I min ständiga strävan att förnya denna blogg tänker jag nu köra igång en liten miniserie med recept som jag då och då använder för att piffa upp vardagen; såvitt jag förstår bör alla bloggar utan självaktning ståta med några sådana. Med tanke på mina begränsade färdigheter som kock så lär dock serien inte bli särskilt omfattande — kanske tre-fyra delar, eller så; fler lär det inte bli.[]
Redan från början är det kanske lämpligt att påpeka att ordet »mina» i rubriken snarare syftar på att det är jag som använder dessa recept, snarare än att jag skapat dem. Det finns ett undantag, där mina experiment genom åren utkristalliserat en produkt som med lite god vilja, nedförsbacke och medvind möjligen eventuellt kanske skulle kunna kallas min egen; den kommer antagligen att få avsluta serien.
Men först ut är en dryck som min mor brukade göra om somrarna, och som hon i sin tur ärvt från sin mor; det borde väl passa bra nu när dagarna förhoppningsvis blir lite varmare. En snabb googling avslöjar att det finns en mängd versioner på citrondricka ute på nätet, och jag tänker inte påstå att denna är bättre än alla andra; bara att jag minns att den här är ruggigt god. De senaste månaderna har jag experimenterat med grundreceptet en del, och tänkte redovisa mina upptäckter, men först originalet:
1 citron
2½ l vatten
2 kg socker
60 g citronsyra
Tillagning: Koka upp vattnet i en stor kastrull/gryta, och häll i sockret och citronsyran; rör tills sockret löst sig. Skiva citronen, lägg skivorna i sockerlagen och låt alltsammans svalna några timmar; när kastrullen börjar närma sig rumstemperatur ställer man in den i kylskåpet, och låter den stå i 1-4 dygn. Rör gärna om lite då och då under tiden. Sila bort skivorna, blanda med lagom mängd kallt vatten, och njut!
Så ser alltså originalreceptet ut, men av olika anledningar har jag inte gjort exakt enligt beskrivningen ovan. En viktig anledning är att jag numera har diabetes, och därför använder sötningsmedel; för den som sitter i samma båt som jag kan jag meddela att sötningsmedlet inte bara fungerar förträffligt som ersättare för socker i detta recept, utan det är dessutom enklare att lösa i vattnet — jag brukar koka vattnet i vattenkokaren, i två omgångar, och sedan hälla det över sötningsmedlet i kastrullen. Det är möjligt att man kan lösa upp sötningsmedlet även i kallt vatten, och därmed förenkla proceduren, men jag antar att temperaturen hjälper till att föra över smakämnena från citronskivorna till sockerlagen, så jag har inte testat detta.
Jag tar också betydligt mindre socker/sötningsmedel än vad det står i receptet. När jag bantade i början av 80-talet drack jag ett slags förhistorisk light-läsk, som bara kunde köpas på Konsum; det här var före aspartam och andra bismaksfria sötningsmedel, så den läsken var dels inte lika söt som vanlig läsk och dels hade den en märklig, lite bitter smak. Men resultatet av detta var att jag vande mig vid den nivån på sötma, och när jag sedan smakade en »vanlig» läsk, jag vill minnas att det var en Zingo, så smakade den sockerlösning. Jag är väl inte fullt lika känslig nu, men fortfarande ganska försiktig med socker/sötningsmedel.
Mitt första försök var att byta ut allt socker mot en förpackning sötningsmedel (90 g, motsvarar enligt uppgift 900 g socker), men den versionen tyckte jag var aningen för sur att dricka utan tilltugg, men som matdryck fungerade den utmärkt. De senaste gångerna har jag därför lagt till två dl socker från en påse som blivit stående sedan jag fick diabetes-beskedet för ett par år sedan, och nu är balansen mellan syra och sötma ganska lagom för min smak. De flesta recept jag sett på nätet har ungefär förhållandet 1 till 1 mellan vatten och socker, så det är kanske säkrast att börja i närheten av originalreceptet; om man har samma minimala behov av sötma som jag så kan man uppenbarligen minska mängden sötningsmedel ganska avsevärt.
Dessutom tar jag två citroner i stället för en, och det av den enkla anledningen att de butiker där jag handlar oftast har erbjudanden av typen »två citroner för 10 kr». Jag inbillar mig också att det borde göra smaken starkare att dubbla mängden citroner; och jag gillar stark saft.
