Ett streck att tänka på

Under min korta karriär som förlagschef — den varade bara något år omkring mitten av 90-talet, och omfattade en utgivning av summa summarum en bok[1] — fick jag, såsom varande ende anställde, prova på allsköns förlagssysslor från ekonomichef till typograf. Jag ska inte trötta er med ekonomiska ting, men däremot ska jag ge några exempel på hur personer kan ha fel även innan internet slagit genom på allvar.

Som kanske framgått av diverse andra texter på den här bloggen så räknar jag mig som ganska insatt i böckernas värld från en användares synvinkel, men för att få lite tips om hur tillverkningsprocessen går till införskaffade jag det som väl då räknades som rättesnöret för god typografi, Typografisk handbok av Christer Hellmark. Mitt intryck av boken var ganska blandat — visst plockade jag upp ett och annat visdomskorn, men dels var jag inte särskilt förtjust i layouten, som jag tyckte passade bättre för en tidskrift än en bok, och dels hade han en del åsikter som jag fann besynnerliga. En sådan var hans idé att gå med gåsfötterna inåt — »citerad text« — i stället för den i Sverige vanliga metoden att låta dem marschera på framåt[2]. Han påpekar visserligen att detta inte är vedertaget, men tycker ändå att det kan rekommenderas. Jag tycker man ser det allt oftare nuförtiden; det har dock inte gjort mig vänligare stämd till den varianten.

Men det avsnitt som verkligen fick mig att studsa till var följande:

(I engelsk och amerikansk typografi används ofta helfyrkants streck, »em-dash«, som pratminus och tankstreck—i det senare fallet satt som i denna mening utan ordmellanrum. Se upp för detta, t. ex. i dataprogram från USA; halvfyrkantsstreck – som heter »en-dash« på engelska – är det enda rätta i svensk text).

Det »enda rätta»??? Om det åtminstone funnits en motivering så jag kunnat utvärdera för och emot, men icke. Jag hade redan tidigare lutat åt den längre brodern i streckfamiljen, men eftersom jag ser det närmast som en plikt att bryta mot auktoritära påståenden utan motivering så började jag nu använda em-dash konsekvent i mina skriverier.

Så gick några år, och jag råkade vinna några korrpartier. När jag skrev om detta i Korrschack använde jag ett ganska informellt språk, och gav utan namns nämnande en känga åt Hellmark; jag berättade nämligen att jag tagit tankstrecket i försvar, det »som tanklösa typografer alltsomoftast anser ska bytas mot ett minustecken». Detta fick tydligen Lars Grahn att konsultera sin guru på Sydsvenskan, och denne åstadkom följande kommentar:

Det skiljetecken som kallas tankstreck, pratminus, talstreck och replikstreck är till formen ungefär dubbelt så långt som ett bindestreck och en aning tunnare.

Det svenska tankstrecket är ett halvfyrkantsstreck, på engelska kallat en-dash, ungefär lika långt som ett litet n. Det får inte ersättas med helfyrkantsstreck, alltså den långlånga amerikanska varianten, em-dash, ungefär lika långt som ett litet m. För femtio sextio år sedan var det rätt vanligt att i svenska texter hitta em-dash. Vissa svenska datoranvändare råkar ibland få till em-dash med sina engelskspråkiga ordbehandlingsprogram.

Även denna text är synnerligen märklig; visserligen finns det, såvitt jag förstår, bara ett mindre fel i sak (em-dashen bör vara lika långt som ett stort M), men texten är så försåtligt skriven att en ovetande läsare lätt luras på villospår — visst låter det som att en-dashens dominans varit hotat av en amerikansk utböling under några år i mitten av 1900-talet, men därefter lyckats slå intränglingen ur brädet (eller boken, för att vara mer precis)? Jag räknar med att den här bloggens besökare är kulturellt allmänbildade, och omedelbart kan genomskåda detta phula försök att manipulera läsaren, men för säkerhets skull formulerar jag en regel som jag tror har allmän giltighet: Före 1960 var tankstreck i alla kulturspråk, nästan utan undantag, av den långa typen (»em-dash»)[3]. Vid en snabb pappers-googling i mitt bibliotek hittade jag »Ingen rök utan Eld» från 1957 som det tidigaste exemplet på en bok med förkortat tankstreck, men jag vet att jag sett det i en bok från slutet av 40-talet. Frågan är när det första förkortade tankstrecket såg dagens ljus i svensk litteratur — har någon sett ett kort tankstreck före andra världskriget[4]?

Jag tänker bara ge ett exempel på ett »riktigt» tankstreck från den här perioden; det hör till sakens natur att det är omöjligt att bevisa en sådan tes som den jag just slog fast. Men uggle-upplagan av Nordisk Familjebok håller med mig, och det måste väl till och med Hellmark & Co. hålla med om är en tung pjäs[5]. Det står den som inte tror mig fritt att botanisera i godtyckligt välförsett bibliotek, eller varför inte i Projekt Runebergs arkiv.

Av detta mitt påstående följer också att det inte är något särskilt med engelska och/eller amerikanska tankstreck, mer än att dessa länder, som vanligt är jag böjd att säga, är mer konservativa och därmed långsamma att anamma nyheter. Men som Wikipedia-artikeln påpekar håller den kortare varianten på att ta över även där, särskilt i dagstidningars smala spalter.

