Årsarkiv: 2016

Några uppgifter om bolagsupplysningen

Postat av
Svara

Min far berättade en gång en sedelärande historia från sin ungdom som jag i alla detaljer utom en helt glömt bort; jag kommer ännu ihåg poängen. För att återberätta den måste jag därför fylla på med vaga minnesbilder och rena påhitt, varför dess sanningshalt i detaljer inte bara kan betvivlas, utan också bör betvivlas. Men om nu farsgubben berättade om en av sina erfarenheter, och inte något han i sin tur hört, bör detta inträffat någon gång i slutet av 30-talet eller i början av 40-talet. Så här kunde han eventuellt ha berättat den:

I min ungdom var jag en tid lärling på ett trädgårdsmästeri, och där grundlade jag mitt stora intresse för trädgårdar och trädgårdsarbete[1]. Trädgårdsmästaren var en jovialisk gammal gubbe, som var allmänt omtyckt, och skötte sin anläggning med stor omsorg. Eftersom jag var sifferkunnig fick jag ibland hjälpa till med bokföringen, en avdelning som inte var gubbens styrka. Men det var en återkommande post som jag inte förstod, och till slut kunde jag inte hålla mig längre utan frågade honom:

— Vad är den där posten »GDSGD» som återkommer så ofta på dina fakturor, egentligen?

Gubben plirade klurigt mot mig, och svarade:

— Går Det, Så Går Det…

Nu ska man inte tro att den här typen av bondfångeri tillhörde den tidsperioden, och nu har upphört — snarare tvärtom. Spammare är mest irriterande, och de skojare som uppger sig komma från Microsoft, som jag tidigare tagit upp här, här och här, är mer skurkaktiga än bondfångaraktiga[2], men bilden här bredvid visar en mer renodlad bondfångeriverksamhet[3].

Bolagsupplysningen.se[4] är tydligen ett estniskt bolag, som sitter ganska säkert i sadeln — på en sajt som varnar för skumma bolag får man veta både att »Svensk åklagare har valt att inte väcka åtal då verksamheten enligt bedömningen inte begår brottslig handling», och att »Estnisk polis har skriftligen meddelat att ärendet inte utreds utan hänvisar anmälningar rörande Bolagsupplysningen till civilrättslig prövning, vilket förenklat betyder stämning i domstol.»

Grunden till åklagarens bedömning är gissningsvis att det på flera ställen står i klartext, ehuru väl inlindat i stora sjok av omgivande text, att detta är ett kontrakt där man förväntas betala 4795 kr för en fullständigt värdelös tjänst[5]. Men eftersom läskunnigheten, som jag nyss påpekat, även i akademiska kretsar tycks kunna ifrågasättas så är det kanske inte så konstigt att gemene företagsrepresentant då och då åker dit; den långa listan av kommentarer på varningssajten jag länkade till ovan tyder i alla fall på att »affärsmodellen» fungerar.

Det kanske låter som jag tycker att de som låtit sig lura av dylika bondfångare får skylla sig själv, men det är inte sant; jag kan däremot förstå åklagarens ovilja att göra en stor sak av det. Visserligen är det ju tämligen uppenbart att blanketten är formulerad på ett bedrägligt sätt, men skulle bolagsupplysningen hamna inför skranket kan de med rätta hävda att informationen faktiskt finns där, och därmed blir målet en fråga om layout och typografi, och det kan förmodligen vara svårt att hitta stöd i paragraferna för »bedräglig typografi». Att hitta lämpliga lagformuleringar som kan klämma åt den här typen av bedrägerier överlämnar jag därför åt eventuella juridiskt lagda läsare att grubbla på.

Sådär; nu kan jag arkivera detta kontrakt på lämpligt ställe.

Addendum 2016-07-12: Just nu har »Bolagsupplysningen» och deras affärsmetoder blivit hemsidesstoff på DN.se. Det framkommer inte så mycket nytt, förutom att man lyckats få några uttalanden från en svensk representant för bolaget; ett av dessa är »[…] vi jobbar hela tiden på att vara så tydliga som möjligt.» Trump och diverse engelska brexitomröstningspolitiker torde därmed ha fått en fullgod medtävlare i årets tävling om »Overstatement of the Year».

Fotnoter:

  1. Som alla som känner mig någorlunda kan intyga har detta intresse inte på något sätt ärvts av hans äldste son; sorry, Lamarck! [↩]
  2. De tycks för övrigt ha högsäsong för tillfället; jag har blivit uppringd inte mindre än tre gånger den senaste veckan. [↩]
  3. Om du klickar på bilden får du en högupplöst bild, där alla detaljer, förutom de av mina uppgifter som jag inte ansåg mig vilja dela med mig av till allmänheten. Vad företaget heter och vad det sysslar med är väl snarast att betrakta som reklam för mig, och har därför fått stå kvar (även om jag numera skriver namnet »AirM consulting», och har en huvudsakligen annan inrikting, men annars är det rätt). [↩]
  4. Det bär mig emot att länka till skummisar, så vill du se hur deras sajt ser ut får du faktiskt knappa in adressen själv. [↩]
  5. Okej; de skriver naturligtvis inte att tjänsten är fullständigt värdelös — det inses dock lätt, som matematik- och fysiklärare brukar uttrycka saken. [↩]

Mot postmodernismens försvar

Postat av
2

För någon dag sedan blev jag anvisad en text, rubricerad »Till postmodernismens försvar», som enligt uppgift skulle vara ett svar, och ett bra svar, på en debattartikel publicerad i DN som av en inkompetent och/eller stressad redaktör rubricerats »Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund», med citattecken kring rubriken, trots att »citatet» inte återfinns i artikeln[1][2]. Men artikeln ifråga är inget svar på debattartikeln, och därför är det inte förvånande att jag vid en snabb googling[3] inte fann något svar på »svaret». Jag tänker därför åstadkomma ett sådant, men först tänkte jag ta ett par omvägar för att relatera den till en blogga som jag skrev för någon månad sedan och en som jag borde ha skrivit för något år sedan. Är du nyfiken på mina åsikter om just sagda artikel, men inte på vad jag skrivit respektive inte skrivit som möjligen kan relatera till den, kan du utan fysiska och psykiska men skrolla ner till min vackra styckesavskiljare några paragrafer ned, och fortsätta läsningen där.

Det första som slog mig när jag läste artikeln var likheten med Alf Ahlbergs tillvägagångssätt i boken De båda fronterna, som jag funderade kring för ett tag sedan här på bloggen. Jag tänker på det sätt som han jämförde kommunism och kristendom — när han beskrev kommunismen la han all kraft på de hemskheter kommunister både gjort och sagt, men förbigick helt den utopiska framtidsvision som den bygger på; när han beskrev kristendomen gjorde han tvärtom, poängterade dess vackra men utopiska teoribyggnad medan han avfärdade de vidrigheter som utförts i kristendomens namn med några korta, och i mina ögon överslätande, fraser. Lat och obekant med litteraturen på området som jag är har jag inte letat rätt på någon kommunistisk skribent som utfört samma typ av »analys», fast med omvänd emfas; jag skulle bli mycket förvånad om det inte finns gott om exempel.

Lundberg följer Ahlbergs exempel till punkt och pricka — efter att ha viftat bort debattartikelns invändningar mot vissa extrema tolkningar av postmoderna begrepp i en halv mening övergår han till att mångordigt lovprisa de acceptabla delarna av postmodernismen; det kanske inte är helt korrekt att kalla den en »utopisk vision», utan snarare en beskrivning av verkligheten som mycket få har några problem med. Det här är också en vanlig strategi inom religion och kommunism som komplicerar kritik av enskilda extrema företeelser — att definiera en »riktig» eller »äkta» kommunism, kristendom eller i det här fallet postmodernism, som inte innehåller de förargelseväckande beteendena. Det Lenin och Stalin pysslade med var inte »riktig» kommunism; ungjordskreationism är inte »riktig» kristendom; och sanningsrelativism är inte »riktig» postmodernism — simsalabim, problemet löst!

I samma blogga som jag diskuterade Ahlbergs två fronter nämnde jag också sanningsrelativismen, och lovade att förklara varför jag ansåg den abderitisk i en senare text. Tyvärr har denna text ännu inte blivit skriven, så jag klämmer tills vidare in den biten här i stället.

Den bokstavliga versionen går tillbaka till Protagoras, som brukar räknas som den förste relativisten, delvis på grund av den kända tesen att människan är alltings mått[4]; Protagoras kom nämligen från Abdera, det gamla Greklands motsvarighet till Grönköping — ergo, sanningsrelativism är ett abderitiskt påfund.

Men det finns ett allvarligare problem med Protagoras’ lära, och detta påpekades redan av Platon[5] — det finns många sätt att uttrycka det, men själva grunden är svårigheten att hävda att »det existerar inga absolut sanna påståenden»; om detta påstående är sant så bevisar det ju samtidigt att det är falskt, en paradox som senare tiders tänkare, som till exempel Bertrand Russell, Kurt Gödel och Douglas Hofstadter, har grubblat en hel del över.

