Kategoriarkiv: Schack

Mina berättelser om schack, schackspelare och annat kring schackspelet

Ombyte förnöjer

Postat av
6

För någon vecka sedan uppmärksammade mig Olle Häggström på att Magnus Carlsen missade en möjlighet till odödlighet[1]. Olle tänkte på denna ställning från det fjärde partiet i matchen mot Anand:









Carlsen – Anand
Ställning efter svarts 15:e drag

och menade att Carlsen här kunde prövat 16. Sb3 med idén Sbd2, Sd4 och S2f3; en intressant springarmanöver som både Olle och jag har praktiserat genom åren. Att denna strategi har ett visst mått av giftighet visades inte minst i det elfte matchpartiet, där Magnus var nöjd med att bara skyffla runt sina pjäser i väntan på att svart skulle implodera. Det är emellertid möjligt att denna plan är mer effektiv i ett läge där motståndaren känner sig förpliktigad att företa sig något.

I en fotnot till mitt opus föreslog jag ett namn på denna manöver »tills vetenskapen funnit ännu tidigare exempel». Redan då hyste jag vissa planer på utföra den »vetenskapliga» undersökningen; och nu har jag äntligen lyckats få den ökända kroppsdelen ur fordonet. Men innan jag presenterar mina resultat kommer jag att, i något slags vetenskaplig anda, ägna ett kapitel åt att lägga fast den terminologi jag tänker använda och ett åt att beskriva hur jag gjort, ifall någon skulle vilja repetera eller utvidga min forskning. Den otålige som bara är intresserad av att se exempel på denna spännande manöver gör nog bäst i att hoppa direkt till resultaten.

Terminologi

Låt mig först definiera den manöver vi letar efter:

I en viss ställning har en spelare två springare på rutorna A respektive B. Fyra drag senare har de båda springarna bytt plats, så att den som ursprungligen stod på ruta A nu står på ruta B, och vice versa.

Efter en myckenhet grubblande har jag bestämt mig för att kalla denna manöver för en FSPW, vilket bör utläsas Fyrdragig SpringarPlatzWechsel. Platzwechsel är redan ett begrepp inom problemschacket[2]; »Springar-» och »Fyrdragig» är prefix som måste tillsättas för att skala bort liknande manövrer som endera utförs av andra pjäser eller tar längre tid på sig[3].

Det finns sex grundtyper av rutpar (A och B) som kan utgöra utgångspunkt för ovanstående manöver, och de har markerats i nedanstående diagram; A är i detta fallet d4, medan B kan vara någon av de rutor som indikerats med en chockrosa springare. Med hjälp av translationer och speglingar horisontellt, vertikalt eller diagonalt kan man sedan skapa alla springarkonstellationer som kan vara utgångspunkt för en FSPW.








Som man lätt inser från ovanstående diagram finns det två olika typer av utgångsställningar beroende på om fältet B har samma färg som A eller ej; om A och B har samma färg så kommer jag att prata om en »symmetrisk» FSPW, om de har olika färg talar jag i stället om en »asymmetrisk» FSPW. Namnen beror på att i det första fallet gör båda springarna två drag var, medan i det andra tvingas en pålle att utföra tre hopp medan den andra bara gör ett.

Ännu en bit terminologi, denna gång relaterad till den figur som springarna ritar upp under sin ringdans. Jag har gett de fem olika utgångsställningarna i det symmetriska fallet prefixen »kort rak» (f4), »lång rak» (h4), »kort diagonal» (e3), »lång diagonal» (g1) och »kamelstegs» (g3); namnen borde vara i stort sett självförklarande, åminstone för dem som är bekanta med fantasipjäsen kamels rörelsemönster. De asymmetriska FSPW-manövrerna kan klassificeras med samma termer och på samma sätt om man i stället för utgångsställningen använder den konfiguration som uppstår efter det första draget i serien[4].

Metod

Som material att söka i använde jag en gammal och bamsig samlingsfil som jag totat ihop i slutet av 90-talet; de senaste tillskotten gjordes nog i början av 00-talet, så den är ingalunda »up-to-date». Den består av några större databaser från CD-ROM (bland annat FatBase), några större databaser från internet samt diverse slattar från alla möjliga och omöjliga håll; sammanlagt handlar det om omkring 4.9 miljoner partier, som när de kavlats ut i textformat (PGN) upptar ca 3.2 GByte.