Låt mig också påpeka att jag inte sätter likhetstecken mellan »tankstreck» å ena sidan och »talstreck» eller »minus» å den andra. Ett minustecken i matematiska uttryck tycker jag bör vara av den kortare typen; det streck som anger att någon säger något kan gott få vara kort om så önskas; men ett äkta tankstreck, där texten tar en paus — eller bryter av för ett inskjutet, parentetiskt meddelande — ska vara långt, helt enkelt därför att det ger en snyggare och mer lättläst text.

Om vi för ögonblicket antar dels att mitt påstående är korrekt, och dels att de typografiska guruerna har rätt i att en-dash numera anses vara att föredra[6], så har det uppenbarligen hänt något i början av 60-talet. Min gissning är att typografer, på dagstidningar i första hand, tröttnade på att sätta smala spalter med dessa långa och otympliga tecken, och att detta så småningom spred sig till övrig verksamhet. Eld, Erik Lundegård, var ju kåsör på Dagens Nyheter, och bruket skulle alltså kunnat följt med från DN till Bonniers. Det förklarar emellertid inte den historielösa och brutalt auktoritativa tonen hos de båda typografiska talesmännen; de talar inte heller om vad straffet för brott mot deras regler är och vilken instans som satt upp dessa hårda regler. Tills vidare betraktar jag dem som kulturella noviser, sådana som inte öppnar böcker om det kan undvikas, i synnerhet inte de som är äldre än tio år, och båda förtjänar epitetet »tanklösa typografer» — det är ju uppenbart att de inte tänker så långt, om ni förstår vad jag menar. De borde meditera en stund över de kloka ord av den legendariske typografen Stanley Morison som jag hittade i en annan av mina typografi-böcker: »Att tänka är faktiskt så mödosamt, att många ignorerar denna betydelsefulla väg att lösa en uppgift.»

En annan svår fråga är varför Lars Grahn, som jag betraktar som en i allra högsta grad kultiverad person, publicerade detta tanklösa dravel utan att rätta de uppenbara felaktigheterna. Jag kan bara anta att tiden var så knapp att han inte hann läsa genom den text han fått, utan bara klippte in den i oläst skick.

Det som fått mig att redogöra för min preferens för långa tankstreck är att jag av en slump råkade finna en vapenbroder i kampen mot förkortningen av tankstrecken, Erik Andersson; hans argumentation kan ses och höras på Sveriges Radios sajt. Namnet Erik Andersson kan inte betraktas som ovanligt på något sätt, men jag misstänker att han har översatt bland annat Nick Hornby och Tolkiens trilogi Sagan om ringen; den senare har jag inte tagit itu med än, och den får nog vänta tills jag läst originalet.

Redan tidigare räknade jag med att Victor Borge med sin fonetiska interpunktion var på min sida i striden; att döma av hans gest i inledningen på den här versionen är hans »dash» bortåt en halvmeter långt.

Det finns emellertid hopp för den ännu obildade föreningen »Tankstreckets vänner» — Unicode har ansett det nödvändigt att lägga till två extra långa tankstreck, dels ett dubbelt em-dash, ⸺, och dels ett trippelt, ⸻. Jag vet inte om jag ser någon direkt användning för dem för tillfället, men det känns tryggt att veta att de finns där.

Kampen mot de förkortade tankstrecken går vidare. Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.


Fotnoter:

  1. Dessutom gav jag ut ett litet häfte med korrpartier från en match mellan LASS och Alingsås SS, men det var så litet att det knappt kan räknas som bok. []
  2. Den naturliga metoden, att använda tecknen på samma sätt som en parentes — «citerad text» — tycks vara vanlig i Norge; jag använde den själv ett tag när jag var som mest rebellisk. []
  3. Jag har naturligtvis inte kammat genom alla språk, men de böcker jag har på svenska, engelska, tyska, danska och norska följer detta mönster. []
  4. Ännu en pappersgoogling precis innan jag publicerade den här texten hittade ett exempel från 1952, Trimalchios middag; den eventuella boken från slutet av 40-talet gömmer sig emellertid fortfarande någonstans på hyllorna. []
  5. Svensk Uppslagsbok, andra upplagan från mitten av 50-talet, har också ett »riktigt» tankstreck, men jag är för lat för att skanna in den sidan. []
  6. De har Nationalencyklopedin på sin sida, trots allt. []

David 60

David Aler, förmodligen juni 1977. Foto: Ulf Andersson

I mitt ständigt pågående arbete med att förbättra den här bloggens nostalgi-koefficient[1] kommer jag idag att presentera en kamrat från gymnasiet, som i dagarna passar på att fylla sextio år — David Aler. Med en civilingenjör som far och en operasångerska som mor hade David ett svårt karriärval, som han dock löste elegant genom att utbilda sig både till civilingenjör och operasångare, men det är inte de bitarna av hans CV som jag ska orda om, utan jag kommer att koncentrera mig på raden som säger »3-årig naturvetenskaplig linje, Gripenskolan (Nyköping) 1974-77».

Det är vanskligt att relatera sådant som hände för mer än fyrtio år sedan, men jag ska ändå försöka plocka fram några minnen. Att David var klassens ljus är säkerligen inte att säga för mycket; jag vet inte om jag såg hans slutbetyg, men jag misstänker att medelbetyget var cirka 5.0, lågt räknat. Ett ämne klarade han av på en lektion — redan efter första lektionen i engelska insåg alla att hans kunskaper i ämnet vida översteg lärarens, så han tentade av alla tre årskurserna på ett bräde.