Vad beträffar de 1-4 dygnen så kan en så karaktärslös individ som jag naturligtvis inte hålla mig, utan gör oftast en första provsmakning efter sådär sex timmar, när blandningen hunnit sätta sig och blivit kylskåpskall. Sedan får kastrullen stå i kylskåpet tills innehållet tar slut eller jag tröttnar på att ha en hylla upptagen av en bamsegryta.
Ibland händer det att citronerna i butiken ser antingen små eller trötta ut, och då har jag experimenterat med några andra citrusfrukter, nämligen apelsin och grapefrukt; av den senare har jag testat både den röda och och den vita varianten. Jag kan väl inte påstå att jag nått några epokgörande insikter, men några preliminära resultat kan jag dock bjuda på.
Vad beträffar mitt försök med apelsiner så var väl smaken inte någon större överraskning — den är avgjort godare än apelsinsaft, men kan inte konkurrera med juice, speciellt inte om man pressat den själv. Dessutom tyckte mina känsliga smaklökar att smaken blev märkbart starkare ju längre skivorna fick ligga i lagen; först efter tre-fyra dygn var saften i styrka jämförbar med sin kusin citrondrickan. Detta kan eventuellt bero på min oförmåga att göra jämna och tunna skivor av apelsinerna, men eftersom jag noterat något liknande i mina grape-experiment, se nedan, så misstänker jag att det kan finnas någon botanisk orsak till att citroner tycks ha så mycket lättare att dela med sig av sin saft.
De två grape-försöken gjordes med en lite annorlunda metod. Vid mitt första försök fick jag för mig att skalen på grapefrukten ger en oönskad bismak, så jag fiskade upp skivorna ur sockerlagen efter ett par timmar, plockade bort skalen, körde fruktköttet genom matberedaren, och dumpade tillbaks sörjan i lagen[][]. Resultatet blev ganska lyckat, men av någon anledning känns det som grapefrukt-drickan framställd så här blir svagare än citrondrickan; möjligen beror det på inneboende skillnader mellan citroner och andra citrusfrukter som jag spekulerar i ovan, men det skulle också kunna bero på att citronskalet bidrar med en del smakämnen. En annan anledning, i synnerhet i försöket med den vita grapefrukten, skulle kunna vara att de två exemplar som jag fick tag på var i mognaste laget. Helt klart ett område som väntar på mer forskning.
Vidare blir det ganska mycket fruktkött av två grapefrukter, så jag har silat bort det efter något dygn; jag använder en vanlig metallsil, vilket inte är optimalt om man vill ha bort alla småpartiklar, men jag är naturligtvis mycket för lat för att bry mig om sådant. Jag minns från min barndom att min mor silade nykokt saft genom en handduk spänd mellan benen på en upp-och-ned-vänd köksstol, men så viktigt är det inte att bli av med den sista fruktköttspartikeln. Vad beträffar citrondrickan silar jag alltså inte alls — de bitar fruktkött som återstår när man plockat bort det som återstår av citronskivorna snarare förhöjer smaksensationen, enligt min mening.
Det bortsilade grapefruktköttet är dock mycket gott, och kan med fördel ätas som det är eller användas som smaksättare av yoghurt eller kvarg.
Slutligen försökte jag mig på ett litet experiment för att avgöra om grapedrycken blir starkare av att stå i kylskåpet, eller om det inte behövs så lång tid som ett dygn tack vare att fruktköttet är mer finfördelat i grape-fallet. Tyvärr insåg jag efter hand att mitt experiment hade allvarliga metodologiska problem, så det enda jag kan säga är att jag inte fann något som helst stöd för hypotesen att en grapedricka som stått 24 timmar skulle vara starkare än en som bara stått, säg, 3 timmar. Här krävs också mer, och framför allt bättre genomtänkt, forskning.
Den övergripande slutsatsen så här långt är att apelsin- och grapefruktsdricka enligt ovanstående metod visserligen ger ett högst drickbart resultat, men inte kan konkurrera med citrondricka som kulinarisk upplevelse. Lime har jag dock inte testat ännu; vid tillfälle kommer jag naturligtvis också att testa detta, och om resultatet är värt att publicera så lovar jag att återkomma med ett addendum.
Fotnoter:
