För några dagar publicerade Olle Häggström ett inlägg om »sågningar», dvs recensioner som i väl valda ordalag berättar hur usel en bok är — och ofta brukar bokens författare, hens umgänge och hela genrer få sig en överhalning på samma gång (se till exempel Magnus Erikssons analys av Sjövall/Wahlöös deckarserie). Inlägget påminde mig om att jag någon gång tänkt berätta om en kuriös företeelse i schackvärlden som kanske kan kallas »korta sågningar», där recencenten föresatt sig att i så få ord som möjligt uttrycka det som de mer mångordiga kan ägna en tidskriftssida, eller en understreckare, åt. Jag återkommer strax till detta fenomen.
Innan dess tänkte jag redovisa min egen recensionsverksamhet, och försvara mig mot eventuella anklagelser om att vara för snäll. Nu är det visserligen så att jag i stort sett undvikit att plocka fram motorsågen[1], men jag vill påstå att det är en följd av att jag rört mig i en väl avgränsad del av bokmarknaden, den som producerar material om och kring schackspelet. Jag vill minnas att jag diskuterade frågan med Pavel Lacko[2] vid något tillfälle, och vi kom fram till att det krävdes ganska mycket innan man kunde helt såga en schackbok; de som försökt sig på att skriva en schackbok gjorde det oftast för att de var kunniga och intresserade av ämnet, och inte primärt för att tjäna pengar; schack är ett så smalt område att upplagorna inte blir särskilt stora. Det finns naturligtvis undantag, men de är ganska få; om man undviker böcker av Raymond Keane, Eric Schiller och HC Opfermann så har man klarat de flesta blindskären.
Inte heller i den här bloggen lär det bli några sågningar, av den enkla anledningen att jag bara köper och läser det jag gillar. Råkar jag av misstag köpa något jag inte gillar, är sannolikheten minimal att jag läser ut boken ifråga. Ett exempel på detta är en bok jag köpte i våras, »The science delusion» av Rupert Sheldrake; ett bokmärke indikerar att jag läst de tre första kapitlen, och det kommer förmodligen att dröja innan jag fortsätter[3]. Visserligen kan jag hålla med Sheldrake om att man för att göra nya upptäkter måste ta större risker i sin forskning, men att, som han tycks förespråka, föra över stora resurser till forskning inom diverse parapsykologiska avkrokar känns inte som rätt väg framåt; för att ta ett exempel i högen som jag råkade ha aktuellt menar Sheldrake att man bör forska på hur indiska gurus, till exempel Prahlad Jani, kan leva helt utan att äta och dricka. Sanal Edamaruku, den indiske skeptikern som råkat i luven på fler än en religiös företrädare i Indien, har inte några högre tankar om de idéerna.
Korta sågningar, var det ja. Den första står Tony Miles för i Kingpin 29, 1998, och den återges i sin helhet här till höger. Två ord; man skulle kunna tycka att det vore ett svårslagbart rekord, men det har faktiskt kortats av betydligt, två gånger till och med, dock inte utan viss hjälp av boken själv.
I Kaissiber nummer 20 (2005) recencerade Stefan Bücker en bok med ett enda engelskt ord, två bokstäver; även denna prestation återfinns till höger.
Men faktum är att detta räcker bara till en andraplats; redan ett par månader tidigare, närmare bestämt den 29 november 2004, hade Edward Winter i sina »Chess Notes» publicerat en recension helt utan ord (No 3480). Osvuret är naturligtvis bäst, men jag skulle bli förvånad om man kan korta ner en recension ytterligare på ett meningsfullt sätt.
Nu kan man visserligen protestera att det är svårt att nyansera sin kritik med så få ord, vilket naturligtvis är korrekt. Man kan också hävda att Bücker, vars stora intresse här i livet är spelöppningsteori, är sällsynt illa lämpad att recensera en bok om en schackvariant vars syfte är att eliminera behovet av spelöppningsteori, och att Winters exceptionella akribi för schackhistoriska detaljer gör honom olämplig som recencent av en bok vars syfte är att ge tips åt den praktiske spelaren. Och man kan inte helt undvika misstanken att båda tagit tillfället i akt att utnyttja det upplagda läget för en välavvägd smash.
Fotnoter:
- Det finns möjligen ett undantag, min bedömning av Rippergers CD om Nimzoindiskt. Å andra sidan kan även den beskyllas för att vara för snäll, emedan jag inte explicit påpekade att även spelare med ranking under 1300 hade föga att lära sig av verket ifråga. Mitt försvar baserar sig till viss del på det faktum att spelare under 1300 faktiskt kan vara så pass okunniga om de elementära mittspelen att de skulle kunnat lära sig något av Rippergers framställning, men framför allt på att de som prenumererade på Schacknytt normalt sett hade betydligt högre ranking än så, och frågan var därmed irrelevant. [↩]
- Shameless plug… Pavels bok En studie i svartvitt, som fortfarande kan köpas från alla välsorterade bokhandlare (läs: Ari Ziegler), har såvitt jag vet förblivit osågad; tvärtom fick den ett par lysande recensioner, till exempel av Jacob Aagaard. [↩]
- Överhuvudtaget ger Sheldrake en bild av vetenskapen som jag inte känner igen. Till exempel menar han att vetenskapen har postulerat »materialismen», men att fysiken ger fyra skäl till varför medvetande och materia inte kan skiljas åt. Av dessa fyra skäl är ett ett missförstånd av ett begrepp inom kvantfysiken, ett en sammanblandning av avancerad matematik (sträng-teori) med fysik, ett en kosmologisk hypotes där målarfärgen inte torkat än, och det fjärde den gamla käpphästen om det välformade universat. Min bedömning är att Sheldrake utgår ifrån en inre visshet att det existerar en Gud av något slag, och försöker hitta »vetenskapliga» belägg för att den insikten är korrekt, och »materialism-postulatet» är fel. Det blir nästan pinsamt när han anklagar »materialisterna» för att sitta fast i sina föreställningar om till exempel energikonstansen (termodynamikens första lag); fysiker har historiskt sett varit beredda att överge den vid flera tillfällen, och kommer förmodligen att överväga det fler gånger när evidensen tycks tyda på att det är rationellt, inte förr. [↩]