Vadå »hird»? Foto: Ulf Andersson

Ett av få historiska begrepp som jag minns från den här tiden är »hird», och anledningen till detta är David. Inför provet satt nämligen han och jag efter skoldagens slut i skolans bibliotek och fördrev tiden med att plugga tills klockan blev så mycket att det var dags att bege sig till schackklubben. Vi turades om att ställa varandra knepiga frågor på det område vi just läste igenom, och en av de frågor där David lyckades sätta mig på pottan var »Vad är en hird?». Till yttermera visso kom just den frågan på provet, vilket fick mig att skänka några tacksamhetens tankar åt Davids håll. Döm om min förvåning då läraren vid genomgången av provet sa något i stil med »ja, frågan om hird var tydligen lite väl svår; det var bara en som hade klarat den!» David satte upp en högst ovetande min då jag frågade om saken efteråt, och hade inget minne av att ha ställt frågan till mig…

Man ska inte ta det där med »klassens ljus» så att han var en plugghäst utan något som helst intresse för annat än böcker; han var till exempel en av klassens bättre pingisspelare, och var ibland med i det femmannalag som försvarade klassens ära i Gripenskolans interna klassfyrkamp[2]. Det jag särskilt minns var att han hade en oerhört stilren och vacker backhand; den kanske inte var den den allra effektivaste, men den hade alltsomoftast en anstrykning av klassisk balett. Han spelade också basket med stor frenesi, och jag minns att vi blev ovänner i åtminstone fem minuter över ett domslut, där han hävdade att jag foulat honom medan jag bedyrade min oskuld. Visserligen har inte basket förvildats på samma sätt som ishockey (»MMA med lång käpp») och handboll (»brottning med liten boll»), men jag tror att min »förseelse» skulle bedömas oerhört milt idag.

En annan händelse som etsat sig fast i minnet är en lektion med Enok Salomonsson. Denne var skolans lärare i psykologi, filosofi och religionskunskap, och en kunskapsförmedlare med en del egendomliga idéer — till exempel fick vi en gång en väldig massa sidor i läxa, men när vi slog upp de angivna sidorna fann vi att de alla var blanka; på lektionen pratade han sedan i 40 minuter om begreppet tabula rasa. Den här lektionen inträffade något år senare, och för ovanlighetens skull satt David och jag bredvid varandra, eftersom våra respektive normala bänkgrannar var frånvarande av någon anledning. Vi hade förmodligen pratat och skrattat lite högt när vi satte oss ned, så Enok började lektionen med att be David att läsa på sidan nånting »eftersom du tycks tycka om att prata.» David slog upp den angivna sidan, drog in andan för att börja läsa, men innan han hann börja sa Enok något i stil med »Jag kanske ska ge lite bakgrund…», och så började han prata. Så fort han gjorde en paus och sneglade åt vårt håll drog David efter andan igen, men utan resultat eftersom Enok lugnt fortsatte sin monolog. När skolklockan till slut ringde ut till rast hade David fortfarande inte läst ett ord…[3]

På raster och håltimmar spelade vi ofta bridge och en gång beslöt jag mig för att spela David ett spratt. Det var nämligen så att han hade oerhört svårt att dölja att han satt med bra kort, så jag preparerade en hand där jag gav honom en nio-korts hjärter. Medan han flämtande plockade upp hjärter efter hjärter till höger om mig räknade hans partner sina poäng utan att bry sig om partnerns uppenbara upphetsning, och efter att jag hade passat bjöd han med ganska likgiltig röst »en hjärter»; jag hade nämligen gett honom 14 honnörspoäng och fördelningen 4-3-3-3 med hjärter som enda bjudbara färg, och enligt det »system» vi spelade kunde han inte gärna bjuda något annat. Tyvärr var ingen kameraman i närheten vid det tillfället, men alla som någon gång sett en fågelholk borde kunna efterlikna Davids min då han hörde det budet.

Davids humor är en annan detalj jag kommer ihåg — på en mattelektion ämnade han rita en cirkel, men saknade lämpligt instrument för detta; han vände sig då till en bättre utrustad kamrat och sa hotfullt »passare!» med sin allra bästa gangsterröst. Jag kan också se honom framför mig vid ett tillfälle då han förvridit ansiktet, förmodligen för att likna en tupp eller höna, för att yttra de bekanta orden »sem-GOK!», med stor emfas på GOK[4]. David var, om jag minns rätt, stor beundrare av Monty Python-gänget och deras humor, och även om jag inte är säker på vem som kom på idén att byta ut diverse substantiv mot »pingvin» på ett vykort som jag fick från ett gäng klasskamrater som tågluffade i sydeuropa, så har jag alltid misstänkt att David hade minst ett finger med i spelet, förmodligen hela handen[5].

Att David hade en artistisk ådra märktes redan under den här perioden. Personligen är jag honom mycket tacksam för att han hjälpte mig genom att läsa en av Nils Ferlins mest kända dikter, »En valsmelodi», då jag höll ett föredrag om min favoritskald under en svensklektion[6]. Som specialarbete valde David att tillsammans med några likasinnade sätta upp en pjäs av den sedermera nobelprisbelönade författaren Dario Fo; jag minns inte så mycket av föreställningen, mer än att det var ett väldigt springande och hoppande i slutscenen, men att ingen trots detta trillade omkull.