Dessa två argument tycker jag räcker för att man ska kunna sätta etiketten »abderitisk» på begreppet sanningsrelativism. Om du vill ha fler exempel så rekommenderar jag Olle Häggströms blogg, och mer specifikt ett mejl från en relativist, Bosse Holmqvist, med några kommentarer av Häggström[6]. Där kan man finna ett flertal märkliga läsarter och resonemang; jag ska försöka peka ut några av dem senare i texten, om inte orken och innehållet i temuggen tar slut alltför tidigt.

Innan jag övergår till en kort diskussion av Lundbergs »svar» vill jag göra ett försök till äreräddning av Protagoras. Han, kanske mer än någon annan, fick klä skott för Platons avoghet mot sofister, en grupp som specialiserat sig på att lära ut retorik och statskunskap (ett slags skola för lobbyister, kanske man skulle kunna säga med dagens språkbruk), och som dessutom hade fräckheten att ta betalt för detta. Platon och hans lärjunge Aristoteles var båda aristokrater, och hade föga förståelse för monetära behov hos mindre bemedlade samtida; eftersom deras skrifter fått ett så stort genomslag är det inte konstigt att de tämligen vinklade beskrivningar man finner där har lett till att »sofist» närmast blivit ett skällsord.

Det finns också andra källor som dels påstår att Protagoras varit lärjunge till Demokritos, enligt mångas åsikt den mest betydande av alla de gamla grekiska filosoferna, och dels att Protagoras mot slutet av sitt liv jagades bort från Aten på grund av sin bok »Om gudarna», där Protagoras’ relativism ledde honom till en agnostisk, eller möjligen ateistisk, världsbild[7]. Denna sistnämnda hypotes stöds till viss del också av »människan är alltings mått», om man tänker sig en fortsättning i stil med »och inte några osynliga gudar»; om Platon fått innebörden av »Protagoras’ sats» om bakfoten är det förvisso varken första eller enda gången han »grenslar velocipeden», som det hette i min ungdom.

Om man tar Platons berättelser med en stor nypa salt och väger in även andra källors vittnesbörd så blir bilden av Protagoras inte direkt tydlig, men betydligt positivare och intressantare; och om man tar de bästa bitarna av hans umgänge med Demokritos, hans relativism och hans agnosticism så framträder en person med en ganska balanserad syn på sin omvärld. Jag misstänker att ju mer man lyckas pussla ihop sofisternas världsbild, ju mer man frigör sig från Platons nidbilder, desto rumsrenare blir den; och Protagoras kommer med all sannolikhet att fortsätta tillhöra rörelsens mest intressanta figurer.

Åter till Lundbergs artikel, och den debattartikel som orsakade den. Jag har läst båda, och har inget att invända mot innehållet i någondera — förutom en bisats i Lundbergs artikel som jag strax återkommer till — med det förbehållet att jag inte känner mig tillräckligt insatt i postmodernismens historia för att kunna kommentera Lundbergs framställning. Jag har ännu inte fördjupat mig i Hans Larssons konvergensfilosofi, men detta tycks vara ett av de fall där divergenserna mellan de två artiklarnas åsikter är så små att de nästan är osynliga. Pudelns kärna är den sista meningen i Lundbergs första paragraf:

Till att börja med vill jag påpeka att jag inte invänder mot problematiken i de exempel författarna anger, utan att de får bilda utgångspunkt för postmodernismen som begrepp.

Den första delen utsäger ju klart att han inte invänder mot debattartikelns argumentation; den andra anger den problemställning som artikeln kommer att polemisera mot. Men det är just denna bisats som jag finner tveksam — om man försöker utröna hur detta uttrycks i DN-artikeln så finner man i stället följande:

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en »berättelse» likvärdig med varje annan berättelse.[8]

Med andra ord, DN-debattörerna har inga problem så länge socialkonstruktivistiska idéer används i rätt sammanhang, men invänder mot »extrema versioner av postmodernismen» (min emfas), och specificerar också tydligt vad det är hos dessa extrema versioner man vänder sig emot. Jag har, minst sagt, väldigt svårt att få detta att gå ihop med Lundbergs »utgångspunkt för postmodernismen som begrepp».

Ett kort exempel till — lite senare i artikeln skriver Lundberg: »Lika märkligt är påståendet att postmodernismen skulle leda till förnekelse av Förintelsen.» Detta är förvisso ett märkligt påstående, så därför har jag inget att anföra i sak mot det. Men placerad i sitt sammanhang kan man lätt få intrycket att det härstammar från DN-artikeln, och det gör det inte. Det textstycke som följer exemplet med förintelseförnekaren handlar inte om förnekelsen i sig, utan om hur händelsen i klassrummet hanterades:

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: »Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta» (vår kursivering).

Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. »Anything goes» är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

Med andra ord: Postmodernismens sanningsrelativism (min emfas) leder till en situation där påståenden med god evidens likställs med rena påhitt. Det är alltså inte postmodernismen i sin helhet, bara dess sanningsrelativism, som anklagas; och anklagelsen är att den förnekar evidensens betydelse, inte att den förnekar förintelsen[9].

För att sammanfatta »debatten» mellan Lundberg å ena sidan och Ingvar, Sturmark och Wikforss å den andra så kan den bara betraktas som ett misslyckande; de båda parterna talar helt förbi varandra. Värst råkar naturligtvis Lundberg ut, eftersom han i misshugg har bemött påståenden som inte gjorts, men detta är såvitt jag kan förstå helt hans eget fel. Men även vi läsare drabbas — Ingvar, Sturmark och Wikforss påstår i exemplet ovan, utan att ange någon motivering, att detta handlingssätt är norm idag, och det är ett påstående som jag gärna skulle se problematiserat: Är det verkligen så utbrett? Om det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur försvarar man det? Om det inte finns något sätt att försvara det och det är så utbrett som artikelförfattarna tycks anse, hur gör vi för att motverka problemet? Dessa och liknande frågor tycker jag ett svar värt namnet bör ställa och försöka besvara.

Som ett litet, men välment, försvar för Lundbergs försvar för begreppet postmodernism kan man påpeka att det inte är ovanligt att postmodernismen reduceras till sina mer tvivelaktiga former när dess kritiker behandlar begreppet. Men då görs det ofta i form av en definition, som till exempel denna, ur Alan Sokals Beyond the hoax[10]:

The term »postmodernism» is even more diffuse: it has been used to cover an ill-defined galaxy of ideas in fields ranging from art and architechture to the social sciences and philosophy. I propose here to use the term postmodernism much more narrowly, to denote

an intellectual current characterized by the more-or-less explicit rejection of the rationalist tradition of the Enlightenment, by theoretical discourses disconnected from any empirical test, and by a cognitive and cultural relativism that regards science as nothing more than a »narration», a »myth» or a social construction among many others.

Även här påpekar alltså kritikern att det är ett litet, utvalt segment av begreppet postmodernism han kommenterar. Min hypotes är, att om Lundberg dissekerar alla de artiklar som kritiserar postmodernismen från en »vetenskaplig» utgångspunkt så kommer han att i de allra flesta fall finna en liknande definition som Sokals eller en avgränsning som den Ingvar/Sturmark/Wikforss gör; i de övriga kommer en skamsen författare att på en direkt fråga erkänna att det var så hen menade, men att hen slarvade vid nedskrivandet av sina tankar.

Jag hotade visst med att återkomma med några exempel på hur en person som kallar sig relativist, Bosse Holmqvist, argumenterar; som redan påpekat är de hämtade från ett mejl som Olle Häggström publicerade på sin blogg för nästan exakt fyra år sedan. I citaten nedan har jag dels märkt de olika styckena med BH respektive OH för att ange vem det är som argumenterar för tillfället, och dels kursiverat Häggströms text, såsom i originalet. Om jag ansett det befogat att klippa mitt i ett inlägg har jag på övligt sätt markerat detta med en ellips inom fyrkantiga parenteser.

För att om möjligt förbereda er på vad ni kommer att få se nedan citerar jag några kommentarer från Häggströms inledande text. Han skriver bland annat »Tecknen på att Holmqvist och jag talar förbi varandra duggar tätt […]», vilket uttalande torde nått en hög placering i tävlingen om »Understatement of the Year» för år 2012. Han citerar också några ord av Holmqvist från dennes ursprungliga artikel i tidskriften Arena om att »[han] kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill». Lägg särskilt märke till den andra delen, som kommer att visa sig ganska ironisk; mitt mål de närmaste citaten är att visa att (även?) Holmqvist har problem med läskonsten.

BH: […] Kunskapen är alltid inbäddad i sitt sociala och historiska sammanhang? Men då gäller det väl även vår kunskap, en produkt av vår tid, och att kunskapen i framtiden inte nödvändigtvis eller ens sannolikt överensstämmer med dagens kunskap. Och det gäller även naturvetenskapen? Då torde det vara svårt att hävda någon absolut sanning, någon helt fast grund att stå på, någon ren oförmedlad och opåverkad kunskap – vilket du ändå tycks vilja göra.