För att söka i denna massiva datamängd använde jag ett program speciellt ägnat åt avancerade sökningar i schackdatabaser, CQL. Det program jag skrev utnyttjade en av dess nyaste finesser, »tags», vilket kort uttryckt gör det möjligt att följa upp var en viss pjäs befinner sig på brädet. Efter några försök beslöt jag mig för en tvåstegsraket — först körde jag partierna genom ett grovfilter som gallrade bort allt utom möjliga kandidater till FSPW:er, och sedan ett betydligt långsammare men noggrannare filter som sållade fram guldkornen. Det första programmet ser ut så här:

(match
 :pgn big1.pgn
 :output tmp1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :shift :flip
  :sequence
  ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3,e3,f4,h4,g3,g1]) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position $Kn1[f3,e3,f4,h4,g3,g1] $Kn2[d4]) 
  ); end sequence
 ); end position
); end match

I korthet letar det här programmet fram alla partier där en springare i utgångsställningen stått på en viss ruta, och fyra drag senare står på någon av sex bestämda rutor, medan en annan häst gjort samma tripp åt andra hållet. Här finns alltså ingen kontroll av att det är samma fält det handlar om i klungan av sex rutor, utan vilket fält som helst duger. Det ger naturligtvis ganska många falska träffar, men om big1.pgn innehöll ungefär en miljon partier hamnade tmp1.pgn någonstans runt 5-6000 partier.

Det andra program jag skrev ser ut så här:

(match
 :pgn tmp1.pgn
 :output out1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :or
  (
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[h4]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[h4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[e3] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[e3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f4] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g1] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g1] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
  )
 )
)

Här använder jag samma teknik, men skriver explicit ut de sex typer av manövrer jag är intresserad av; detta program är, inte helt överraskande, omkring sex gånger långsammare än det första, men i och med att det arbetar med ett sovrat material känns körtiden inte särskilt betungande. Av den ursprungliga miljonen återstår nu kanske 30-40 träffar.

Det bör noteras att detta bara hittar vita FSPW:er; för att hitta svarta får man köra de båda programmen en gång till, med de båda »taggarna» flyttade till de svarta springarna (dvs byta ut »[N]» i forany-satserna till »[n]»).

Resultat

Sym Kort rak 4
Sym Lång rak 4
Sym Kort diagonal 1
Sym Lång diagonal 2
Sym Kamelsteg 6
Asym Kort rak 16
Asym Lång rak 19
Asym Kort diagonal 10
Asym Lång diagonal 30
Asym Kamelsteg 20

När min dator tuggat genom de närmare 5 miljonerna partierna och jag rensat undan dubletter återstod 112 unika partier, vilket tyder på att FSPW-manövern inte är fullt lika ovanlig som man kanske skulle kunna tro. Partierna fördelar sig på de klasser jag definierat enligt tabellen till vänster. Som synes har de asymmetriska FSPW:erna en klar övervikt, och allra vanligast är en asymmetrisk lång diagonal FSPW. Detta beror till en stor del på en ställningstyp som kan uppkomma om man, som svart, ställer upp sig med springarna på d7 och f6 och har e5 under kontroll; sådant kan inträffa i öppningar som kungsindiskt, benoni, volgagambit[5] och förmodligen fler som jag inte kommer på för ögonblicket; och dessutom naturligtvis också i de ställningar där vit ställer upp sig på motsvarande sätt. I dylika fall kan följande inträffa, om spelaren med springarparet har ambitioner att flytta fram positionerna på kungsflygeln:









O’Kelly de Galway – Zinser
Ställning efter vits 10:e drag

Svart försökte här aktivera sig med 10…Sg4 men efter 11.Sd2 Sge5 12.Le3 Sf6 13.h3 tyckte han uppenbarligen att det var bäst att retirera omedelbart med 13…Sed7, utan att vänta på f4; det hjälpte dock inte, utan vit vann efter 45 drag[6].

Kommen så här långt tänkte jag visa ett urval av de mer intressanta manövrerna; eller kanske mer korrekt, kända schackspelare som dokumenterat sin subtila positionskänsla genom att i något parti utföra en FSPW. Till att börja med tänkte jag visa några »rekord», och vad vore lämpligare än att börja med det först spelade parti jag hittade i min databas; det spelades i en oavgjord match 1856-57[7] mellan de två spelöppningsfarbröderna Bird och Falkbeer.