David och jag tillhörde vid den här tiden samma schackklubb, Nyköpings ASK, och jag har naturligtvis en del minnen därifrån. Jag har dessutom sparat ett flertal protokoll från våra partier, och från början var min plan att visa något eller några av dem här. Efter att ha spelat genom några av dem har jag emellertid kommit till insikt om att jag gör David, mig själv och inte minst er läsare en stor tjänst genom att låta dessa protokoll ligga kvar på botten av den flyttkartong där jag hittade dem[7].

I stället tänkte jag visa några av Davids schackproblem. Han gjorde nämligen ett flertal sådana innan andra intressen så småningom tog över. Från en fackmässig synvinkel var hans problem ganska enkla, men det är ju inte så konstigt att det blir så i början; jag visade några av hans problem för Åke Hellström, en problemist som blev min klubbkamrat i Linköpings ASS, och han menade att David hade talang. Vad som kunde ha blivit om inte om kommit i vägen får vi tyvärr aldrig veta.

Hur som helst tänkte jag här nedan visa de sex av Davids problem som jag känner till har publicerats. Alla är relativt enkla, och många är så kallade miniatyrer, dvs har sju pjäser eller färre, vilket gör att de är lämpliga som lösningsobjekt. Lösningarna återges längst ned på sidan; alla utom en kan spelas igenom.

















Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

»Seriehjälpmatt» betyder att svart först drar ett visst antal drag, i det här fallet sex, så att vit sedan kan sätta matt med ett enda drag.









Hjälpmatt i tre drag
Tidskrift för Schack 1979/3

I en hjälpmatt börjar normalt svart, varpå vit och svart drar omväxlande på normalt sätt — förutom, naturligtvis, att svart hjälper till allt vad hen orkar för att vit ska kunna sätta matt i angivet antal drag. Det här problemet visade sig vara bilösligt vid publiceringen i TfS, så jag har tagit mig friheten att korrigera det på ett, som jag tycker, naturligt sätt. Jag vill minnas att David någon gång sagt att han gjort det, och jag misstänker att det var ungefär så här han hade tänkt sig.









Matt i tre drag
Östgöta Correspondenten juni 1987

Det här är en personlig favorit — jag minns att David inte var nöjd med den här versionen, och på alla möjliga sätt försökte ersätta den svarta bondemassan med några vita pjäser, men hur det nu var lyckades jag alltid hitta en bilösning på hans försök. Såvitt jag vet är detta fortfarande den enda version av problemet som inte är bilöslig.









Matt i två drag
LASSmeddelande 1989/3









Matt i tre drag
LASSmeddelande 1990/1

Och nu till slut något som jag hoppas blir en överraskning — jag har, dagen till ära, komponerat ett problem! Så här ser det ut:









Hjälpmatt i 1.5 drag (Två lösningar)
Tillägnad David Aler, 60 år

Det där med 1.5 innebär att svart avstår sitt första drag — vit drar, sedan svart och så sätter vit matt. Som problem betraktat är det naturligtvis inte särskilt märkligt; dess eventuella värde ligger bokstavligen (!) i pjäsernas kollektiva utseende… Grattis, David!









Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

Lösning 1: 1.d5 2. dxe4 3. e3 4. e2 5. e1S 6. Sg2 Sg3 matt
Lösning 2: 1. Kg2 2. Kf2 3. Ke3 4. Kxe4 5. Kd5 6. e4 Sf4 matt


Fotnoter:

  1. Det vill säga, förhållandet mellan antalet bloggor som möjligen var relevanta för länge sedan och antalet bloggor som är relevanta idag. []
  2. De övriga sporterna var badminton, handboll och volleyboll. I trean var vi i final i samtliga sporter, men vann ändå inte sammanlagt, eftersom T2D också var i final i samtliga grenar, och vann tre av dem. []
  3. Enok Salomonssons monologer var mer eller mindre legendariska, och kunde behandla det mesta, men de hade en stående punkt som han alltid återkom till — den hemska regimen i Sovjet i allmänhet, och Stalin i synnerhet. En snabb googling avslöjar att det på 50-talet fanns en missionär i Kenya vid namn Enok Salomonsson, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det är samma person. []
  4. Dessa ord ingick i ett test av korttidsminnet som vi gjorde under en psykologilektion. Det är ett beklagligt faktum att dessa tio meningslösa stavelse-par är det som jag minns i särklass bäst från min gymnasietid. []
  5. Osäkerheten beror naturligtvis också på att vykortet undertecknades av »Pingvin, Pingvin, Pingvin och Pingvin»… []
  6. Orden »Ty jag är ganska mager om bena / tillika om armar och hals» har tyvärr aldrig varit särskilt applicerbara på min lekamen. []
  7. Det faktum att jag bor i ett trähus gör att jag inte vågar ta till vissa mer radikala behandlingsmetoder. []

Kompetens då och nu

I den programförklaring jag gjorde vid den här bloggens födelse, i artikeln »om bloggen», utlovade jag diverse nostalgiska utgjutelser på temat det var bättre förr. Visst har det blivit en och annan blogga med den inriktningen, men avgjort färre än jag förväntat mig. En anledning till det är givetvis att allt inte var bättre förr, vilket begränsat urvalet en hel del. Den senaste veckornas märkliga erfarenheter av support från olika företag i teknikbranschen påminde mig om en historia om tekniksupport förr i tiden, från den tiden datorer var riktiga datorer som fyllde ett mindre rum, slukade el i kopiösa mängder, och räknade en tusendel så snabbt som det datorchip du har i ditt kylskåp. Men låt mig först redogöra för mina duster med nutiden; två av dem är ännu inte avslutade, så det finns gott om plats för nya överraskningar.

