Tankar om och kring musik, del 134
Dan Viktor — Jag vill tro på våran värld
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
En sådär lagom optimistisk visa i sommarvärmen, med bland annat en from förhoppning om bättre väder, som ju kan tolkas på flera olika sätt.
Jag har sett Dan Viktor ett par gånger, en gång med och en gång utan band, båda gångerna på Skål, ett musikställe som för sådär tio-femton år sedan hade en livaktig scen; den är saknad!
Tankar om och kring musik, del 133
Björn Skifs — The arbiter
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
I veckan kom beskedet att Björn Skifs tvingas sluta sin artistkarriär på grund av begynnande demens. Redan tidigare har han ju drabbats av tillfälliga minnesluckor, som när han i melodischlagerfestivalen råkade glömma bort några ord ur texten. Det kan fungera som en liten tröst för oss vars ordförråd lider av lika obehagliga som tillfälliga lakuner.
Vad beträffar dagens text är den väl knappast den allra mest berörande i den här serien, men kan just därför ge upphov till en annan sorts tankar. Tänk er, till exempel, Gideon Ståhlberg, domare i ett flertal VM-matcher på 50-talet, utföra de danssteg som Skifs och hans kollegor i den här rollen utför; den tankeoperationen kräver en icke föraktlig mental vighet, i min mening…
Tankar om och kring musik, del 132
Wennman — Omodern och glad
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Den här berättelsen har jag publicerat tidigare, men eftersom varken LASSmeddelande eller SSKK-bulletinen torde tillhört gemene mans lektyr under 1993 och 1994, så upprepar jag den här.
Någon gång under sensommaren eller hösten 1991 satt jag på mitt studentrum i Uppsala; jag hade just lagt ifrån mig skrivdonen för kvällen, den kväll de svage kalla natt, och avslutade dagen med att titta lite på det enda korrparti jag hade kvar i lag-SM, mot Kent Vänman från Umeå. Jag hade radion påslagen i bakgrunden, och plötsligt sa en röst där något i stil med »I ›Mitt i natten› inatt ska vi få höra uppsalapoeten Kent Vänman»… Det lät inte så dumt, så så småningom införhandlade jag den aktuella skivan, och sedermera även ytterligare två CD-skivor med sagde poet/sångare; det visade sig då att han stavade sitt efternamn Wennman. På listan över ovanliga anledningar att köpa CD-skivor kommer gissningsvis den att jag spelat schack mot en person med (nästan) samma namn ganska högt upp.
Förutom detta soloprojekt har Wennman varit inblandad i ett flertal kulturella begivenheter i Uppsala med omnejd, och här ska bara nämnas en: »Kulturoasen». Jag tyckte mig se för något år sedan att några byråkrater i staden ville stänga ner oasen, men som synes har man fortfarande aktiviteter, så jag hoppas att en massiv protestaktion räddat denna kulturens fristad i Uppsala ifrån klåfingriga politiker. Kulturhjältar som Kent Wennman växer inte på träd, och förhoppningsvis kommer Kulturoasen att vara kvar i många år till.
Titeln på den låt jag valt passar väl in på mig, hoppas jag — »omodern» har jag alltid varit, ehuru inte alltid på samma sätt som i texten, och »glad» försöker jag vara efter bästa förmåga.
Tankar om och kring musik, del 131
Blaze Foley — Oval room
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Med tanke på dagens datum borde dagens låt vara något med USAmerikanska rötter, och eftersom jag dels inte kan påminna mig ha någon låt som handlar just om 4th of July, och dels ännu inte spelat något med Blaze Foley så får det bli dennes »hyllning» till USA:s president. Eftersom Foley blev mördad i slutet av 80-talet handlar låten inte om Trump, utan gissningsvis om Reagan — skillnaden tycks inte vara så stor, om man ska döma av texten.