Författararkiv: bosjo

Valentindagen

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 111

Steve Earle — Valentine’s day

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag är det enligt säkra uppgifter Valentindagen, en dag som vi importerat från amerikat, och som alla sådana dagar, åtminstone de jag känner till, så är poängen att vi ska gynna någon affärsman i närheten. Om man inte gör som Steve Earle i dagens låt vill säga, dvs glömmer bort den — eller låtsas glömma bort den — och försöker urskulda sig med en liten sång. Hur allvarlig Mr Earle var med sina ömhetsbetygelser är naturligtvis svårt att bedöma, men senast jag kollade hade han varit gift sju gånger, och det är väl också ett sorts svar.

Steve Earle är ytterligare en av de artister som jag stött på via Townes Van Zandt, och att TVZ betytt mycket för Earle märks genomgående; det är inte bara att han spelat in en CD med Townes’ musik eller hans bekanta omdöme »Townes Van Zandt is the best songwriter in the world, and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that»[1]; hans förstfödde son fick förnamnen Justin Townes. Han var med vid ett av de tillfällen jag såg Earle på Cirkus i Stockholm, om jag minns rätt var det konserten med The Dukes som kompband; unge herr Earle fick spela trummor i ett av extranumren. Han gick i sin fars musikaliska fotspår, och ärvde tyvärr också hans, och Townes’, missbruksvanor — han dog alldeles för tidigt, inte ens 40 år fyllda.

Fotnoter:

  1. På vilket TVZ lär ha svarat »I’ve seen Bob Dylan’s bodyguards, and if Steve Earle thinks he can stand on Bob Dylan’s coffee table, he’s sadly mistaken» [↩]

Att släcka ljuset

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 110

Oysterband — Put out the lights

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en samlings-CD med musik från Cooking Vinyl, det skivbolag som fick en flygande start med en fältinspelning av en då okänd artist, Michelle Shocked. Det fanns mycket lyssningsvärt i deras katalog, och jag tror att jag skaffat CD-skivor av ungefär hälften av de artister som jag hörde där för första gången; och den grupp som jag skaffat flest skivor av är utan tvekan Oysterband, eller The Oyster band som de kallade sig i början av sin karriär. Dagens låt är från CDn »The shouting end of life», som jag håller som den främsta i hård konkurrens med »Granite years» och »Meet you there», och om jag inte misstar mig är det ofta deras sista låt på konserter; titeln passar ju bra för det.

Jag har sett dem två gånger, eller tre-och-en-halv, om man så vill — jag såg dem två gånger som fullt band under Cambridge Folk Festival 1996, och en gång som folkdansband, »Oyster Ceilidh Band», vid samma tillfälle; och en gång i Sverige, på Södra Teatern. Om du blivit sugen på att höra dem lajv är det dock bråttom; de håller på med en avskedsturné, och det är inte många spelningar kvar tills de släcker ljuset för gott:

Every place that I have been
Leaves its message on my skin
So many prophecies and signs
So little time, so little time

Tidens gång

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 109

Brian Kramer — Pocket watch

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vad Brian Kramer har betytt för Stockholms musikscen kan knappast greppas. Bara en sådan sak som att han nästan varje lördag ordnar ett »International Blues Jam» i Gamla Stan, och har gjort så sedan 1998, är redan det helt enastående, och därtill kan läggas åtskilliga spelningar runt om i Stockholmstrakten; den där kalla januarikvällen då jag första gången hörde Jay Shogren och Jenny Bohman var naturligtvis ordnad av honom.

Dagens låt innehåller många tankar värda att meditera en stund över, såsom hur tidens gång illustrerar släktledens progression och teknologins framsteg.

Vems land?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 108

Woody Guthrie — This land is my land

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I dessa tider av bombastiska uttalanden från väster kan det kanske vara läge att välja en låt som har en i mina öron märklig och i högsta grad ifrågasättbar textrad. Och även om Grönland skulle kunna göra allvar av sitt hot, eller erbjudande, att köpa tillbaka sin gamla besittning USA, så finns det fortfarande en del frågetecken kring denna rad.

»This land is my land» har den senaste veckan, och även tidigare, trumpetats ut av alla som tror de kommer att göra USA stort »igen»[1]. Men det finns ett par ganska allvarliga invändningar mot texten i låten — det brukar påpekas att den har tre strofer till som gör det klart att »you and me» har ett inkluderande syfte. Men den textrad som jag känner stor tvekan inför är slutklämmen i varje strof, »This land was made for you and me», ett påstående som ursprungsbefolkningen gissningsvis bör ha synpunkter på, och det kan diskuteras om invaderande grönländare, dito spanjorer med Columbus i spetsen, och senare tiders invandrare från exemåelvis England bör tillhöra de inkluderade i den raden. Som sagt, det kan man fundera en del på, inte bara i dessa tider.

Fotnoter:

  1. Det där »igen» känns märkligt och påklistrat, lite beroende på hur man tolkar ordet »great»; storlekmässigt har det väl varit av ungefär denna kaliber ganska länge nu, och i någon annan mening ser jag ingen period där USA skulle varit så värst mycket större i ett tidigare skede i historien. [↩]

Rimbauddrömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 107

Eric Andersen — Dream to Rimbaud

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eric Andersen, den amerikanske rockpoeten med norska förfäder, har varit med en gång tidigare i den här serien, men då tillsammans med Jonas Fjeld och Rick Danko. Jag hörde talas om honom på en av de tidigaste sociala medierna på internet, Usenet, närmare bestämt i gruppen rec.music.folk. Jag köpte en CD mer eller mindre på måfå, och sedan har jag försökt få tag på allt han gett ut. Den CD jag började med var »Stages», som hade undertiteln »The lost album»; den spelades in i början av 70-talet och skulle bli uppföljare till hans kanske mest kända album, »Blue river», men av någon anledning så blev det ingen skiva förrän på 90-talet, när inspelningsrullarna hittades någonstans i CBS’ katakomber.

Om du inte hört talas om Eric Andersen, men är bekant med kretsen kring Bob Dylan, så har du en del att hämta här — såväl Garth Hudson som Rick Danko medverkar på den här skivan, och Joan Baez sjunger en kongenial backgrundsstämma på »Woman, she was gentle». Hela skivan har en melankolisk grundton, men av det slaget som ändå känns upplyftande. Ett absolut måste för den som vill ha toppskivorna i singer/songwriter-branschen i sin samling.