En oförutsedd händelse

Det har hänt förr, och kommer naturligtvis att hända igen — ett evenemang, i det här fallet anordnat av fotbollsklubben Mansfield Town FC, tvingas ställa in med kort varsel på grund av oförutsedda händelser. Det som gör just detta fall så speciellt att den engelska pressen rapporterar om det är evenemangets natur:

mansfield

Enligt tidningsartikeln jag länkade till kommer Trisha att göra ett nytt försök i början av oktober. Det behövde man knappast vara klärvojant för att gissa.

Addendum 2016-10-19: I min enfald trodde jag att ovanstående notis skulle vara ohotad i klassen Årets roligaste misslyckande vid annonsering av ett evenemang, men då hade jag inte räknat med kulturvetarna vid Göteborgs universitet. För några minuter sedan dök det upp ett meddelande i mitt facebookflöde som berättade att de tvingats skjuta på ett föredrag från den andra till den sjunde november — föredragets titel är Sluta skjuta upp!

Tufft spelschema

Det var länge sedan jag intresserade mig för inhemsk ishockey[1]; för en oinitierad betraktare tycks det som om de spelar en massa uppvärmningsmatcher på sensommaren, hösten, vintern och våren, för att sedan göra upp om något slags mästerskap på försommaren. Men jag var inte medveten om att man numera spelar flera matcher per dag förrän jag såg nedanstående notis på text-TV:

matcher

Lägg märke till avslutningsraden, som kungör att fler matcher kommer att läggas till automatiskt. Att vara ishockeyspelare verkar vara ett tufft arbete…


Fotnoter:

  1. För att ingen ska få några konstiga idéer är det säkrast att påpeka att det är minst lika länge sedan jag hade något intresse för uthemsk ishockey. []

Lurendrejaren, vetenskapsmännen och journalisterna

De senaste dagarna har jag med visst intresse lyssnat till Vetandets värld i radio eftersom det behandlade ett ämne där jag kastade mig in i en debatt för ett antal år sedan. Tre program har utlovats i serien (del 1 och del 2 har redan sänts, och det tredje kommer att sändas senare idag fredag).

Programmen handlar om Andrea Rossi och hans »uppfinning» energikatalysatorn, eller E-cat som den förkortas; det är Rossi som jag utnämnt till lurendrejare i rubriken, av den enkla anledningen att allt tyder på att han är en sådan. De handlar också om svenska vetenskapsmän som undersökt, eller snarare försökt undersöka, E-caten, och en svensk journalist som skrivit om den.

Jag vet inte om min åsikt om programserien framgått av mitt tonfall, men låt mig i alla fall undanröja alla eventuella osäkerheter: jag tycker redaktionen, och i synnerhet journalisten som enligt uppgift stått för grävjobbet, Marcus Hansson, har gjort ett mindre lyckat arbete, för att nu uttrycka det i så milda termer jag kan. Även om man bortser från småsaker[1] för att koncentrera sig större missar blir det en hel del att klaga på.

Det första programmet ägnas till stor del åt att nagelfara Rossis skumma förflutna. På 70-talet påstod han sig nämligen ha skapat en »makalös manick» som kunde förvandla sopor till olja. Manicken har, enligt hans belackare, ännu inte producerat en droppe olja, och under tiden blev det sopberg hans företag samlat på sig en miljöfara; han dömdes till fängelse flera gånger för olika ekonomiska och eventuellt miljötekniska förseelser. Själv berättar han en annan historia för Mats Lewan, den journalist på tidningen Ny Teknik vars artiklar sägs vara under granskning i programmet. Men Hansson tar av för mig okänd anledning inte upp Rossis påståenden i den länkade artikeln, och det, tycker jag, gör hela hans undersökning i stort sett meninglös — om du ska övertyga någon om ditt arguments hållbarhet bör du bemöta motargumenten, och inte låtsas som om de inte existerar.

Än värre i mina ögon är den totala avsaknaden av presentation av bakgrunden till E-catens tillkomst; de forskare i Bologna, med Focardi i spetsen, som Rossi enligt uppgift samarbetat med nämns överhuvudtaget inte. Detta gör att de svenska forskarna, Sven Kullander och Hanno Essen, framstår i en ännu märkligare dager än vad de skulle gjort vid en mer nyanserad granskning.

Det andra programmet riktar fokus på de svenska forskarna, framför allt Sven Kullander, och deras undersökningar av E-caten. Här gör Hansson, såvitt jag förstår, en felaktig sammanfattning av en central undersökning, förmodligen därför att han inte förstått fysiken rätt; jag tänker på den isotopundersökning av det nickel som förekom i »bränslet» och i »askan». Hansson lägger stor vikt vid att isotopfördelningen inte ändrats, men det var det nog ingen som hade trott att det skulle göra, utan det intressanta med undersökningen var att nicklet hade samma sammansättning som naturligt förekommande nickel. Detta kompletterar de tidigare undersökningar som Kullander gjort och som han bland annat redovisat vid ett seminarium i Uppsala i november 2011 (nickelundersökningen gjordes i april 2012), och som recencerades av Stephan Pomp på Vetenskap och Folkbildnings (gemenligen förkortat VoF) blogg[2]. Bland annat rapporterar Pomp att Kullander meddelade att han fått prover på både bränslet och askan, det vill säga det ämne som gick in i apparaten och det som var kvar efter användandet; Kullander hävdade vidare att

  • Ingen radiaktivitet registreras under processens gång, och »askan» är inte radioaktiv.
  • »Bränslet» består av rent nickel av okänd isotopsammansättning (det är, såvitt jag förstår, denna undersökning som görs i april 2012).
  • »Askan» innehåller, förutom nickel, även 10% koppar, och dessutom järn.
  • Den koppar som finns i »askan» har samma isotopfördelning som naturligt förkommande koppar.
  • Den kärnprocess som enligt Rossi orsakar energiutvecklingen är Ni + p → Cu.