OH: Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som [sic]), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi — mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen.

BH: Jag undrar var du fått det här från. Visserligen är det ett vanligt sätt att framställa relativister som galenpannor. Men jag undrar var du har någon som helst täckning för att jag förnekar en verklighet, att det finns något där ute. […]

Holmqvist påstår här alltså att Häggström påstår att Holmqvist »förnekar en verklighet»; den som läser vad OH skriver noterar att denne påstår att Holmqvist förnekar existensen av en objektiv verklighet. Detta är naturligtvis något helt annat, och den kommentar som Holmqvist gjort i början av citatet är ett prima exempel på hur hans relativa sanningsbegrepp leder honom till ett relativt verklighetsbegrepp.

OH: […] Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen — att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat — men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsättet [sic] att »sant» och »falskt» definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa — varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

BH: Så var du tillbaka i den fasta måttstock enligt vilken verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel. Hur det nu går till. Bush hade sina utgångspunkter, sina antaganden enligt vilka hans agerande säkert var riktigt, men de är helt andra än mina. Det är möjligt att Bush ljög hela tiden, men är inte det ett lite stöddigt och förmätet uttalande? Kan det inte vara så att han utifrån sina intressen, sina förkunskaper, sina sammanhang verkligen trodde att hans uppfattningar var lika sanna som din tro på dina sanningar? Och hur avgör vi då vad som är att föredra? […]

Här har vi ett av de mer skrämmande exemplen på hur en relativist resonerar. Låt mig bara i förbigående notera att Holmqvist i hastigheten begår ännu en märklig läsning — påståendet »verkligheten därute talar om för dig att Bush hade fel» kräver ett ovanligt mått av fantasi; i synnerhet som Häggström överhuvudtaget inte nämner Bush, lägger in ett »eller vice versa», samt även blandar in »den akademiska flumvänstern» i sitt påstående.

Svaret på Holmqvists frågor är, i tur och ordning, »nej, självklart inte»[11], »jo, men det är fullständigt ointressant» och »genom att granska och värdera evidensen»[12]. De två sista svaren kan behöva ett förtydligande så låt mig ta ett exempel. Personen A är slagrutegångare och utifrån sina intressen, förkunskaper och sammanhang tror hen att hen enbart med hjälp av sin slagruta på någon decimeter när kan peka ut var en vattenledning på upp till fem meters djup befinner sig; personen B förklarar för sin del att hens intressen, förkunskaper och sammanhang gör att hen inte tror på A:s påstående. Här har vi alltså ett exempel på Holmqvists andra fråga; både A och B tror benhårt på sin egen världsbild. Men det betyder inte att deras »berättelser» är på något sätt likvärdiga; ett flertal tester har gjorts av påståenden liknande A:s, och såvitt jag känner till är det inget som har kunnat ge support för hens världsbild — och om det inte skulle räcka kan man ju alltid testa A:s påståenden; B gräver ner en vattenledning i sin trädgård, lägger på några kubikmeter nyinskaffad matjord för att sopa igen spåren och ber A peka ut var ledningen går. Om B varit tillräckligt noggrann vid skapandet av testet, bör det ge god evidens för om A:s eller B:s världsbild är korrekt.

Ett sista exempel:

OH: Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den.

BH: ”så gott vi kan”, ”förhoppningsvis”? Det är alltså en fråga om tro?! Vart tog nu vissheten vägen? Visst, tron kan vara en stark drivkraft, men så mycket övertygande kraft har den inte för den som inte delar tron.

Det här måste vara ett svårslaget svenskt rekord i att, i en så kort text, tolka in saker och ting som inte finns där; var pharao hittar han »tron» någonstans? Och var kom »vissheten» ifrån? Om Holmqvist inte tror på den beskrivning av vetenskapen som Häggström ger uttryck för i raderna ovan skulle det vara mycket intressant att höra hur han tror att den dator som han antagligen satt framför då han skrev sin kommentar kommit till utan en stor mängd vetenskapliga insikter i hur verkligheten är beskaffad.

Det finns flera anledningar till att jag lagt den här »diskussionen», och särskilt de här återgivna exemplen, på minnet, men det som gör det hela så skrämmande är att detta inte är vilket nättroll som helst som skriver konstigheter; Bosse Holmqvist var, och är såvitt jag vet fortfarande, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet.

När jag gick på gymnasiet en gång för mycket länge sedan fick vi en grundlig skolning i konsten att referera en faktatext, att sammanfatta den så att författarens faktabas och argumentation presenterades med minsta möjliga distorsion; att göra något annat i en diskussion ansågs vara ett fult retoriskt knep som bara skumma typer (som sofister, till exempel) ägnade sig åt. I den här relativt korta bloggan har jag gett ett antal exempel på hur akademiker som utger sig för att försvara postmodernism och/eller relativism misslyckas med att ens referera de texter de ska kritisera på ett korrekt sätt. Som jag tidigare påpekat gör det diskussionen meningslös både för deltagarna och läsarna/åhörarna, och redan det att tid och energi slösas utan minsta framsteg är allvarligt nog.

Jag har två hypoteser till detta.[13] Den första är tid. Allting ska göras så förtvivlat fort nuförtiden, och det innebär att tiden för att läsa andras argument och sätta sig in i dem minimeras för att i stället användas för att vässa de egna tankarna och formuleringarna. Som jag visat är det dock ett riskabelt företag, eftersom man kan råka slösa tid på att svara på frågor som inte ställts.

Den andra hypotesen är att de båda använt en teknik som tycks populär inom humaniora, och som innebär att man läser »mellan raderna» och försöker hitta dolda tecken och meningar; den bästa definitionen som jag sett av detta gavs av Magnus Eriksson en gång då jag för omväxlings skull lyckats övertyga honom om att det han trodde sig se i en text egentligen inte fanns där: »Dock medger jag att min läsning följer en misstankens hermeneutik, kanske också i någon del en dekonstruktivistisk logik.»

Om man kombinerar dessa två, »misstankens hermeneutik» och snabbhetskravet, blir resultatet ofta misslyckat; för att använda bilden med den hermeneutiska spiralen så leder den i stället utåt, bort från det centrum av förståelse man hoppades närma sig, eftersom förståelse kräver tid och arbete. Jag tror att det är detta som drabbat de skribenter som jag granskat, med lite olika tyngdpunkt; Lundberg har varit alldeles för snabb på avtryckaren och inte hunnit kontrollera sina hermeneutiska misstankar, medan Holmqvist låtit de hermeneutiska misstankarna få fritt utlopp och inte haft tid eller kraft att hålla dem i schack.

Huvudsyftet med den här texten har varit att visa att Till postmodernismens försvar inte är ett svar på Ingvar, Sturmark och Wikforss’ artikel; därtill har, under resans gång, det tillkommit några funderingar kring problemet att läsa, tolka och förstå text. Jag ber om ursäkt för alla utvikningar jag gjort på vägen; mitt försvar är att detta icke är en akademisk avhandling, utan skrivet enbart i syfte att roa mig själv…

Addendum 2016-06-13: Ytterligare ett par källor för den som vill fördjupa sig i relativismen — först ett program i serien »In Our Time» som handlar just om relativism, och sedan dagens »Existential Comics», som innehåller ett slående argument mot relativismen.

Fotnoter:

  1. Att sätta citattecken i rubriker brukar överhuvud skys av typografiskt medvetna personer, och att använda dem för något som inte är ett bokstavligt citat är, enligt mig, ett obefogat ofog; åtminstone TT tycks hålla med mig. [↩]
  2. Alternativet med en stressad men i normala fall kompetent redaktör är applicerbart i det fall då den i rubriken citerade texten fanns i ett stycke som av redaktionella skäl strukits i ett mycket sent skede. [↩]
  3. För exakthetens skull må här omtalas att jag faktiskt använde bing, och inte Google. [↩]
  4. Det fullständiga fragment som läggs i Protagoras mun är i svensk översättning »Människan är alltings mått, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är»; jag vill inte påstå att det är mer lättolkat i sin längre version. [↩]
  5. Eller Sokrates, om man tror att Platons dialog Theaitetos troget återger dennes argument. [↩]
  6. Av någon outgrundlig anledning publicerar OH sina kommentarer först och i punktform, och först därefter den text som orsakat hans kommentarer, vilket gör att man måste läsa om inte baklänges så i alla fall med många »goto-hopp» inlagda. Detta är sannolikt Bill Gates’ fel, men den här fotnoten är för kort för att jag ska kunna förklara varför. [↩]
  7. Religionsförföljelse är ingalunda något som katoliker eller islamister hittat på, om nu någon trodde det; fenomenet är gissningsvis ungefär lika gammalt som religionen själv. [↩]
  8. Emfas återgiven enligt webb-artikeln. [↩]
  9. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att även relativister understundom kan ta hänsyn till evidens, men att det inte görs av »utbildningssamordnaren» i exemplet ovan. [↩]
  10. Än en gång: Tack, Olle Häggström! [↩]
  11. Här förutsätter jag det Holmqvist antar i sin första del av frågan, nämligen att Bush ljög hela tiden; om han gjorde det ser jag inget stöddigt eller förmätet i att påpeka det. [↩]
  12. För att inte verka alltför snorkig är det kanske säkrast att påpeka att mina svar enbart handlar om frågor som kan hänföras till den objektiva verklighet vars existens Holmqvist inte är övertygad om, till exempel »hur många bomber med en sprängverkan motsvarande 10 kiloton TNT eller mer förfogade Saddam Hussein över då USA tog beslutet att anfalla Irak?», inte frågor av typen »gjorde Bush rätt som anföll Irak?» [↩]
  13. Jag har dessutom förkastat två andra tankar. Den första är att Lundberg och Holmqvist lider av ordblindhet eller allmän dumhet; deras förmåga att uttrycka sig tyder dock på att så inte är fallet. Den andra är att de använder något slags »härskarteknik», men för att göra en sådan analys måste man förmodligen vara certifierad postnånting, och eftersom jag inte har den kompetensen går jag på min magkänsla, som i det här fallet säger att det inte är det de pysslar med. [↩]