Bird – Falkbeer
Ställning efter svarts 17:e drag

18.Sfd3 g6 19.Sg4 De7 20.Sde5 h5 21.Sf2 (0-1, 49)

Den tidigaste förekommande FSPW:n i ett parti är samtidigt också det parti mellan de starkaste korrspelarna som uppvisar en FSPW. Vitspelaren, vars fullständiga och magnifika namn var Kornelis Dirk Mulder van Leens Dijkstra[8], var en stark korrstormästare, som bland annat kom delad femma i AE Axelson Memorial, som då den spelades var den starkaste korrturneringen någonsin, med bland annat fyra tidigare och en[9] blivande korrvärldsmästare på startlinjen. Manfred Mädler är kanske inte riktigt av samma kaliber, men är ändå ett känt namn i schackvärlden tack vare sin förlagsverksamhet.









Mulder van Leens Dijkstra – Mädler
Ställning efter vits 6:e drag

6…Sc5 7.b4 Sce4 8.Sa4 Sd7 9.f3 Sef6 (1-0, 52)

Den starkaste spelare som utfört en FSPW är, i det material jag genomsökt, utan tvekan Capablanca, och han gör det med sådan finess och ackuratess att jag valt att ta med ytterligare några drag innan han påbörjar själva FSPW:n. Svart har just flyttat löparen från c8 till d7, vilket möjliggör en synnerligen intrikat springarmanöver. Om den korta datoranalys jag gjorde av ställningen håller, så är det dock inget allvarligt fel; vit kan spela tornet till a1 och plocka a-bonden när han känner för det.









Capablanca – Yates
Ställning efter svarts 39:e drag

Vits a-springare siktar nu in sig på a-bonden 40.Sc3 Tc5 41.Se4 Tb5 42.Sed6 Tc5 43.Sb7! och där beseglades dess öde. 43…Tc7 44.Sbxa5 Lb5 45.Sd6 Ld7 46.Sac4 och därmed har vit fullbordat sin FSPW. Men han nöjer sig inte med det utan nu följer 46…Ta7 47.Se4! och vit har därmed även fullbordat en sexdragig SPW! I och med bondevinsten var partiet mer eller mindre avgjort, men det dröjde ända till drag 77 innan svart gav upp, och då stod han inför en oparerbar matt, som vit organiserade med hjälp av de två springarna och en dubbelbonde.

Nästa kategori är svår att namnge; den enkla varianten är »vackraste», för att komplettera trion »först, bäst och vackrast», men förutom att sådana påståenden kan dra åt sig ovälkommen uppmärksamhet från F! och likasinnade så innehåller det det orosmoment som består i att jag inte känner till utseendet på de övriga flickor/kvinnor som kvalificerat sig för »Klubb FSPW»[10]. På grund av dessa svårigheter utnämner jag i stället Achmilovskaja till den starkaste kvinnliga spelare som utfört en FSPW.









Gaprindasjvili – Achmilovskaja
Ställning efter vits 43:e drag

43…Sh7 44.Txf8 Shxf8 45.De3 Sf6 46.Sf2 S8d7 (1-0, 57)

Det var rekordavdelningen. Härnäst följer en uppsättning FSPW:er av stormästare; förutom de ovanstående exemplen har jag hittat inte mindre än sju partier där stormästare var inblandade. Håll till godo!









Schmittdiel – Tal
Ställning efter svarts 47:e drag

48.Sbd5 La7 49.Sa6 Lc8 50.Sab4 Lc5 51.Sc7 ½-½

Ska man vara riktigt petnoga hade inte Schmittdiel fått stormästartiteln vid den tidpunkt då ovanstående parti spelades, men att motståndaren var Tal uppväger det mesta.









Bönsch – Schmittdiel
Ställning efter svarts 20:e drag

21.Sf4 Sc6 22.Sfd5 Dd8 23.Se2 Sa5 24.Sdc3 (½-½, 95)









Gheng – Sveshnikov
Ställning efter vits 17:e drag

17…Sb6 18.a4 Sbd5 19.La3 Sd7 20.Se4 S5f6 (½-½, 61)









Romanisjin – Bagirov
Ställning efter vits 105:e drag

105…Sb6+ 106.Kc5 Scd5 107.Kb5 Sa8 108.Sb7 Sac7+ (½-½, 112)









Panno – Quinteros
Ställning efter vits 35:e drag

35…S8h7 36.Ld2 Sd7 37.Kg3 Shf6 38.Kf3 Sf8 (1-0, 81)









Pachman – Grünfeld
Ställning efter vits 29:e drag

29…Sb6 30.Dg3 Scd7 31.Lb1 Sa4 32.T4d2 Sac5 (1-0, 38)









Gutman – Suetin
Ställning efter vits 14:e drag

14…Sb6 15.Sc5 Sbd7 16.Lf4 Sd5 17.Lg5 S7f6 (1-0, 69)









Siveri – Bilek
Ställning efter vits 21:a drag

21…Sb6 22.Lf2 Sbc4 23.Dc1 Sd7 24.Lf3 Sce5 (0-1, 31)

Så till slut några (fler) svenska exempel. Av de fem inblandade svenskarna har jag bara bekantat mig med två — min före detta klubbkamrat i Kristallens SK, Björn Gambäck, som måste vara en av världens mest aktiva amatörer, och Sollentunas legendariske bingolottoförsäljare Sune Engfors.









Gambäck – Wen
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sxd4 Lb6 23.Sef3 Lf7 24.Sc6 Lh5 25.Sce5 (½-½, 34)









Lindqvist – Uhlen
Ställning efter vits 31:a drag

31…Sd7 32.Df3 Sdf6 33.h3 Sf8 34.Te2 S6h7 (1-0, 56)









Vagasy – Engfors
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sd2 Lh6 23.S4f3 Lb5 24.Sb3 O-O 25.Sbd4 (0-1, 55)

Skulle du, mot förmodan, inte fått nog av FSPW:er vid det här laget så har jag lagt upp en pgn-fil med alla 112 partier som jag hittills funnit. Jag lovar inte att jag är färdig med ämnet, men det dröjer nog ett tag innan jag attackerar det igen, även om det finns två stora och intressanta frågor som ännu inte besvarats — har någon i den senaste generationen superstormästare utfört en FSPW, och har det komponerats en studie eller ett problem vars lösning kräver en FSPW? Jag lämnar dessa frågor obesvarade — tills vidare…

Fotnoter:

  1. Han har dock fler möjligheter; som han skrev om en av dem på Twitter: »Two down, five to go»… [↩]
  2. Se till exempel det andra temat i Jorge Lois jubileumsturnering [↩]
  3. Om någon tycker att namnet är så pass träigt att det representerar en brandfara så tar jag med glädje emot bättre förslag i kommentarsfältet. [↩]
  4. Ett intressant(?) faktum är att de två raka FSPW:erna kan betraktas som »inverser» av varandra; detsamma gäller för de två diagonala, medan kamelstegsvarianten är sin egen »invers». Vad jag menar med detta är att två drag efter den ställning som klassificerar FPSW:n är springarkonfigurationen dess »invers»; detta inses lättast genom att flytta omkring några springare på ett bräde. Från klassifikationssynpunkt spelar detta faktum inte så stor roll i det symmetriska fallet, men i det asymmetriska fallet kan det kanske vara mer berättigat att använda de tre termerna »rak», »diagonal» och »kamelstegs» för att indikera att det inte är så stor skillnad mellan de två varianterna av rak och diagonal FSPW. [↩]
  5. Rolf Martens gick ju tyvärr bort för några år sedan, så ingen pratar längre om kaijsergambit. [↩]
  6. Den som inte förstod vad jag pratade om när jag påstod att de två asymmetriska diagonala FSPW:erna på sätt och vis hänger ihop har här en perfekt illustration; om svart i stället börjat med 10…Se5 och följt upp med Sd7, Sg4 och Sgf6 så hade ju hen i stället utfört samma manöver baklänges, vilket var min motivering för att införa begreppet »invers». [↩]
  7. Det där är min tolkning. Enligt flera källor spelades två matcher, varav den första bara omfattade tre partier (och den andra tretton), men såvitt jag förstår spelades matcherna med ett parti i veckan, och eftersom den »första» matchen påbörjades i slutet av november är det inte orimligt att man helt enkelt gjorde ett uppehåll över jul och nyår. [↩]
  8. Jag har den största sympati för de stackars redaktörer som genom åren tvingats knöla in detta monsternamn i en tidningsspalt eller liknande begränsade utrymmen. [↩]
  9. Man skulle också kunna hävda att det fanns två blivande korrvärldsmästare i turneringen, eftersom Tõnu Õim blev världsmästare ännu en gång, i VM-final XIV. [↩]
  10. Jag måste dock erkänna, att jag av de bilder jag sett på Achmilovskaja på 80-talet, i synnerhet i samband med hennes spionthrillerinspirerade avhopp inför sista ronden i olympiaden 1988, fått intrycket att hon var en mycket attraktiv kvinna. [↩]

Ett binärt problem

Postat av
Svara

Av skäl som troligen inte kommer att behöva avslöjas i brådrasket kom jag för någon vecka sedan att bläddra i mitt gamla exemplar av Chess Problems: Introduction to an Art av Lipton, Matthews & Rice[1]. Denna bok, som kom ut 1963, är en av mycket få »pedagogiska/personliga inkörsportar till den här unika konstformen» som Johan Wästlund efterlyste i en kommentar till min recension av Göran Forslund problembok för några månader sedan.