Först, låt mig prata internet. Jag hade, som jag nämnt i en tidigare blogga, tidigare en internetleverantör vars namn nästan var Bedbrandsbolaget, och sedan något år tillbaka opererar de som de flesta känner till under koncernnamnet; detta är visserligen inte Telenoll, men det får duga som ett alias för min berättelse.

I förra veckan fick jag ett brev från Telenoll där man meddelade att från första april gäller ett »nytt pris»; om jag förstod det rätt var detta ganska precis dubbelt så mycket som jag betalar idag. Som långvarig kund hoppades jag dock kunna snacka till mig en bättre deal, och när jag ringde till Telenoll var personen i andra änden på samma våglängd; han erbjöd mig samma villkor som jag hade idag med en bindningstid på 12 månader, vilket jag accepterade. Det konfirmationsmejl han skickade innehöll dock inte någon uppgift om vilket pris jag skulle betala, utan om vilken rabatt jag skulle få, och med det nya priset räckte den rabatten inte långt utan det skulle resultera i en kraftig höjning. Vid en ny signal till Telenoll fick jag först prata med en person som lugnade mig med att det var det överenskomna priset som gällde, och sedan med en annan som tvärtom med stor vältalighet hävdade att det var den överenskomna rabatten som gällde. Jag beslöt mig därför, efter någon dags fundering, att gå över till internet via fiber, och jag ringde därför till Telenoll för att kungöra mitt beslut. Denna gång råkade jag på en person som med minst lika stor vältalighet menade att det var det överenskomna priset som gällde, varpå jag raskt skrinlade mina fiberaktiga planer för att i stället binda mig för ytterligare 12 månader med den gamla uppkopplingen. Den senaste kontakten lovade att skicka ett mejl med överenskommet pris och period så att jag hade något att visa upp ifall det skulle visa sig att systemet bara gav mig den nuvarande rabatten, men något sådant mejl har ännu inte kommit; jag får väl ta en ny omgång med Telenollorna i nästa vecka.

Min mejldator har den senaste tiden visat tydliga tecken på ålderskrämpor, och efter att grundligt utforskat marknaden — jag googlade i åtminstone fem minuter — bestämde jag mig för att ersätta den med en dator från ett företag som vi kan kalla för Webb-farstun. Datorn hade visserligen ett 64-bitars operativsystem och bara 4 GB minne, men enligt uppgift skulle den ha en ledig minnesplats så jag köpte 4 GB till. I onsdags i förra veckan släpade jag hem datorn på dåligt plogade vägar i ett lätt snöfall, öppnade datorn för att stoppa i det inköpta minnet — och såg ett moderkort med bara ett RAM-slot, som dessutom var långt ifrån tomt.

Torsdag morgon startade jag en chat med supporten på Webb-farstun, påpekade att jag inte hittade något tomt RAM-slot, och bad att chattaren skulle ta en titt på den bild som jag tagit av moderkortet. Jag skickade iväg bilden utan några kommentarer, varpå den jag chattade med berättade att hen lämnat över det till en kollega som förmodligen skulle återkomma efter ett par timmar. Dessa timmar visade sig bli fler än 24; fredag morgon återkom kollegan med en fråga vad bilden handlade om, min ursprungliga kontakt hade inget minne av det. Jag skickade en kortfattad beskrivning av problemet, men fick inget svar innan helgen.

På måndag morgon fick jag äntligen svar, och det löd i sin helhet: »Vi misstänker att det sitter ett slot under ram minnet se bifogad bild.»; den bifogade bilden visade sig vara min ursprungliga bild, med RAM-et inringat. Mitt svar hade gissningsvis ett pH-värde i närheten av 0; jag har ingen direkt åstundan att leta rätt på exakt vad jag skrev, men utgår ifrån att jag meddelade henom vad jag ansåg om en »support» som tog två dagar på sig för att komma med lösa gissningar. När jag inte fått något svar på måndag eftermiddag, ringde jag upp Webb-farstuns support, och fick prata med någon som lovade ta kontakt med inköpsavdelningen (!?!), som skulle kunna ta kontakt med datorleverantören, Mjukägg, för att reda ut vad som hänt, och sedan återkomma till mig.

Klockan tio på tisdag morgon hade jag fortfarande inte fått något besked, så då gjorde jag äntligen vad jag, med facit i hand, borde gjort redan på torsdag morgon — jag gick in på Mjukäggs hemsida, hittade någon att chatta med, och fick svaret på tio minuter. Visserligen försökte chattaren med »det står i manualen», men eftersom jag redan undersökt den manualen fram- och baklänges kunde jag returnera på volley med sidan där moderkortet på »min» modell fanns avbildat, samt ett konstaterande att så såg det inte ut när jag öppnade burken. Hen »försvann» några minuter från chatten, och kunde sedan ge mig det besked jag ville ha — jo, det fanns mycket riktigt bara ett slot, men det kunde klara av kort upp till 8 GB.