Mormors citrondricka

Postat av
Svara

Mina recept, del 1

I min ständiga strävan att förnya denna blogg tänker jag nu köra igång en liten miniserie med recept som jag då och då använder för att piffa upp vardagen; såvitt jag förstår bör alla bloggar utan självaktning ståta med några sådana. Med tanke på mina begränsade färdigheter som kock så lär dock serien inte bli särskilt omfattande — kanske tre-fyra delar, eller så; fler lär det inte bli.[1]

Redan från början är det kanske lämpligt att påpeka att ordet »mina» i rubriken snarare syftar på att det är jag som använder dessa recept, snarare än att jag skapat dem. Det finns ett undantag, där mina experiment genom åren utkristalliserat en produkt som med lite god vilja, nedförsbacke och medvind möjligen eventuellt kanske skulle kunna kallas min egen; den kommer antagligen att få avsluta serien.

Men först ut är en dryck som min mor brukade göra om somrarna, och som hon i sin tur ärvt från sin mor; det borde väl passa bra nu när dagarna förhoppningsvis blir lite varmare. En snabb googling avslöjar att det finns en mängd versioner på citrondricka ute på nätet, och jag tänker inte påstå att denna är bättre än alla andra; bara att jag minns att den här är ruggigt god. De senaste månaderna har jag experimenterat med grundreceptet en del, och tänkte redovisa mina upptäckter, men först originalet:

Mormors citrondricka

1 citron
2½ l vatten
2 kg socker
60 g citronsyra

Tillagning: Koka upp vattnet i en stor kastrull/gryta, och häll i sockret och citronsyran; rör tills sockret löst sig. Skiva citronen, lägg skivorna i sockerlagen och låt alltsammans svalna några timmar; när kastrullen börjar närma sig rumstemperatur ställer man in den i kylskåpet, och låter den stå i 1-4 dygn. Rör gärna om lite då och då under tiden. Sila bort skivorna, blanda med lagom mängd kallt vatten, och njut!

Så ser alltså originalreceptet ut, men av olika anledningar har jag inte gjort exakt enligt beskrivningen ovan. En viktig anledning är att jag numera har diabetes, och därför använder sötningsmedel; för den som sitter i samma båt som jag kan jag meddela att sötningsmedlet inte bara fungerar förträffligt som ersättare för socker i detta recept, utan det är dessutom enklare att lösa i vattnet — jag brukar koka vattnet i vattenkokaren, i två omgångar, och sedan hälla det över sötningsmedlet i kastrullen. Det är möjligt att man kan lösa upp sötningsmedlet även i kallt vatten, och därmed förenkla proceduren, men jag antar att temperaturen hjälper till att föra över smakämnena från citronskivorna till sockerlagen, så jag har inte testat detta.

Jag tar också betydligt mindre socker/sötningsmedel än vad det står i receptet. När jag bantade i början av 80-talet drack jag ett slags förhistorisk light-läsk, som bara kunde köpas på Konsum; det här var före aspartam och andra bismaksfria sötningsmedel, så den läsken var dels inte lika söt som vanlig läsk och dels hade den en märklig, lite bitter smak. Men resultatet av detta var att jag vande mig vid den nivån på sötma, och när jag sedan smakade en »vanlig» läsk, jag vill minnas att det var en Zingo, så smakade den sockerlösning. Jag är väl inte fullt lika känslig nu, men fortfarande ganska försiktig med socker/sötningsmedel.

Mitt första försök var att byta ut allt socker mot en förpackning sötningsmedel (90 g, motsvarar enligt uppgift 900 g socker), men den versionen tyckte jag var aningen för sur att dricka utan tilltugg, men som matdryck fungerade den utmärkt. De senaste gångerna har jag därför lagt till två dl socker från en påse som blivit stående sedan jag fick diabetes-beskedet för ett par år sedan, och nu är balansen mellan syra och sötma ganska lagom för min smak. De flesta recept jag sett på nätet har ungefär förhållandet 1 till 1 mellan vatten och socker, så det är kanske säkrast att börja i närheten av originalreceptet; om man har samma minimala behov av sötma som jag så kan man uppenbarligen minska mängden sötningsmedel ganska avsevärt.

Dessutom tar jag två citroner i stället för en, och det av den enkla anledningen att de butiker där jag handlar oftast har erbjudanden av typen »två citroner för 10 kr». Jag inbillar mig också att det borde göra smaken starkare att dubbla mängden citroner; och jag gillar stark saft.

Vad beträffar de 1-4 dygnen så kan en så karaktärslös individ som jag naturligtvis inte hålla mig, utan gör oftast en första provsmakning efter sådär sex timmar, när blandningen hunnit sätta sig och blivit kylskåpskall. Sedan får kastrullen stå i kylskåpet tills innehållet tar slut eller jag tröttnar på att ha en hylla upptagen av en bamsegryta.

Ibland händer det att citronerna i butiken ser antingen små eller trötta ut, och då har jag experimenterat med några andra citrusfrukter, nämligen apelsin och grapefrukt; av den senare har jag testat både den röda och och den vita varianten. Jag kan väl inte påstå att jag nått några epokgörande insikter, men några preliminära resultat kan jag dock bjuda på.

Vad beträffar mitt försök med apelsiner så var väl smaken inte någon större överraskning — den är avgjort godare än apelsinsaft, men kan inte konkurrera med juice, speciellt inte om man pressat den själv. Dessutom tyckte mina känsliga smaklökar att smaken blev märkbart starkare ju längre skivorna fick ligga i lagen; först efter tre-fyra dygn var saften i styrka jämförbar med sin kusin citrondrickan. Detta kan eventuellt bero på min oförmåga att göra jämna och tunna skivor av apelsinerna, men eftersom jag noterat något liknande i mina grape-experiment, se nedan, så misstänker jag att det kan finnas någon botanisk orsak till att citroner tycks ha så mycket lättare att dela med sig av sin saft.

De två grape-försöken gjordes med en lite annorlunda metod. Vid mitt första försök fick jag för mig att skalen på grapefrukten ger en oönskad bismak, så jag fiskade upp skivorna ur sockerlagen efter ett par timmar, plockade bort skalen, körde fruktköttet genom matberedaren, och dumpade tillbaks sörjan i lagen[2][3]. Resultatet blev ganska lyckat, men av någon anledning känns det som grapefrukt-drickan framställd så här blir svagare än citrondrickan; möjligen beror det på inneboende skillnader mellan citroner och andra citrusfrukter som jag spekulerar i ovan, men det skulle också kunna bero på att citronskalet bidrar med en del smakämnen. En annan anledning, i synnerhet i försöket med den vita grapefrukten, skulle kunna vara att de två exemplar som jag fick tag på var i mognaste laget. Helt klart ett område som väntar på mer forskning.

Vidare blir det ganska mycket fruktkött av två grapefrukter, så jag har silat bort det efter något dygn; jag använder en vanlig metallsil, vilket inte är optimalt om man vill ha bort alla småpartiklar, men jag är naturligtvis mycket för lat för att bry mig om sådant. Jag minns från min barndom att min mor silade nykokt saft genom en handduk spänd mellan benen på en upp-och-ned-vänd köksstol, men så viktigt är det inte att bli av med den sista fruktköttspartikeln. Vad beträffar citrondrickan silar jag alltså inte alls — de bitar fruktkött som återstår när man plockat bort det som återstår av citronskivorna snarare förhöjer smaksensationen, enligt min mening.

Det bortsilade grapefruktköttet är dock mycket gott, och kan med fördel ätas som det är eller användas som smaksättare av yoghurt eller kvarg.

Slutligen försökte jag mig på ett litet experiment för att avgöra om grapedrycken blir starkare av att stå i kylskåpet, eller om det inte behövs så lång tid som ett dygn tack vare att fruktköttet är mer finfördelat i grape-fallet. Tyvärr insåg jag efter hand att mitt experiment hade allvarliga metodologiska problem, så det enda jag kan säga är att jag inte fann något som helst stöd för hypotesen att en grapedricka som stått 24 timmar skulle vara starkare än en som bara stått, säg, 3 timmar. Här krävs också mer, och framför allt bättre genomtänkt, forskning.

Den övergripande slutsatsen så här långt är att apelsin- och grapefruktsdricka enligt ovanstående metod visserligen ger ett högst drickbart resultat, men inte kan konkurrera med citrondricka som kulinarisk upplevelse. Lime har jag dock inte testat ännu; vid tillfälle kommer jag naturligtvis också att testa detta, och om resultatet är värt att publicera så lovar jag att återkomma med ett addendum.

Fotnoter:

  1. Med tanke på mina begränsade färdigheter som bloggare torde den dessutom bli ganska utdragen i tiden; men som tur är heter det ju att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. [↩]
  2. Den något försiktiga skrivningen beror på att jag insett att det faktum att den märkliga bismaken försvann i den färdiga grape-drickan tyder på att det var något annat som gjorde att jag reagerade — mer specifikt, att jag råkat glömma att hälla i den uppvägda mängden citronsyra. Här, som på så många andra ställen i den här texten, är ytterligare experiment på sin plats. [↩]
  3. I mitt andra grapefruktförsök körde jag grapefruktsklyftorna direkt genom matberedaren, efter att först försökt plocka bort så många kärnor som möjligt. [↩]

De båda fronterna

Postat av
Svara

Den här bloggan borde egentligen hetat »Några tankar, åsikter och kommentarer vid läsningen av Alf Ahlbergs skrift De båda fronterna.» Detta tycks mig för långt och otympligt, till och med för den här bloggen, så därför har jag nöjt mig med att upprepa Ahlbergs titel.

Till en viss punkt kan man säga att boken kan läsas som en fortsättning på Tankelivets frigörelse, som jag skrivit om tidigare; de kommentarer som jag fäller här handlar därför mer om denna punkt och det som befinner sig bortom den — det område där våra åsikter, åtminstone synbarligen, divergerar.

Som framgått av tidigare opus på den här bloggen läser jag gärna böcker av Alf Ahlberg och Hans Larsson. Båda har, tycker jag, en i grunden sund inställning till mänskligheten, vilket inte minst visas i de texter jag tagit upp tidigare. Men det finns ett litet aber, ett »crux» kanske man skulle kunna säga — båda var bekännande kristna; visserligen av den religiösa typ som betecknas »subtil» eller »humanistisk» av dess anhängare, och »dunbolster-» eller »mellanmjölks-» av dess kritiker, men ändå. Bokens förord slutar med några ord som på ett föredömligt sätt preciserar var skiljelinjen går:

Att jag däremot icke skulle önska någon vidgning av klyftan mellan den kristna och den s. k. »profana» humanismen torde framgå av det följande men må här ytterligare understrykas. Det är icke mellan dem som den stora frontlinjen går. Tvärtom måste samarbetet här bli allt fastare. Min invändning mot den »profana» humanismen är icke av praktisk eller moralisk utan av teoretisk natur. Jag anser den logiskt ohållbar och tror därför, att den kommer att vittra sönder, om den icke hämtar sin styrka ur en religiös humanism.[1]

Att jag helt håller med om den första delen har jag redan berättat på ett annat ställe på bloggen, och om man byter plats på den profana och religiösa humanismen så köper jag den andra delen också, rakt av. Jag ska strax ta itu med den ahlbergska argumentationen, innan jag avslutar med att försöka omformulera några litterära visdomsord så att de passar in i »min» filosofi. Först tänkte jag dock göra en längre omväg för att beskriva mitt förhållande till ett antal »ismer» som jag då och då blir pådyvlad, men som jag inte helt passar in i.

Den första, och den lättaste att avfärda, är »Ateism». Att den är lätt att avfärda beror på två saker: dels är det begrepp som en »ateist» förväntas ta avstånd ifrån, dvs »gud», såpass luddigt att det knappast finns två personer som menar samma sak då ordet används, och dels har de saker som en person inte tror på föga effekt på hens handlande. Dessutom härstammar termen från en tid då att vara »ateist» betraktades som ett grovt brott som kunde bestraffas med döden, och ännu i denna dag har ordet en olyckbådande klang, i synnerhet i teokratier i mellanöstern; i skrivande stund dyker det i media upp ännu ett tragiskt exempel på detta.

Ett exempel på problemen med gummiordet »gud» finner man i Wikipedias definitiona av teism: »Teism […] är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud.» Lägg märke till det självmotsägande i definitionen, där »gud» i första ledet klassas som »ej möjlig att […] förstå», men trots detta i det andra ledet tilldelas egenskaper. Att gud inte kan förstås brukar dock inte hindra teister att förklara att man inte »förstått» vad gud är när man försöker förklara vad det är man inte tror på.

Den viktigaste kritiken mot begreppet »ateism» är dock att det är omöjligt att skapa en klass, en rörelse, av vad man inte tror på. Ett vanligt försök att få de debattörer som använder denna term att inse detta är skapa en liknande klass av alla människor som inte tror på tomten, »asantaismen»; förhoppningen är att de ska se likheterna med begreppet »ateism». Tyvärr är min erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra, eftersom teister oftast inte ser längre än till (den upplevt implicita) jämförelsen mellan »gud» och »jultomten», och därför tror sig förolämpade. Ett annat sätt att se det bisarra i begreppet skulle kunna vara att påpeka att om »ateism» vore ett giltigt begrepp skulle jag, och alla andra som inte tror att det existerar någon »gud», ha mer gemensamt med Siddhārtha Gautama eller Stalin än med Albert Einstein, som väl snarast kan beskrivas som deist eller panteist, för att nu ta ett drastiskt exempel. Det anförda exemplen hoppas jag förklarar varför jag anser begreppet »ateism» vara abderitiskt[2].

Jag är också skeptisk till ordet »skepticism». Det lider naturligtvis av ett problem liknande det som jag redan avhandlat, nämligen att det är nästan lika svårt att samla en rörelse kring att man är skeptisk till något som att man inte tror på något. Men det finns en aspekt som jag tycker är ännu värre; för personer med åtminstone en rudimentär orientering i filosofins historia så innebär »skepticism» en filosofisk lära, förknippad med till exempel Pyrrhon och Sextus Empiricus, som hävdar att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Det påståendet är ju visserligen förmodligen korrekt, och man ska inte underskatta Sextus Empiricus’ betydelse för senare filosofer och skribenter, men ganska improduktivt så länge man inte diskuterar den positiva delen, hur man kan veta något. Framför allt kan denna typ av skepticism leda till relativism, en »-ism» som å ena sidan har en del som talar för sig, men å andra sidan i sina mer bisarra former kan få allvarliga konsekvenser.

För att i någon mån mildra dessa problem har någon infört termen »vetenskaplig skepticism». Men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en anstrykning av tautologi här; i begreppet »vetenskaplig» finns redan tvivlet inbyggt som en viktig komponent, och jag kan inte se att man vinner särskilt mycket på att framhäva just den skeptiska aspekten på de kunskapsskapande aspekternas bekostnad. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är »Popper är visserligen en viktig kunskapsteoretiker, men inte den ende».

Slutligen några ord om »humanism», den »ism» av de tre uppräknade som är svårast att värja sig mot. Däri ligger dock ett av problemen: begreppet har en så pass positiv konnotation att i princip alla vill kalla sig humanister; det finns en »marxistisk humanism», Putin kallar sig humanist[3], och detsamma gör påven[4]. Med andra ord, »humanism» lider av samma åkomma som till exempel »demokrati», »kultur» och »miljö» — det täcker numera så mycket, och har så många betydelser, att det har förlorat mycket av sin precision.

Dessutom finns det inbyggt i själva begreppet en rasdiskriminering där jag ställer mig tveksam till åtminstone ett par aspekter. En av dem är hur man motiverar att den mänskliga rasen ska ha en särställning, en annan frågan om det över huvud är motiverat. Det första spörsmålet brukar besvaras endera med en referens till ett gudomligt ursprung eller till något slags profan version av »skapelsens krona»; jag tycker ingendera är särskilt övertygande, och i synnerhet ett studium av mänsklighetens politiska, ekonomiska och religiösa ledare genom historien borde få vem som helst att grubbla över korrektheten i den andra aspekten[5]. Därmed naturligtvis inte sagt att jag tror att babianer, delfiner eller gräshoppor skulle kunna sköta vare sig politik eller ekonomi på ett mer kompetent sätt; bara att de representanter för mänskligheten som det här handlar om inte alltid kämpat för det gemensamma bästa.

För att undvika missförstånd är det säkrast att understryka att mina åsikter i stora drag överensstämmer med de ateister, skeptiker och humanister vanligen har, vilket förhoppningsvis är uppenbart för den som följt den här bloggen ett tag. De synpunkter jag gett uttryck för ovan ska ses som kritik av olika etiketter som jag tycker inte helt motsvarar sina respektive innehåll, inte av själva innehållet.