Där fastnade jag bland annat för denna egendomliga komposition:









Matt i 2 drag
Gooderson, BCM 1948 (vers)

Om ni vill kan ni väl försöka lösa problemet, men det är inte nyckeln, det vill säga första draget, som är poängen — ska man vara ärlig är den ganska brutal. Efter 1.Sg4! hotar vit helt enkelt att slå den svarta damen med tornet; om svart försöker försvara sig genom att slå springaren (1…Txg4) följer 2.Sxf2 matt, och försöket att gardera damen/mattfältet med 1…Sd3 strandar ju på 2.Dxd3 matt. Svart måste alltså flytta på damen, men man inser raskt att om vi försöker en förhållandevis säker ruta, säg e8, kan vit sätta matt på mängder av olika sätt, närmare bestämt fyra: Dd5, Tf4, Te3 och Sg5. Att vit har flera olika sätt att genomföra mattsättningen på brukar inte betraktas som riktigt comme il faut i problemistvärlden, så vad är det som pågår här egentligen?

Svaret på den frågan får man om man undersöker hur vit sätter matt efter svarts femton möjliga damdrag. Låt oss ställa upp dessa i en tabell:

Drag 2.Dd5 2.Tf4 2.Te3 2.Sg5
1…Dg5       •
1…Df5     •  
1…Dd6     • •
1…Dxc5   •    
1…Dd4   •   •
1…Dh5   • •  
1…De6   • • •
1…Dd5+ •      
1…Dg3 •     •
1…Df6 •   •  
1…Dh2 •   • •
1…Df4 • •    
1…Dc3 • •   •
1…De7 • • •  
1…De8 • • • •

Som den matematiskt sinnade läsaren raskt inser, har författaren i detta problem lyckats väva in en binärtabell! Om jag förstått herrar Lipton, Matthews och Rice rätt är detta ett exempel på en sekundär, partiell och binär Fleck, men be mig inte reda ut begreppen närmare. Möjligen kan detta vara det enda exemplaret av sin art, så var försiktig så du inte tappar det[2].

Fotnoter:

  1. Jag köpte den av Sven Klerstam för 30 kr, gissningsvis någon gång i slutet av 70-talet. På titelsidan finns en stor stämpel som anger att den tillhör förlagets »showroom» och en anmodan att den bör återlämnas; exakt hur den kom att förflytta sig från »3 Queen square» [sic] i London till Skånes schackförlag är ännu outrett. [↩]
  2. Personligen tycker jag att denna idé skulle göra sig utmärkt som ett försök, dvs damen har 16 drag att välja på; 15 enligt det binära schemat och så ett drag som stoppar alla fyra mattdragen. David, are you listening? [↩]

Vägen till schackkonsten

Postat av
2

gorfo_2Schackböcker på svenska är en sällsynthet; jag vill minnas att jag någon gång i slutet av 80-talet uppfann ordet »gråtretande» för att beskriva den dåvarande utgivningstakten, och trots att jag inte direkt har någon järnkoll på de senare årens produktion vågar jag komma med den gissningen att de etablerade förlagens schackboksutgivning fortfarande ligger kvar på en medeltida nivå, och att de eventuella schackböcker som dyker upp på marknaden ges ut av entusiaster[1]. Det är om en sådan den här bloggan ska handla, Göran Forslunds Problemschack: Brädets konst och magi, som kom ut i början av april i år[2].

Låt mig först som sist deklarera jäv — jag inte bara känner författaren ifråga sedan vår tid som klubbkamrater i Linköpings ASS[3], jag har också läst genom manuskriptet i förhand och haft synpunkter på det, och finns dessutom, både direkt och indirekt, omnämnd i boken; bland annat citerar Göran det förmodligen enda icke-negativa yttrande om motorsport som jag någonsin fällt. Rent praktiskt betyder det att jag inte har några synpunkter av typen »varför gjorde han si och inte så?», eftersom jag redan framfört dem i ett tidigare stadium av projektet[4].

