Låt oss börja med den video som satte snöbollen i rullning; den är visserligen inte särskilt representativ för deras normala stil, men vem kan motstå en sådan text-pärla som »And when you told me that bluegrass sucked / then I knew that you and me were f-piiiiip»…:

Jag bifogade, som sagt, en länk till den här videon i en tidigare blogga, och jag hänvisar till den om du inte känner till den sång den parodierar. Men vad jag inte insåg omedelbart var att den var ett intelligent montage — frågan »hur många personer ses i videon» visade sig ha ett icke-trivialt svar, nämligen »tre, plus en hand». Med bara en gnutta mer uppmärksamhet än jag hade då jag tittade på videon första gången inser man att personerna längst till vänster och näst längst till höger är så lika att de kunde vara enäggstvillingar; med misstänksamheten väckt bör man också upptäcka att de två sittande personerna har klara likheter med varandra. Det visar sig vid en närmare undersökning att videon är ett hopklipp av två tagningar, där klippet gjorts strax höger om växten i bakgrunden. Det förklarar också nödvändigheten av en extra hand, eftersom den hamnat på fel sida av klipp-linjen. Denna video förklarar hur inspelningen gick till, och denna ger en musikalisk bakgrund till det triangeldrama (man, kvinna och banjo) vars slut relateras i videon ovan.

I slutet av videon hänvisar de oss till sin hemsida, och där får man mängder av länkar till deras mer »allvarliga» sånger. Jag har valt ut tre nedan som jag tycker illustrerar deras stil väl; du hittar många fler på hemsidan eller via en sökning på Youtube.

Quiet knife är kanske min favorit för tillfället; kärleksballader är inte det mest originella texttemat, men jag har svårt att tänka mig att det kan göras så mycket bättre än så här.

Don’t care about Fellini är en låt av en annorlunda typ — lite jazzigare, en lite mer problematisk kärleksrelation och en liten dos humor. Dessa två låtar inleder deras tredje CD, Infidelity.

Till slut en lite äldre låt för bloggens alla hundälskare, Oh Zoey. Zoey pryder också framsidan på CD:n Oh Nova Scotia, där låten kan höras i en studioversion.

Alla som älskar gitarrbaserade ballader med intelligenta, lätt melankoliska texter, och inte har något emot att de blandas upp med inslag av jazz, blues, country och rock bör snarast skaffa Breeze & Wilsons samlade verk, vilket för tillfället är fyra CD-skivor; de har gått på »random repeat» de senaste dagarna, och kommer förmodligen att göra det ett bra tag framöver.

Fotnoter:

1. Som jag påpekat någon gång är det inte bara nackdelar med att ha ett uruselt minne. [↩]
2. För säkerhets skull är det kanske bäst att påpeka att det finns mängder av musik som är högst förträfflig utan att plocka ett enda poäng i nedanstående kategorier, till exempel nästan all klassisk musik. Att jag sätter extra plus för vissa typer av klassisk musik som till exempel är skriven för gitarr, luta eller liknande, eller Debussys pianomusik (piano kan ju, enligt Tom Lehrer, betraktas som en 88-strängad gitarr) torde vara uppenbart. [↩]
3. Den timliga utsträckningen av dessa betecknas numera, har jag förstått, med bråket 24 sjundedelar. [↩]
4. Det gemensamma för denna senare kategori är att de gnisslar; jag har till exempel sedan barnsben svårt för de ljud som steel guitars och ylande elgitarrer presterar. [↩]
5. Mästerverket är naturligtvis Visa från Utanmyra. [↩]
6. Gunnar Ekelöf är inne på samma spår i flera av sina dikter, framför allt Poetik, som avslutas med konstaterandet »Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna». Jan Johansson, och många andra musikanter, kan konsten att spela musik mellan tonerna. Om detta låter obegripligt, lyssna till »Visa från Utanmyra» en gång till, under maximal avslappning; hjälper inte det är du förmodligen ett hopplöst fall. [↩]