En sorglig dag

Tankar om och kring musik, del 37

Gram ParsonsThousand dollar wedding

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag hintade om förra veckan är det här en tid av ovanligt många och sorgliga jubiléer. Händelserna den elfte september 2001 lämnade ett trauma inte bara hos amerikaner, och de två år senare gav åtminstone svenskar något att tänka på. Idag är det också precis femtio år sedan »gamle kungen», Gustav VI Adolf, dog; det var en lördag, och dagen därpå kunde jag sålt nästan hur många tidningar som helst — jag cyklade på den tiden runt i Jönåker och sålde DN på söndagar, och långt många fler än mina stammisar ville läsa om kungens sista tid och det den dagen stundande valet.

Men det var inte minnesdagen av någon av dessa tragedier som jag tänkte på när jag skrev min förra blogga, utan en som stundar om fyra dagar; den 19 september 1973 dog nämligen Gram Parsons, en av countryrockens grundare, av en överdos bara 26 år gammal. Det noterade jag naturligtvis inte då, jag hade just börjat lyssna på musik med engelsk text, och det tog ett bra tag innan jag letat mig fram till Parsons, via The Byrds och Flying Burrito Brothers, men i första hand genom en cover av dagens låt av Paul K, den enda coverversionen på hans magnifika »The big nowhere».

Som vanligt har jag ingen aning om vad låten handlar om, förutom det yttre skeende som avslöjas i den första meningen/strofen:

Was a thousand dollar wedding
supposed to be held the other day
and with all the invitations sent
the young bride went away.

Men sedan dyker det upp mängder med symboler som det inte är lätt att få någon ordning på — en begravning? blommor till bruden? är US$ 1000 mycket eller lite? Om man kombinerar informationen i ovanstående wikipedia-länk med den om det album låten finns på, tycks det som Parsons upplevt åtminstone vissa delar av händelseförloppet själv, och att den bortsprungna bruden var mor till hans barn.

It’s been a sad, sad day…

Om äpplen

Tankar om och kring musik, del 36

Monica ZetterlundGröna små äpplen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En kort tanke idag, inför nästa veckas sorgliga jubileum; en fråga som plågat mig i så där femtio år. I texten omtalas »gröna små äpplen» i, som jag uppfattar det, högst positiva ordalag — men dylika är ju endast lämpade som svinföda, om ens det. Äpplen ska, med några få undantag (till exempel Gloster och möjligen eventuellt kanske Granny Smith), ha åtminstone en svag gul färgton, och i alla händelser vara någorlunda stora, för att kunna klassas som ätbara. Så vad tänkte Bobby Russell på när han skrev den engelska texten, och för den delen Stikkan Andersson när han översatte låten till svenska? Har ingen av dem ätit äpplen, eller ska den sura och bittra smaken från äppelkart appliceras på övriga element i texten?

Europa, nu kommer vi!

Tankar om och kring musik, del 35

Jan HammarlundJag vill leva i Europa

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns många anknytningspunkter mellan dagens och förra veckans låtval: Titeln inleds med det mycket subjektiva »Jag»; texten är i sin grundton emot krig; och Europa spelar en stor roll i båda låtarna. Det går säkert att hitta ännu fler; till exempel finns en text av Lars Forsell på den skiva, »Järnvägsräls», där den här låten förekom, nämligen »Snurra min jord», kanske mest känd i Jan Malmsjös tolkning.

Det här är originalversionen från »Järnvägsräls»[1]; på den samlings-CD jag har med Hammarlund skrev han en delvis ny text för att anpassa den till det då rådande politiska läget, men jag föredrar den här versionen, som behandlar det kärnvapenhot som alla i min generation, och äldre, är förtrogna med. Det hotet har ju gjort en inte särskilt välkommen comeback de senaste året.

Jag har alltid trott att den här låten spelades in på Arbis i Linköping, men när jag nu tittar på LP-omslaget ser jag att skivan spelades in på fem olika ställen i mellansverige (däribland visserligen Arbis är en av inspelningsplatserna) under perioden 25 april till 2 maj 1982. Om jag fått uppgiften om Arbis från någon annan källa, eller om jag bara misstolkat informationen på skivan låter jag vara osagt — den kan i alla fall ha varit inspelad i Linköping. På albumet står också vilka musiker som kompade honom, och det var inte vilka som helst: Kenny Håkansson, Jesper Lindberg och Roger Palm är namn som alla musikälskare i Sverige känner till, och även om namnen Niels Hofmann och Jojje Kuha är okända för mig så faller deras spel ingalunda ur ramen.