Så över till en kritik av Ahlbergs argumentation för en kristen humanism. Redan hans argument mot nazismen och kommunismen, som han genomför med stor konsekvens och vältalighet, kan utan större modifikationer användas mot kristendomen eller vilken religion som helst — Ahlberg skriver till och med på ett ställe, efter att strax innan förklarat att nazismen och kommunismen kan betraktas som primitiva religioner, »[m]en icke nog därmed: kommunismen och nazismen äro icke blott religioner utan även kyrkor.» Denna anklagelse är ingalunda ny eller originell — Bertrand Russell framför den till exempel i sitt verk »Västerlandets filosofi», som översattes till svenska av just Ahlberg — men Ahlberg tycks omedveten om att liknelsen också svärtar ner begreppen »religion» och »kyrka». Från min synvinkel, och gissningsvis många andras, finns det ett utopiskt drag i både kommunismen och kristendomen där allt ska bli så fantastiskt bra i en avlägsen framtid, men i båda religionerna så har de personer eller grupper som försökt sig på att bygga ett samhälle baserat på deras respektive principer misslyckats kapitalt[6]. Ahlberg gör ett bra jobb då han letat fram diverse bisarra utsagor av kommunistiska ledare och ideologer; han påtalar också de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn, men hoppar helt över den ideologiska utopi som ligger till grund för den. När han pratar om kristendomen, däremot, gör han tvärtom — han pratar nästan uteslutande om utopin, citerar bara de kristna ideologer som haft någorlunda vettiga saker att säga, och viftar snabbt bort de brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn. Att utsätta kristendomen för samma nedgörande kritik som Ahlberg består kommunismen är inte särskilt svårt, till viss del därför att kristendomen har funnits till under snart två årtusenden och dess anhängare har alltså haft avsevärt längre tid på sig att begå dumheter.

Ett annat exempel på Ahlbergs tvivelaktiga argumentation hittar man i kapitlet »den aktuella religionsdebatten», där han kommenterar en då aktuell bok, »Kristendomen mot — för» i vilken två debattörer, Stellan Arvidson och Torsten Bohlin, diskuterar kristendom[7]. Den boken, och Ahlbergs, publicerades 1947, alltså några år innan Hedenius’ »Tro och vetande», och det är väl inte otroligt att Hedenius påverkats av de båda böckerna; en av de tre punkter Hedenius slår fast för att det ska kunna gå att överhuvudtaget diskutera religion, det språkteoretiska postulatet, vänder sig just mot den gambit som Ahlberg använder i början på sitt argument:

Något schematiskt kan man säga, att vetenskapens grundvärde är »det sanna», moralens »det goda», konstens »det sköna» och religionens »det heliga». De uttryck, som dessa värden fått i det mänskliga kulturlivet, har varit skiftande och föränderliga, högre eller lägre. Men intet av dem kan återföras på något av de andra. Det främsta kardinalfelet i så mycken religionskritik förefaller mig vara, att den saknar blick för detta. Religionens egna förespråkare har delvis själva skulden därtill, emedan de alltför mycket haft en tendens att intellektualisera religionen och därmed gett stöd åt den föreställningen, att den är ett system av begrepp. Varje upplevelse måste ju uttryckas i ord, och orden fattas lätt som begrepp. Men man får icke glömma, att religionen alltid, där den varit stark och levande, varit medveten om de intellektuella formlernas begränsning. Därför är mystiken, som städse erinrar om de intellektuella formlernas begränsning, ett ofrånkomligt element i all religion.

I all enskildhet är detta argument en smula irriterande, men tyvärr inte ovanligt[8]. Men betraktad tillsammans med en ironisk gliring några sidor senare blir ovanstående stycke en argumentationslogisk vurpa av ansenliga mått, och det är förvånande att en så driven debattör som Ahlberg begår den. Först citerar han Arvidson — »Vi har förmodligen årmillioner på oss att förebereda [sic] oss för den stund, då solen inte längre förmår avge tillräcklig energi för att uppehålla livet på jorden»[9] –, ägnar sedan tiotalet rader åt att ironisera över ordet »vi», för att sedan konkludera att »[d]et ›vi›, som Arvidson hela tiden pratar om är som sagt bara en abstraktion utan konkret realitet». Med andra ord tycks Ahlberg anse att religionen har en »konkret realitet», trots att man inte kan använda några begrepp för att beskriva den, medan ett begrepp som »mänskligheten» saknar denna konkreta realitet. Jag har en avvikande åsikt.

För att avsluta den här bloggan på ett lite mer försonligt sätt tänkte jag göra ett försök att beskriva min egen »livsfilosofi», eller vad det nu ska kallas för. Ahlberg ger i det följande citatet en utmärkt grund att bygga vidare på:

På nyss anförda ställe i Goethes roman [Wilhelm Meisters Wanderjahre, bok 2, kapitel 1] skildras, hur Wilhelm inviges i ett slags religiöst ordenssällskap. Han får denna fråga: »Varpå kommer allt an, om människan skall kunna utveckla sig till en hel människa» (damit der Mensch nach allen Seiten zu ein Mensch sei). Svaret är ett enda ord: Vördnad. Endast i vördnad blir människan människa. Och i det följande utvecklas det, att denna vördnad måste vara av trefaldigt slag: vördnaden för något över oss, för »en Gud däruppe», vördnaden för något nedanför oss, för »jorden, som ger oss föda och mångfaldig glädje men ock mycket och oproportionerligt lidande», och vördnaden för våra likar, medmänniskorna. Alla dessa tre former av vördnad hör oskiljaktigt samman i den högsta religionen, som enligt Goethe fått sitt symboliska uttryck i de tre trosartiklarna.

Rent allmänt kan sägas att ordet »vördnad» nog passerat sitt »bäst-före-datum»; det har, i alla fall för mig, en oönskad klang av passiv, kritiklös dyrkan. Jag kommer i stället att använda ordet »respekt», men är fullt medveten om att det är ett ord som är i ett långt framskridet stadium av fermentering. Tänk »aktiv, kritisk vördnad», och du hamnar i alla fall inte helt fel.

Vad beträffar de tre punkterna har jag efter moget övervägande utökat dem till fem, även om det kanske hade varit mer precist att slå ihop två av dem, punkterna tre och fem nedan. Att jag valt att separera dem är för att i högre grad behålla korrespondensen med Goethes tre punkter ovan.

  • Jag har respekt för verkligheten, såsom den visar sig i såväl det stora (universum) som det lilla (elementarpartiklarna), liksom i alla komplexa mellanformer. Jag inser att vår kunskap är ett styckverk, och att det med största sannolikhet alltid kommer att förbli så.
  • Jag har respekt för den kunskapsmassa som genererats av mänskligheten genom otaliga årtusenden, och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tillgodogöra mig mer än en liten bråkdel av den.
  • Jag har respekt för vår hemvist, planeten jorden, och inser att dess resurser inte är oändliga.
  • Jag har respekt för mina medmänniskor, undantaget de som med sina gärningar förverkat den, till exempel Breivik, Fritzl och Dutroux, för att nu nämna några av de mest kända i en beklämmande stor samling.
  • Jag har respekt för såväl växt- som djurliv, och inser att människor hör till samma familj som minsta kräk i kärr och syra.

Jag inser naturligtvis att ovanstående punkter inte utgör något fullständigt system, och att de skapar minst lika många frågetecken som de eventuellt rätar ut; i synnerhet bör den som implementerar en livsfilosofi efter ovanstående schema fundera en hel del på gränser för respektive respekt — i den fjärde punkten har jag antytt att min respekt för enskilda exemplar av mänskligheten kan variera ganska rejält. Den som till äventyrs önkar veta mer om mina åsikter i olika frågor inbjuder jag att botanisera i bloggens olika inlägg.

Fotnoter:

  1. Här, liksom i senare citat, är kursiveringen Ahlbergs. [↩]
  2. Detta ord, och dess ursprung, avser jag att skriva mer om »under våren». [↩]
  3. Jag har inte återfunnit just det citat jag tänker på, men på WikiQuote hittar man till exempel »a new country has emerged with new humanist and ideological principles at the foundation of its existence». [↩]
  4. Jag noterar med viss förstämning att den oseriösa föreningen »Humanism och kunskap», vars syfte är att motarbeta humanism och sprida så mycket disinformation som möjligt, för närvarande kommer upp som länk nummer fem när man söker efter ”humanism” med bing, medan den seriösa föreningen »Humanisterna» först dyker upp på nionde plats. Skärpning, bing! [↩]
  5. I mina mest cyniska stunder håller jag med Loudon Wainwright III (eller »Lv3», som vi som gjorde lumpen i Norrtälje kallar honom), då han i sista versen i Hard day on the planet menar att det kanske inte vore helt fel med »some explosions to close up the shop». [↩]
  6. Jag bortser här från nazismen, som såvitt jag förstår inte kan anses ha några som helst förmildrande omständigheter att anföra. [↩]
  7. Sagda bok saknas för tillfället i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, varför jag inte är helt säker på dess exakta titel. Ahlberg tilldelar kristendomen ett genitiv-s i sin fotnot, och på nätet har jag hittat andra stavningar (och interpunktioner), till exempel en med prefixet »e-» lagt till ordet »mot». Den stavning jag valt används av Libris. [↩]
  8. Det begrepp som oftast förklaras stå över alla försök till definition är naturligtvis »gud», vilket vanligen inte hindrar att det används på ett påfallande begreppsligt sätt, som i påståenden av typen »Gud skapade människan till sin avbild». Ahlberg är här på intet sätt annorlunda än andra religiösa debattörer. [↩]
  9. Citerat ur Ahlbergs bok; det är inte klart för mig om den ovanliga formen »förebereda», som dock är omnämnd i SAOB, är ett misstag eller ej. [↩]

Om nöjen och plagiat

Postat av
Svara

Det händer ibland att jag lämnar lägenhetens kaotiska djungel och går på stadens gator som en vanlig man. Vid dessa tillfällen är jag i det närmaste okontaktbar, eftersom jag nästan alltid lyssnar på poddradio — det kan vara poddar med vetenskapligt, kulturellt eller filosofiskt innehåll, som Filosofiska rummet i P1, In our time från BBC, Science Weekly från The Guardian eller Philosophy Bites; eller poddar med historier med och om musiker, som Otis Gibbs’ Thanks for giving a damn och den svenska Jag spelar för livet[1].