Webb-farstun och jag har nu gjort upp på »undisclosed terms», som det brukar heta i fotbollsbranschen. Vi får väl se om jag skriver något addendum när jag sätter in ett 8 GB-minne så småningom.

Mitt tredje (och sista för den här gången, jag lovar) problem rörde också min min nya dator, eller rättare sagt min printer[1]. Den modell jag har är tämligen kapabel, men börjar bli till åren; jag skulle tro att den befinner sig någonstans i yngre tonåren, och med tanke på utvecklingen på datorfronten kunde den lika gärna vara skapad före syndafloden. När jag gick in på tillverkarens hemsida förväntade jag mig inte att hitta någon driver för min modell, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller, men jag hittade inte ens en antydan om vilken av de generiska mjukvaror som Windows 10 tillhandahåller jag borde använda. Jag skickade därför ett kort mejl till supporten på den amerikanska firma som tillverkat printern[2] med min printers typbeteckning, ett konstaterande att jag inte hittat den på de ställen jag hoppats hitta den, samt en fråga vilken driver jag skulle använda i stället. Jag fick svar tämligen snabbt, men det var tyvärr av goddag-yxskaft-typen; en hänvisning till den steg-för-steg-handledning jag försökt använda, och ett påstående att detta problem var av en typ som bäst löstes med ett telefonsamtal. Jag svarade med att jag redan använde sagda handledning, och förklarade än en gång och ännu tydligare att min printer inte fanns med i någon av de listor som den hänvisade till. Jag påpekade också att jag inte ville ringa eftersom telefonsamtal från Sverige kan vara ganska dyra. På detta fick jag följande svar, rejält förkortat:

Thank you for completing the steps that we sent. I wish they would have resolved the issue. It would be easier to resolve this over the phone. I can schedule a callback during the hours of 9am – 6pm ET, Monday through Friday (excluding major Holidays). […]

*Note: We can only make calls within the US. If you are not within the US, please contact Sister Support within the country of purchase using the link below.

Den snippade biten angav i detalj vad jag skulle göra för att de skulle kunna ringa upp mig.

Det skulle ju kunna vara så att jag stött på en individ utan vare sig förmåga att uttrycka sig adekvat eller att förstå vad jag skrev, men hela vår konversation osar Doctor lång väg; med andra ord tror jag att jag råkat ut för ett tidigt försök att introducera AI (vilket i detta fall lämpligen bör uttydas Artificiell Idioti) i supportprocessen. Jag utgår alltså från att en mänsklig supportinstans skulle känt till att »Sweden» inte ligger i USA, och att svaret därför kunde gjorts avsevärt kortare — jag är en obotlig optimist. Så optimistisk att jag försökte ställa samma fråga till den svenska systersupporten mer än en gång var jag dock inte[3]. Jag har nu installerat en driver på måfå; den utskrivna testsidan såg ganska OK ut, så med lite tur ska det nog ordna sig.

VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som en motvikt till dessa dystra berättelser tänkte jag nu berätta historien om Axelsson[4]. I slutet av 1980-talet hade jag under några år det tekniska huvudansvaret för institutionsdatorn på IFM, ALADIN — för att förekomma eventuella dumma frågor så visste vi mycket väl att »Alladin» stavas med två »l», men datornamn fick innehålla högst sex tecken på den tiden. ALADIN var en VAX 11/780 från Digital Equipment (DEC). Ni kan se en ganska slimmad version av en sådan här till höger; den saknar, såvitt jag kan se, såväl hårddiskar som bandstation.

ALADIN hade varit i drift sedan november 1983, om jag minns rätt; dess installation hade blivit något fördröjd av handelstrassel med USA — en driftig affärsman hade tagit sig för att köpa en likadan dator för att sedan försöka skeppa den vidare till ett visst land i öst, vilket orsakade en temporär fnurra på handelsrelationerna till landet i väst tills saken retts ut. I stort sett hade den skött sitt jobb väl under denna tid, men någon gång under 1988, skulle jag tippa, började den visa en mindre trevlig sida; den kraschade utan synbar anledning lite då och då. Det kunde dröja några veckor, kanske upp till en månad mellan krascherna, och varje gång kom DEC:s speciella »task force» för att undersöka kraschen och försöka se till att den inte hände igen[5]. Den som utförde det huvudsakliga jobbet var den redan omnämnde Axelsson. Hans arbetsmetod var att omväxlande sitta nedgrävd i den pappersmassa som ALADINs konsol spottat ur sig i kraschögonblicket, och som innehöll något slags minnesdump; med ett speciellt mätinstrument undersöka tillståndet på något av de många kretskort som fanns i ALADINS inre; samt klia sig i huvudet. Vanligen slutade det med att han bytte ut något kort, men erkände att det inte alls var säkert att problemet var löst.

Minneskorten på en VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som jag vill minnas det hade Axelsson konkluderat att felet förmodligen låg hos något av minneskorten; den bild jag letat fram här till höger visade hur det kunde se ut i innandömet på en någorlunda fullbestyckad VAX 11/780 (vi hade från början 4 MByte RAM, men utökade det ganska snart till 8, vilket jag tror var maximum). Varje minneskort var stort som en mindre bakplåt, och hade gissningsvis en kapacitet på 128 kByte per plåt.

När detta hade pågått ett tag — det var kanske fjärde gången Axelsson och hans kollegor tvingats göra sjukbesök hos oss — och Axelsson inte heller denna gång lyckats komma fram till något positivt resultat med pappersmassa och mätinstrument så fick han så småningom nog. »Nu», sa han, »gör vi så här». Han tog fram en av de största skruvmejslar jag sett[6], vände den bak-och-fram, och drog hårt med handtaget längs raden av minneskort; en ovetande person som råkat passera i korridoren utanför kunde utan vidare fått för sig att någon fyrat av en kpist-salva i datorhallen. Sedan återgick han till att undersöka kretskorten med sitt instrument; tre av dem hade inte klarat skruvmejseltestet och byttes raskt ut. Visserligen kunde han inte lova något den här gången heller, men hans förmodan att det problematiska kortet var ett av dem som inte skulle klara lite fysisk misshandel visade sig korrekt; ALADIN levde sedan vidare i all högönsklig välmåga tills den ersattes med en armada av arbetsstationer och persondatorer i början av 90-talet.

Innan jag slutar tänkte jag presentera en slutsats som jag kommit fram till under åren, och måhända inte är uppenbar från mina berättelser ovan: Kompetens är farlig och i vissa fall oönskad! För att försöka förklara denna till synes paradoxala ståndpunkt, låt mig visa upp supportprocessen genom ögonen på tre agenter, var och en med olika krav och mål.

För Kunden är det hela enkelt: hen vill ha hjälp, och bryr sig inte särskilt mycket om hur hen får det. Här varierar kraven ganska mycket från kund till kund beroende på förkunskaperna; jag, som mer eller mindre varit fastkedjad vid en dator de senaste 35 åren, har andra frågor än min mor, som fick sin första dator då hon fyllde 75. Målet är dock detsamma — det skall funka.

Företaget vill naturligtvis ha nöjda kunder, men hur detta går till beror till stor del på företagets storlek. Ett litet, kanske nystartat, bolag har inget val — de måste ha kompetenta medarbetare, såväl i support- som i utvecklingprocessen, och ofta är det en och samma personer. För ett något större bolag är situationen en annan — här är det viktigt att särskilja de olika processerna och försöka se till att kompetensen flyttas från enskilda personer till själva processen. Att ha för mycket kunskap samlad på enskilda personer gör företag sårbara för katastrofer som att en nyckelperson råkar kliva ut framför en buss, eller lämnar företaget. Just DEC råkade ut för ett dråpslag när man inte lyckades gardera sig mot detta — en grupp programmerare som tillhörde kärnan av utvecklare för VMS (operativsystemet för VAX) köptes över till Microsoft för att skapa ett riktigt operativsystem i stället för DOS[7], och även om Digitals nedgång och fall också kan skyllas på andra saker så var förlusten av denna programmerarkompetens utan tvekan en bidragande orsak.

Även för Enskilda supportpersoner är det tveeggat att ha kompetens. Ta Axelsson som exempel; 1988 var han kung av VAX-support med enormt djupa kunskaper, bara fyra-fem år senare fanns det knappt några VAX:ar kvar. Och även i fall då kompetensbehovet finns kvar över en längre tid kan det vara problematiskt att kunna en sak för bra för de som vill avancera i en organisation; det gamla uttrycket »skomakare, bliv vid din läst!» har fortfarande aktualitet.

Att bygga upp ett supportsystem med mer eller mindre utbytbara personer och en kunskapsdatabank som tillsammans motsvarar en verkligt kompetent person är alltså ett svåruppnåeligt mål för större företag, men nödvändigt för dess överlevnad. Man kan säkerligen dra historiska paralleller till övergången från hantverk till industriell tillverkning. Här har det ju visat sig att det trots allt fortfarande finns ett behov av kompetens inom hantverkarkåren; kanske får vi se något liknande i IT-branschen så småningom.


Fotnoter:

  1. För de personer som eventuellt störs av att jag inte använder det svenska ordet »skrivare» kan jag meddela att detta mitt fasthållande vid en svengelsk term beror på ett förvirrat samtal från min tid som datoransvarig på IFM i slutet av 80-talet, där det visade sig att en av oss pratade om en XY-skrivare och den andre om en printer. []
  2. Låt oss i samma anda som präglat namngivningen av övriga företag i denna jeremiad kalla dem för Sister. []
  3. Jag fick ännu en länk till handledningen för driver-installation, samt uppmanades att kontakta Microsoft vid problem. []
  4. I den ursprungliga versionen av denna blogga kallade jag honom Axelson och inte Axelsson; något förnamn kunde jag inte minnas att jag någonsin hade hört. Sedan han lämnat en kommentar (se nedan) har jag försökt korrigerat detta, och börjar svagt minnas att någonstans i bakhuvudet har jag nog lagrat att jag hört att förnamnet var Stefan. []
  5. DEC, eller »Digital» som de vanligen kallades, var tillräckligt stora i Linköping för att ha en egen supportavdelning stationerad där. []
  6. Såsom varande son till en grävmaskinist har jag sett en hel del skruvmejslar i min dar. []
  7. Det blev så småningom känt som Windows NT, och är såvitt jag förstår fortfarande grunden för Microsofts operativsystem. []

Efterskörd

Som observanta lösare av de studier jag med regelbunden monotoni publicerat här på bloggen redan noterat så uppnådde jag för några veckor sedan det mål om 100 studier som jag satte upp för nästan precis två år sedan. Jag har forfarande inte tröttnat på studier, men tycker att det kan vara dags att ta en paus. Det kan hända att jag lägger till ytterligare studier när andan faller på, men knappast med någon större regelbundenhet. Jag har diverse andra blogg-projekt som »pockar omkring sig»[1].