Den stora anledningen till att jag valde den här låten just idag har dock ingenting med anknytningspunkter till föregående blogga, Linköping eller fantastiska kompmusiker att göra; idag gjordes nämligen lottningen inför säsongens Europa League, som Brighton & Hove Albion FC efter förra årets lyckade säsong kvalificerat sig till. Vi fick en ganska tuff lottning, med de gamla storlagen Ajax och Marseille och de grekiska mästarna AEK från Aten i samma grupp. Jag hade ju hoppats på Häcken i gruppen, för att kunna se laget här i Sverige, men så blev det nu alltså inte. Deras grupp såg dock inte helt omöjlig ut, så det kanske, kanske kan bli en match lite senare i tävlingen — men då krävs det naturligtvis mycket bra spel från båda lagen.


Fotnoter:

  1. Dock inte från min LP, utan från en samlings-CD med »Progg-hits». []

Om torgstående

Tankar om och kring musik, del 34

Ulla SjöblomJag står här på ett torg

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det känns som det är länge sedan jag hade en antikrigsvisa i den här serien, så varför inte välja en sådan i dag. Texten handlar om den franska krigsmakten, som då, på 50-talet, var aktiv i konflikter i gamla franska kolonier, både i Indokina och Algeriet. Wikipedia meddelar att originalet var förbjuden att spelas i Frankrike i nästan tio år, fram till 1962 och påstår också att så sent som 1999 kunde man råka illa ut om man spelade den.

Den svenska texten skrevs av Lars Forssell, men uppenbarligen var han inte helt nöjd med sin tolkning, utan gjorde ännu en som sjöngs in av Cornelis Vreeswijk. Den är förmodligen mer känd, men eftersom Cornelis redan förekommit i den här serien så får det bli Ulla Sjöbloms version i stället. Den är inte så pjåkig, den heller.

Ett lämpligt »torg» att stå på är naturligtvis Fria Ukrainas plats, till exempel på onsdagar runt lunchtid (12:30).

Service och distribution

Tankar om och kring musik, del 33

Lars Ekborg/Sven HolmbergKöp en tulpan

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan fick jag ett tips på ett radioprogram av min gamle klasskamrat Ulf[1]; detta handlade om vissångaren och kompositören Ulf Peder Olrog, vars visor ingen ur min generation, eller ännu uråldrigare åldersgrupper, kan ha undgått. Förutom det verk som jag valt ovan har många införlivats med det svenska språket, som »violen från Flen», »konserverad gröt», »se Sundbyberg och sedan dö», eller »mera bruk i baljan, boys!»

För egen del är det naturligtvis »Samling vid pumpen» som fastnat, eftersom min mors släkt har rötter i Tunaberg som sträcker sig tillbaka åtminstone till 1700-talet, enligt min mors släktforskning. Och vid Kärrboda — ni vet, dom som tjoade i låten — var min morbror arrendator i min ungdom[2]. Jag har ofta funderat på var i Buskhyttan grusgropen låg, men trots ivriga studier genom bilfönstret i unga år kunde jag inte upptäcka någon sådan.

En detalj man inte trycker på i programmet är en viss låts betydelse för att göra Svensson till den typiska svensken; på 50-talet sjöng Olrog ju »du ska göra som Svenssons gör / och inte skilja dig från mängden». SAOB hittar visserligen ett exempel från 1862, men den tror jag inte varit lika känd som Olrogs text. När sedan Rock-Boris sjöng »Håll dig till höger, Svensson» inför övergången till högertrafik 1967 (den nämns inte av SAOB, men det tycker jag är en rejäl miss) så var Svensson cementerad på platsen som den typiske svensken.

För att kort kommentera mitt val så är det så oturligt att jag inte har en enda inspelning med herr Olrog själv; pinsamt, jag vet. Därför detta alster, som han skrev för Kar de Mumma-revyn 1960[3]. Det är dessutom hämtat från en LP, en av få LP-skivor som jag mp3-iserat, så om det hörs knaster så beror det på det.

Olrog hävdar i programmet att man inte ska analysera hans texter, eftersom det inte finns något syfte bakom dem. Jag tycker inte det resonemanget håller; åtminstone kan man ha tankar kring texterna, och hur våra värderingar som uttrycks i dem förändrats med tiden. I »Köp en tulpan» kan man till exempel fundera på hur affärsvärlden ser ut nu jämfört med på femtiotalet[4], eller på hur »brottslig verksamhet» porträtterades på den tiden. Och hur ser service och distribution ut idag?


Fotnoter:

  1. Eller, för att vara mer precis, en av mina två och bråkdel klasskamrater med förnamnet Ulf; »bråkdelen» var bara kvar en termin eller så. []
  2. Eftersom han bara var tio år när låten skrevs lär det inte ha varit han som tjoade, i alla fall. []
  3. Ska man vara petig, och det ska man ju, är texten enligt skivkonvolutet av Olrog och Kar de Mumma, medan musiken är av Olrog. []
  4. Man kan gärna blanda in lite »konserverad gröt» för att också få in reklamen i mixen. []