Men den podd som jag lyssnar först på, så fort ett nytt avsnitt dykt upp, är Radio Houdi, med trollkonstnären och underhållaren John Houdi och hans »bisittare», datakonsulten och religionsdebattören Anders Hesselbom. Ibland undrar jag varför — vad beträffar musik och film har vi så gott som diametralt motsatta åsikter[2] — men jag tror att hemligheten med att podden går hem hos mig, och uppenbarligen många andra, är dess inkluderande samtalsform. När man lyssnar på, till exempel, Filosofiska rummet, så är uppdelningen mellan uppträdande och publik tydlig, men när John och Anders diskuterar saker och ting känns det som man är deltagare i en sen och uppsluppen diskussion vänner emellan på en pub eller i en studentkorridor. Fortsätt så, grabbar![3]

Det i skrivande stund[4] senaste avsnittet, det 159:e i ordningen, är ett prima exempel på deras stil; det kan till och med vara deras bästa hittills. Bara det faktum att de gjort 159 program, och fortfarande lyckas behålla en friskhet som inte tillåtits förfalla till slentrian är ju synnerligen beundransvärt. Huvudtemat i detta program är »Moralpanik», och det är visserligen ett viktigt och intressant ämne, men jag känner mig inte redo att tackla det på ett konstruktivt sätt — än. Men när jag lyckats kombinera mina gamla idéer om »linjalen/mätstickan» — som jag formulerade en gång för länge sedan efter att ha läst de två monumentala verken Bronshästarna, av Sven Fagerberg, och Zen och konsten att sköta en motorcykel — med Hans Larssons konvergensfilosofi så lovar jag att återkomma i frågan.

I programmet omtalas också någon som heter Frans, något om »rätt låt» och som vanligt har de några vänliga ord om personer som just gått bort. Jag missade en del detaljer där eftersom som jag just klev på bussen, valde dagens yoghurt-smak eller vad som nu störde mig; men eftersom de i tidigare program påpekat att hyllningar med fördel riktas till levande personer, hellre än döda, så antar jag att det var den här låten de tänkte på…

Men John och Anders diskuterar i det senaste programmet, som i många andra program, också det ständigt aktuella fenomenet »Show business». Det slumpar sig så att jag under den gångna helgen vid inte mindre än två tillfällen suttit som klistrad vid datorn för att betitta nästan två timmar långa underhållningsprogram[5], och båda dessa program inte bara demonstrerade hur underhållning kunde se ut i slutet av 50-talet och början av 60-talet, utan delar av programmen visade också upp några av »show business» mörka sidor. Inget är nytt under solen, alltså.

De två programmen jag tittade på var båda av knäppuppgänget, först Funny Boy[6], som spelades 1958-59, och sändes i svensk TV 1961, och sedan Dax igen[7], som hade premiär i mitten av december 1962, och visades på TV i oktober 1964. För att förstå mitt intresse för dessa båda produktioner får man gå tillbaka till min studenttid — för att försöka göra en lång historia kort, så vaknade jag min första natt i studentkorridor klockan 02:30 av en röst som hävdade att han var Bobby Brown och att »dom» sa att han var den sötaste grabben i stan. Av detta insåg jag raskt att det var nödvändigt att anlägga moteld, och min första åtgärd morgonen därpå var att införhandla den biffigaste stereoanläggning som min bankbok ansåg sig kunna överleva.

»Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?» – Martin Ljung i en av sina paradroller. Bilden snippad från Öppet arkiv. (Tyvärr visade sig enrummaren svårsnippad.)

De följande veckorna spelade jag in ett flertal band med skivor som jag lånade av kamrater från när och fjärran, och under några månader hade jag ca 15 band, varav omkring 10 (nummer 4 till 13½, ungefär) bestod av en kopia av »jättebumet» med inspelningar från hela knäppupp-perioden. Som lätt inses blev jag under den närmaste tiden, innan jag hann skaffa mig en egen skivsamling, mer eller mindre marinerad i den knäppuppska ljudsoppan. Det fanns dock många tillfällen då ljudet inte räckte till för att förmedla allt som hände på scenen, och just Funny Boy hade särskilt många sådana ställen, som till exempel när man hör en skräll, och sedan Martin Ljungs röst som frågar vad publiken tycker om hans »nya enrummare» — där saknar man verkligen en bild. Att nu äntligen, efter alla dessa år, få se[8] sketcherna från två av föreställningarna ger dem utan tvekan en helt ny dimension.

I Funny Boy är själva ramberättelsen just att Povels rollfigur Jonathan Blake, även känd som Funny Boy, är trött på »reklamprostitution» — han har nämligen som uppgift att göra reklam för »Farmors aptitbitar» (»Inga ben! Inga skinn! Ingenting! MMM! AAH! MMM! AAH! Farmors aptitbitar!») — och när vi kommer in i handlingen håller han på att göra uppror. Så här skriver Povel själv om inledningen i det häfte som följer med Knäppupplevelserna:

Tempo, tempo!!! Numret följer lätt överdrivet en mall som varit förebilden för en omätbar bråte amerikanska TV-shower. Reklaminslagen om aptitbitarna var avsedda som parodi, men låter egentligen alldeles genuina; det hjälpte inte hur man tog i!

Det är väl inte utan att man misstänker att Povel varit före sin tid; TV-tittande var ingen självklarhet i Sverige 1958, och följdaktligen bör svenska folket inte hunnit utsättas för något större antal amerikanska TV-shower, åtminstone inte via TV-mediet. Samtidigt har, inbillar jag mig, situationen inte förändrats på något radikalt sätt — TV-reklam år 2016 är ungefär lika töntig som år 1958, och även om den naturligtvis förändrats i takt med att vår kultur gjort det så finns det en kärna kvar från Farmors aptitbitar som vi lätt känner igen.

Det är också värt att påpeka att Povel i reklamen funnit ännu ett område där en version av Poes lag är användbar — »Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på reklam som inte tas på allvar av någon» skulle man kanske formulera den varianten. Ett tredje ämne på förslag är »politik», så det börjar bli dags att formulera en »generaliserad Poes lag»:

Utan en övertydlig humormarkör är det omöjligt att skapa en parodi på en verklighetförvrängande aktivitet som inte tas på allvar av någon.

Nåväl, efter ett fåfängt försök att fly bakåt i tiden, där han stöter på diverse figurer som införlivats i den svenska humortraditionen, som Svarta Malin och Fingal Olsson, så återbördas han till kreatursmarknaden i Humbleberry-piggypeg och ett mot förmodan lyckligt slut. Och showen måste väl fortsätta, antar jag.

Povel och »nöjeshydrorna» Flickery Flies (fr v Oskar Rundqvist, Tosse Bark, Allan Johansson, och Brita Borg). Bilden snippad från Öppet arkiv.

Dax igen innehåller en visa som verkligen inte tillhör baron Ramels yppersta, men som i sammanhanget är så pass intressant att jag försökt transkribera texten som sjungs av Povel Ramel (brun text) och Flickery Flies (grön text). Det var mycket knepigare än jag trodde, dels därför att de ibland sjunger i munnen på varandra, och dels därför att Flickery Flies’ partier ibland blir extra svårtydda på grund av att de befinner sig en bit från närmsta mikrofon. Men, trots alla besvärligheter, så här på ett ungefär, lyder texten till »The Nöjesliv Blues», som börjar ungefär 40 minuter och 40 sekunder in i klippet på Öppet arkiv:

Har du lagt märke till hur som de skocka sig
dessa små fällor som blänka och locka dig
överallt? Nöjen…!

Det är en farsot som ökar och sprider sig
människorna skrattar och våndas och vrider sig
tusenfalt. Nöjen…!

Denna hydras muntra strupgrepp
kan leda till en djup depression.