Ska man vara riktigt petnoga så hittar man inte särskilt mycket schack i Görans bok heller, så om du letar efter en bok med de senaste nyheterna runt drag 30 i Sicilianskt eller något sätt att bryta ned Berlinmuren så får du leta annorstädes. För att i någon mån avhjälpa detta så har jag letat upp och kommenterat Görans första, och mig veterligen enda, i TfS publicerade parti. Till 1976 års SM-final för juniorer hade inte mindre än tre dåvarande och blivande LASSare kvalificerat sig, förutom Göran även Jan Westlund och Mikael Broberg; den senare valde dock att avstå från finalen[5][6]. Lars Bäckström suckade i sin rapport i TfS 6/76 att spelet »… bjöd på rätt bleka insatser av de flesta finalisterna. Remivilligheten spred sig och man tycktes rätt nöjd med vad man lyckats uträtta i förgruppen», men detta gällde sannolikt inte Göran, eftersom han bidrog med summa summarum noll remier. Det blev lite för många torskar för att han skulle kunna blanda sig i tätstriden, men genom att han slog den blivande klubbkamraten Westlund avgjorde han kampen om SM-titeln till Gösta Svenns favör. Han spelade också det parti som valdes ut som det mest intressanta från juniorfinalen, och därför publicerades i TfS 9/76 (de mer utflummade kommentarerna är mina; de mer jordnära Rybkas):

För att återgå till boken så handlar den naturligtvis om schackproblem, även om Göran förnekar det i dess allra första mening (och tar tillbaka sitt förnekande redan i nästa mening). Vad han menar är att det inte är en vanlig bok om schackproblem, en som innehåller 300 utvalda problem att lösa och/eller beundra, och det har han alldeles rätt i. Jag tycker man kan hitta åtminstone tre »linjer», tre dimensioner i boken.

Den första dimensionen står problemen för. Göran behandlar inte bara traditionella problem (dvs direkt-, själv- och hjälpmatter) utan även fantasiproblem, seriedragare och så kallade retroproblem; de senare har till och med fått två kapitel, vilket möjligen kan anses vara mitt största bidrag till boken[7].

Den andra dimensionen är olika aspekter på schackproblem. Som Göran påpekar i sin inledning har han valt att inte bara ta med problem som är trevliga att lösa, utan han har också försökt beskriva hur ett schackproblems något abstrakta »skönhet» uppstår, och dessutom berättar han lite om själva hantverket bakom ett problems tillblivelse.

Den tredje dimensionen, slutligen, är Görans väg genom problemkonsten, från lösare och betraktare till problemkompositör och domare; han ägnar ett inledande kapitel åt sin introduktion i problemvärlden i mitten av 90-talet, och i resten av boken hittar man Görans problem på sina naturliga platser i denna värld. Det är nog riskfritt att anta att Göran hoppas att hans bok ska inspirera någon att ta en liknande rutt.

flour1_1

På grund av det ovan redovisade jävet har jag svårt att berätta hur bra den här boken är utan att uppfattas som den partiske iakttagare jag oundvikligen är. Jag kan bara rekommendera att läsaren skaffar sig ett eget exemplar — boken kan köpas från alla välsorterade boklådor, eller från förlaget självt — och på egen hand fördjupar sig i problemschackvärlden. Efter att ha läst boken har du förhoppningsvis nått fram till det stadium som Göran berättar om i slutet av kapitlet om »paradoxnjutning»:

Jag har i det här kapitlet gett prov på några egna problem skräddarsydda för olika tematurneringar. Utan kännedom om respektive tema skulle de flesta av dessa problem säkert verka både obegripliga och meningslösa. Med kunskap om temat antar jag att problemen numera bara verkar obegripliga…

Fotnoter:

  1. Under skrivandet av denna artikel dök Lars Grahns efterlängtade När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie upp, en bok som på intet sätt vederlägger mitt påstående. [↩]
  2. En berättigad fråga är därför varför jag publicerar en anmälan först tre-fyra månader senare. Svaret skulle kunna vara att vissa tekniska svårigheter fördröjt arbetet, men til syvende og sidst är min närmast patologiska lättja den främsta orsaken. [↩]
  3. Eftersom vi hade likartade intressen vid sidan om schackbrädet, och är ungefär lika gamla (Göran är, om jag minns rätt, fem dagar yngre än jag), innebar detta att vi även spelade en hel del fotboll, innebandy och bridge tillsammans med likasinnade LASSare. [↩]
  4. Visserligen skulle det kunna vara så att Göran struntat i mina råd, eller att jag, »vid närmare eftertanke», ändrat mig, men jag svär, vid Richters Schackkavalkader, att så inte är fallet. [↩]
  5. Enligt uppgift var överledaren och Motalalegenden Örjan Andersson rasande, och talade om för alla som ville höra på att Mikael dragit löje över schackspelet i allmänhet och honom själv i synnerhet. Året därpå hände det igen att en spelare avstod från att delta i SM-finalen trots att han vunnit en kvalificeringsgrupp — den gången var det Rickard Andersson, Örjan Anderssons son… [↩]
  6. Mikael Broberg är för övrigt ungefär lika gammal som Göran och jag — om jag minns rätt är han två dagar yngre än jag… Det är med andra ord fritt fram för schackälskande astrologer att dra slutsatser om våra inbördes likheter och skillnader. [↩]
  7. Den andra stora bidraget torde vara att det förmodligen var jag som fick honom att skriva den allra första artikeln om sina schackproblem i vår klubbtidning LASSmeddelande, som jag dåförtiden var redaktör för. [↩]

Ännu en von Gooms gambit

Postat av
2

Jag har tidigare på bloggen tipsat om von Gooms gambit, och i dagens rond av Rilton Cup uppstod en ställning som väl exemplifierar temat i partiet mellan Sergey Volkov och Bartosz Socko:









Volkov – Socko
Vit vid draget

Lägg märke till den svarta damens föga inspirerande position och den efter 19 drag helt outvecklade svarta damflygeln, medan vit å sin sida lyckats stänga ute torn och löpare från att delta i spelet genom att ställa kungen i vägen för löparen.

Volkov tycks inte ha dragit medan jag har skrivit ihop den här bloggan; jag hoppas han har överlevt…[1]

Fotnoter:

  1. Denna förhoppning är baserad på att han regelbundet spelar McCutcheon, och därmed är en synnerligen hedervärd person; hans protokoll lämnar däremot en del övrigt att önska vad beträffar läsbarheten (en tidig kandidat för understatement of the year). [↩]

Den som söker…

Postat av
Svara

Det är ett välbekant teorem i familjen Murphys lagar att den som söker sällan hittar vad hen letar efter, men däremot ett par, tre andra saker som hen tidigare sökt förgäves efter. Vid en arkeologisk utgrävning i de strata i mina pappershögar som omfattar åren runt 1990 hittade jag följdaktligen inte det urklipp av en artikel jag skrev i Corren i juli 1988 som jag var på jakt efter, men däremot ett par brev som möjligen kan ha ett intresse för bloggens läsare; ett har jag redan publicerat, och här kommer ett till.

hildebrandTyvärr har jag inte sparat någon kopia av det brev som föranledde Alexander Hildebrands svar som syns här till vänster, men efter lite efterforskningar i gamla årgångar av Tidskrift för Schack så tror jag att jag har lyckats rekonstruera vad det handlade om. I nummer 1/1991 hade Hildebrand publicerat en liten pristävling som han kallade »5 minuter per diagram!» med tolv studier som han tyckte var av den svårighetsgraden att det skulle räcka med rubricerade betänketid. Svaren till dessa uppgifter presenterades några nummer senare, i 3/1991 för att vara exakt. Någon gång under våren/sommaren 1992 råkade jag studera några av uppgifterna närmare, och hittade ett par saker som jag tyckte förtjänade att påpekas.

Låt oss börja med nummer två, som såg ut så här:









Vit drar och vinner
E. Holm, 1911

Lösningen är inte särskilt komplicerad, och bör hittas av de flesta inom de stipulerade fem minutrarna: 1.Sg4 Le1 2.Sf6!; om svarts kung slår springaren hinner inte löparen stoppa h-bonden, och löparen kan inte gå till c3 på grund av gaffeln på d5.

Det fanns väl inget att kommentera där? Nej, men i lösningarna hade AH skrivt att »Dessvärre räcker även 2.Se3!», vilket ju inte stämmer — efter 2… Ke6! har svart full kontroll över läget; löparen hinner ta sig in på den långa diagonalen, och den svarta kungen ser till att vits springare inte kan skära av diagonalen på g7.

Den andra ställningen, nummer 4, är lite mer invecklad:









Vit drar och vinner
K. Runquist, 1956

Även här är lösningen tämligen rättfram: 1.h7 Sf6+ 2.Kg7 Sxh7 3. Se4! och svart förlorar endera springaren eller kungen; i det förstnämnda fallet hinner svart visserligen vinna tillbaks springaren, men kan sedan inte stoppa g-bonden.