Om någon sjukligt observant lösare råkat jämföra mina Schacknytt-spalter med de bloggor jag skrivit här så har hen också noterat att det saknas ett antal studier. Detta beror på att jag vid närmare eftertanke funnit sagda alster bristfälliga på något sätt; endera var datorerna inte lika vassa i början av milleniet som de är nu, eller så slarvade jag (ännu mer) med datorkollen på den tiden. Det är de här tre det handlar om:









Bernhard Horwitz, 1889
Vit drar och vinner

Den avsedda lösningen är 1.Kc7 b4 2.cxb4+ Kb5 3.Sf7 Kc4 4.Sd6+ Kb3 5.b5 Lxb5 6.Sxb5 1-0, men det finns åtskilliga sätt att nå fram till samma effekt, till exempel 2.Sc6+ Kb5 3.Sa7+ Kc4 4.cxb4 och vidare som i lösningen. Här skulle man visserligen kunna använda den ursäkt jag presenterade i »Om studier», nämligen att man i studiekonstens begynnelse inte var så noga med att lösningen skulle vara entydig, men efter lite grubbel beslöt jag att hoppa över den.









Gleb Zakhodyakin, 1949
Vit drar och gör remi

Det här är en av de studier som »förstörts» av slutspelsdatabaserna. Det visar sig nämligen att den tilltänkta lösningen (1.Sa6 e2 2.Sc7+ Kf8 3.Se6+ Kg8 4.Sf7 e1D 5.Sfg5 remi) har en simpel bilösning; vit kan spela 3.Sg6+ Kg7 4.Sxe7 e1D och slutspelet dam mot två springare är i det här fallet remi.









Ladislav Prokeš, 1949
Vit drar och gör remi

Även här har slutspelsdatabaserna synpunkter på lösningen; visserligen är fortfarande 1.Te3 Kd4 2.Te2! Le4 3.Tg2! det snabbaste, enklaste och förmodligen också snyggaste sättet att fixa remin. Men ack; Nalimov visar att det finns mängder av remivarianter. Elegantast av dem, nästan en studie på egen hand, är 1.Te3 Kd4 2.Te8 Le4 (Härifrån har vit bara en möjlig remiväg!) 3. Tf8! Ke3 4. Kf1! f2 5. Tf3+! Inte så dumt för att vara en bilösning, eller hur?

Som en liten avslutning på den här serien tänkte jag visa följande studie som jag snubblade över medan jag följde den just avslutade turneringen i Wijk aan Zee. Den återfinns i denna video, där en redaktör för Chessbase India, Aditya Pai, testar Vidit Gujrathi på några studier.









Vit drar och vinner

Jag ger dig varken ledtråd eller lösning den här gången; skulle du misslyckas med att hitta lösningen så finns den i videon jag länkade till. Vidit löste den på cirka 30 sekunder utan att ha ställningen framför sig, så om du kan matcha det kanske det kan vara idé att anmäla sig till Tata Steel nästa år. Aditya Pai påstår i videon att det tog honom 40-45 minuter med ett bräde framför sig innan han löst den, och själv använde jag någonstans mellan fem och tio minuter för att lösa uppgiften från diagrammet i videon; jag hoppade lite mellan Tata Steels partier och studieställningen så tio minuter motsvarade ungefär väggklocketiden och fem minuter CPU-tiden, om ni förstår vad jag menar. Vidit Gujrathis ranking är omkring 2700, Aditya Pais ganska oklar[2] men gissningsvis runt 1500, och min uppskattar jag till omkring 2000 — där har du tre fixpunkter för att skatta din egen ranking för att lösa just denna studie.


Fotnoter:

  1. Är uttrycket obekant rekommenderas denna formidabla uppvisning i konsten att hålla tal. []
  2. Gör en sökning på Fides ratingsida, så förstår du vad jag menar. []

Lite anti-romantik

Svårighetsgrad 1









Bo Sjögren, 2017
Vit drar och gör remi

Om man skulle försöka välja ut en studie som total motsats till förra veckans fyrverkeri så skulle förmodligen dagens studie komma nära idealet; tufft och bestämt försvarsspel, tio spelare bakom bollen, ge inte motståndaren några ytor att briljera på. Motiveringen för att plocka med den i den här serien är ganska genomskinlig, det medges; det är den enda studie jag »komponerat»[1], och det skedde mer eller mindre av misstag under sökandet efter studier för den här serien. Med lite god vilja kan man lägga till att den möjligen kan ha ett visst praktiskt intresse.

Det handlar som sagt om försvarsspel, och därför kan det vara på sin plats att i första hand leta efter svarts vinstidé. Hur tänker svart vinna om vit »sitter tajt» och inte släpper garderingen av sina bönder i onödan?


Fotnoter:

  1. Det var inte så allvarligt menat, måste jag erkänna; jag försökte förstå en förolyckad studie som jag hittat, och med lite flyttande av pjäser blev det plötsligt något som liknade en studie med omkastade färger. []