Enligt min mening räcker de fem punkterna ovan långt för att antyda att det är något i kedjan bränsle ⇒ process ⇒ aska som inte stämmer, och allra senast i april 2012, då isotopundersökningen av nicklet gjordes, borde det stått klart för envar som genomgått kursen Atom- och kärnfysik på elementär universitetsnivå, eller motsvarande, att den Rossiska-Kullanderska processen inte följde den vedertagna läroboken. Ändå fortsätter Kullander, Essen och Lewan att »granska» E-caten; jag, och, hoppas jag, många med mig, undrar vilken deras motivation var. Hansson missar att ställa den relevanta frågan till Essen och Lewan (Kullander dog i januari), utan frågar i stället varför detta resultat inte publicerades (Lewan duckar och hänvisar till Kullander, och Essen tycks inte ens få frågan; i stället klipper producenten in ett stycke som uppenbarligen handlar om ett annat misslyckande).

I slutet av programmet blamerar sig Hansson ytterligare i sina försök att få fysikern Gunnar Ingelman att säga att de undersökningar som man försökte göra på The Svedberg-laboratoriet inte borde ha gjorts. Efter att Ingelman visat att han genomskådat Hanssons avsikt med den »filosofiska» frågan[3] ställer Hansson den förhoppningsvis dummaste fråga en vetenskapsradiotisk intervjuare ställt utan att klippa bort den: »Så du menar att E-caten fungerar?».

Jag har tidigare presenterat mina åsikter om journalister, men jag har fler historier på lager; en av dem tycks relevant i det här sammanhanget. Någon gång i mitten av 90-talet, då jag fortfarande jobbade på NSC (Nationellt Superdatorcentrum) i Linköping, öppnade vår föreståndare, Larsgunnar Nilsson, ett möte med att berätta varför han såg så uppriven ut. Han hade blivit intervjuad av någon på lokalradion med anledning av ett pressmeddelande om något arbete han och hans grupp utfört[4]. Efter ett tag upptäckte han att den unga dam som skötte utfrågningen verkade besviken, och försökte samma frågor igen, fast med en lite annan vinkel; när samma fråga kom upp för tredje gången fick han nog och påpekade att den frågan redan ställts ett par gånger, och om hon inte hade fler frågor kanske det var dags att avsluta intervjun. Den unga lokalradiodamen och Marcus Hansson tycks ha gått i samma journalistiska skola.

Det är möjligen väl tidigt att börja utdela moralkakor eftersom det tredje programmet inte sänts ännu, men jag gör ändå ett försök. Andrea Rossi lär hamna i sinkabirum igen, förr eller senare, om det finns någon rättvisa här i världen. Kullander, Essen och Lewan (och de onämnda kollegorna på KTH och Uppsala Universitet) borde anat ugglor i mossen senast i april 2012 då det stod klart att den process som Rossi påstod E-caten använde sig av inte höll måttet. Marcus Hansson, slutligen, borde ägna mer tid åt att rapportera verkligheten som den ser ut än att försöka fabricera en verklighet som han tycker att den borde se ut.

Det är ont om hjältar i den här historien…


Fotnoter:

  1. Jag tänker på diverse moderna påfund som jag i högsta grad ogillar, som att klippa ihop diverse meningar från olika intervjuer till en mosaik utan något direkt sammanhang eller att klippa in »stämningsskapande bakgrundsmusik» (i det här fallet Paolo Contes Come di, om jag förstått det rätt), och en obehaglig tendens att stoppa in ovidkommande fakta i argumentationen, som att en viss masspektrometer kostar 5 miljoner kronor. Med viss rätt kan nog dessa förtretligheter förklaras med mina anlag för att bli en »grumpy old man». []
  2. Det var i detta sammanhang jag hoppade in i debatten; några medlemmar på VoFs forum ansåg att Pomps kritik var endera för hård eller felriktad, och jag anmälde motsatt åsikt. Länken leder till en extremt lång tråd på forumet, som både innehåller en hel del intressanta länkar och en rejäl dos pajkastning; min insats kan beskådas på några sidor runt 70. []
  3. Eftersom frågan inte är det minsta filosofisk misstänker jag att Hansson egentligen menar »hypotetisk» men i hastigheten fått fatt på fel ord. []
  4. Jag ber om ursäkt för detta vaga påstånde, men jag minns inte vad det kan ha handlat om. Möjligen kan det ha varit beräkningar på X2000; det borde kunnat ha haft ett allmänt intresse. []

På pappret svagaste laget

När jag igår bläddrade genom Text-TVs sportsidor på nätet stötte jag på följande aktstycke:

texttv_1

Jag noterade sedan att Sverige, trots sin oförmåga att spela ishockey på papper, lyckats betydligt bättre på is — Norge besegrades med 10-0. Alternativt kan det ha varit den som satte ovanstående text på pränt som var i svagaste laget…