Jag tyckte mig emellertid se en annan vinst; om jag minns rätt låg jag i en virtuell hängmatta våren/sommaren -92, löste de fyra första studierna i AH:s artikel, och när jag insåg att jag missat den fjärde uppgiften ägnade jag resten av dagen åt att försöka visa att »min» lösning minsann också vann — vi messerschmitt-typer beter oss så, nämligen. Alltså: 1.Se4 Kxh6 2.Kf7 Sg7 3.g4!, och där tyckte jag uppenbarligen att den vita ställningen såg tillräckligt vunnen ut. Men AH ställer en synnerligen berättigad fråga — hur hade jag tänkt vinna efter 3… Kh7?









Analysdiagram
Vit vid draget

Numera är svaret på en sådan fråga trivialt[1]; man letar bara reda på en sida på nätet som har ett gränssnitt mot Nalimovs databaser, och matar in ställningen — i det här fallet rapporterar farbror Nalimov att vit vinner i 19 drag. Lat som jag är tänker jag inte dra hela lösningen här, utan bara visa en nyckelställning:









Nyckeldiagram
Någon vid draget

Vit har två typer av hot, dels att promovera bonden och dels att sätta matt; svarts häst måste därför dels hålla något av fälten g7 och g8, samt kunna schacka den vita kungen om vit hotar matt på f7. Är vit vid draget i nyckelställningen ovan är svart inte i någon omedelbar fara, eftersom ett Kf8 kan besvaras med en schack på e6; men om svart är vid draget vore hen hjälplös, till exempel X…Sf5 X+1.Kf8 Sh6 X+2.Sf7+ Sxf7 och vit kan välja mellan gxf7 och g7+ med lätt vinst i båda fallen; detta kallas dragtvång, och är mycket vanligt förekommande i slutspel där (åtminstone) den ena parten inte har så många drag att välja mellan. Om man försöker ta sig över från analysdiagrammet till nyckeldiagrammet meddelst naturliga drag kommer man emellertid att upptäcka att vit är vid draget, så vit måste på något sätt förlora ett drag utan att svart kan utnyttja det till att komma loss. »Triangulering!» ropar den slutspelskunnige triumferande, och hen har alldeles rätt; vid lämpligt tillfälle gör vit, till exempel, Kf7-e7-f8 i stället för Kf7-f8 och har därmed tappat det tempo som gör att svart kommer att hamna i dragtvång när vit manövrerar fram nyckelställningen.

Hur mycket av detta jag insåg våren/sommaren 1992 vet jag inte — om mitt minne inte sviker mig analyserade jag ställningen när jag fick Alexanders brev och skickade honom analyser som skulle visa honom att vit vann; jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle ha hittat den lösning jag skisserade ovan, så knepig är den inte att hitta. Om jag såg den innan jag skickade det första brevet till Hildebrand är dock mer osäkert; jag tror mer på att jag såg att svarts kung skulle bli fastlåst på h8 och svarts springare låst till g7, och bara antog att ställningen borde vara vunnen för vit. Någon gång i den här vevan stötte jag på en ställning i en slutspelsbok, just nu minns jag inte vilken, där det påstods att en viss ställning med vit vitfältslöpare plus bönder på g6 och h7 inte kunde vinna mot svart K+S som blockerade bönderna, och det påståendet lyckades jag, om jag minns rätt, peta hål på. Om jag så småningom hittar ställningen — jag tror jag har skrivit om den i LASSmeddelande, eller möjligen i Corren — så kommer den att hamna här i bloggen förr eller senare[2]. De ställningarna hade en del likheter med »min» banala vinst i Runquists studie ovan — ett genomgående tema var att offra h-bonden för att få kontroll över g7 och forcera ner g-bonden — så jag kan mycket väl ha tyckt att med kungen redan intryckt i hörnet och en pjäs som, till skillnad från vitfältslöpare, kan komma åt att schacka h8 så borde vinsten vara enkel.

Vad jag förstår kom det aldrig någon rättelse från Alexander Hildebrand i TfS — endera glömde jag att skicka in mina analyser, eller så ansåg Hildebrand dem inte särskilt övertygande, eller så hade han kontinuerlig platsbrist så länge studiespalten kvarstod. Men nu är det äntligen dags för upprättelse för Holm, och nedrättelse för Runquist…

Fotnoter:

  1. Om ställningen innehåller sex pjäser eller färre, är bäst att tillägga — mer komplicerade ställningar är ännu icke-databasifierade. [↩]
  2. Under förutsättning, naturligtvis, att min analys fortfarande håller, eller att den visar sig fel på grund av något icke-trivialt misstag; alltför enkla missar är för smärtsamma att visa upp. [↩]