Söner och mödrar och döttrar och fäder
sig roar och gläder i byar och städer
runt land och fält. Nöjen…!

Den glamour girl som benämns moder Svea
i världskonkurrensen åtminstone trea
när kampen gällt — Nöjen…!

Hon döljer inunder kjortelfållen
en sönderunderhållen nation.

Nu ska du roa dig, gå på en bio
gå dit klockan sju och sitt kvar klockan nio
ja, om och om. Nej-nej-nej Nöjen…!

Spartacus, Skilsmässa på italienska
tant Fedra, En nolla för mycket, på svenska
Nils Holgersson Nej-nej-nej Nöjen…!

Önskar du ännu fler idéer
så finns ju matinéer därtill.
Tack för upplysningen!

Se Älskarinnan,
Ben Hur dessförinnan
modisten och kvinnan
och Chans

Jag vill bestämma min takt!
Står i dagens annons!
Jag vill liksom själv få planera min jakt…
Se dagens annons!
… av nöjen, lite då och då, och då och då,
när andan faller på.
Står i dagens annons!
När jag får lust och jag får råd
inte precis som ett stackars sjukt litet hetsat villebråd.
Står i dagens annons!
Se dagens annons!
Står i dagens annons!
Skaffa dagens annons!

Jag vill bestämma min takt!
Finns affischer på stan!
Inte falla uti farstun för den slags makt…
Finns affischer på stan!
… som affischer på stan presterar
pelarna runt lockande kring varje torg
och varje plan…
Finns affischer på stan!
… med stora braskande, skrikande överord, överallt —
stora B:n, stora R, stora A!
Finns affischer på stan!
Läs affischer på stan!

Men om du tänker efter
är det helt otroligt
att någon enda gång
du skulle finna något roligt?
Nöjen…!

Visst, visst, visst, visst
Det roar mig att ligga på en strand
om det är riktigt varmt och soligt
Du tror fel om du tror att jag är en surpuppa
pudupudupuppudupuppa
promenad är kul
lemonad är kul
kratta blad är kul

Kratta blad!?
Men när du slutat kratta
kan du inte fatta
att det existerar ting åt vilka man kan skratta?
Nöjen…!

Du menar buskomik, snuskomik
kall-tårta-under-blus-komik
Nej en rolig pjäs eller en riktigt skojig platta
Vill du aldrig släppa gäcken lös?
Nej, min gäck vill inte tvångsförströs
En revypremiär?
Nej!
Deckarmysterier?
Nej!
Läser du serier?
Nej!
Då vet jag vad du gör, du ser på TV
Nej, tack! TV! Nej, tack! TV!
Dom andra sitter där TV! och glor TV!
Jag sitter TV! breve
Jag vill förinta TV!
familjen Flinta.

Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
TV, radio, TV, radio, TV, radio

Program ett, program två, program tre, program skval
och flinkt jag sticker ut i min bil flera mil
men uti samma stund så kommer Hammarlund
och säger man ska ha lilla säkerhetsbältet på sig.

Nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
TV, radio, bio, teater
TV, radio, bio, teater

För mycket, för mycket, för mycket, för mycket
skvalpiano och klink, klink, klink
ljusreklam och bling, bling, bling

Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen.
Det gäller nöjen, nöjen, nöjen, nöjen
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Jag vill inte roa mig nu!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Vill hoppa av, det blir min grav
Stackars pappa hänger uti garderoben,
och jag ville liksom hänga där själv.
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Hjälp Perry Mason, hjälp mig!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Var är Försvarsadvokaterna?
Roa dig! Nej!
Roa dig! Ouh!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!

Hjälp mig nu, hjälp mig nu, hjälp mig — nu!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig nu!
Hjälp, hjälp, hjälp, hjälp!
Roa dig! Aah!
Roa dig! Nej!
Roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig, roa dig!

Ingenting hjälper mot skräckkarusellen
folk sitter fast i de glittrande fällorna
tusenfalt. Nej-nej-nej Nöjen…!

Det är en farsot som ökar och sprider sig
människorna roas och skrattar och vrider sig
överallt. Nöjen…!

Ännu ett offer föll för trollen
en sönderunderhållen person

Inget hjälper
Nej, ingenting hjälper
Nej, ingenting hjälper mot
Nöjen…!

Några ord om transkriberingen: jag har placerat några diskreta länkar här och var i texten för att hjälpa dem som, liksom jag, hunnit förtränga det tidiga sextiotalets nöjesvärld. Ben-Hur, familjen Flinta och Perry Mason har väl tagit sig in i allmänbildningen, men den i garderoben hängande pappan verkar ganska vilsekommen tills man bekantat sig med referensen[9]. Hammarlunds bilradio minns säkerligen alla som var med på 60-talet, men jag vet inte om jag skulle klassificera det programmet som nöje. De filmer som räknas upp är i regel så välkända att de igenkänns av de flesta filmälskare[10].

Det finns dock ett ställe, och möjligen ett till, som gäckar mig. Det mest uppenbara är »modisten och kvinnan», där jag trots ett flertal lyssningar inte kan få grepp om vad flickeriflugorna sjunger, utan bara har dragit till med något som inte låter helt orimligt. Eftersom i stort sett alla ord runt omkring hänvisar till en film antar jag att även denna rad ska göra det, men trots att jag gått genom hela Göteborgs biorepertoar år 1962 så har jag inte funnit någon film som jag tycker passar in. »Dino — ligisten» är ett förslag jag fått, och den som textsatt arkiv-klippet har dragit till med ”och Ligisten och liginnan”, vilket uttryck, enligt min uppfattning, har tre saker som talar emot det: (1) det innehåller avsevärt fler stavelser än FF uttalar; (2) det finns mig, och Google, veterligt ingen film som heter så; och (3) ordet »liginna» är också okänt för mig, Google och gissningsvis resten av världen. Jag skulle möjligen kunna köpa ”Ligisten och kvinnan”, där »ligisten» syftade på Dino och kvinnan på — någon. Förslag på alternativa tolkningar emottages tacksamt!

Det eventuella andra stället är det där FF frågar om Povel inte vill »släppa gäcken lös»; detta uttryck känns ganska främmande idag, och kändes förmodligen ganska främmande även då, vilket skulle kunna tyda på att det fanns en då aktuell film, pjäs, revy eller något annat som använde just det uttrycket — frenetiska[11] googlingar har dock inte lyckats hitta något.

Men åter till Povels text; den del som går att uppfatta[12]. Är det bara jag som studsar till när Povel Ramel, som under dryga halvseklet mer eller mindre personifierade det svenska nöjesetablissemanget, sjunger om skräckkaruseller, glittrande fällor och tvångsförströelser, och utnämner Sverige och svenskarna till en »sönderunderhållen nation»? Det tål att tänka på att detta skrevs redan hösten 1962, då TV-mediet knappt hade kommit igång och bara sände ett par timmar per dygn i en svartvit kanal, och det musikintresse som ungdomsmusiken skapat fortfarande kunde avfärdas som en »fluga», trots att Radio Nord just tvingat Sveriges Radio att (tämligen motvilligt) skapa en kanal, P3, som spelade annat än klassisk musik. Om vi lägger därtill dels den växande hemkonsumtionen av visuellt material, först i form av video och senare som DVD, bluray och streaming via internätet, och dels sport- och fritidssektorns utveckling från sport till underhållning, så undrar man hur Povel Ramel skulle uttryckt sig om han skrivit visan idag; i revyn Knäpp igen 1992 gav han i alla fall en kort kommentar till nöjeslivets internationalisering i »Holken i Holland» där han sjunger några verser av »Tjo vad det var livat» på pseudo-holländska, och sedan förklarar sitt agerande med att texten numera ägs av det holländska bolaget Phillips…

Jag vill inte teoretisera sönder mäster Ramels knäppupperier, något som jag för övrigt har föga kompetens att göra — gå till Öppet arkiv, beskåda underhållning à la tidigt 60-tal i form av Funny Boy och Dax igen och gör era egna jämförelser med dagens nöjesutbud. Men jag kan inte låta bli att påpeka att en TV-uppsättning inte fångar allt som hörde till en äkta knäppuppföreställning; Povel, och till viss del hans vapenbröder i knäppuppandan, som till exempel Martin Ljung och Yngve Gamlin, försåg varje Knäppupp med egendomliga infall som inte bidrog till själva föreställningen, men som skulle göra publiken osäker på vad som skulle hända härnäst — inledningen på Dax igen är en sådan mystifikation, där »Frönums teatercirkel» upplyste publiken om att de minsann hade hyrt scenen till klockan sju för att repetera »krönikespelet Marskens dotter». En annat infall får Povel själv berätta om:

Av direkta Knäppupp-knorrar i samband med Dax igen kan jag just nu bara erinra mig vår »nattvakt», som anlände när föreställningen väl satt igång. Med hjälp av en stege klättrade han upp till en nisch i väggen högt upp vid sidan av scenen, där vi inrett ett litet »rum» åt honom med säng och allt. Han klädde av sig och kröp ned i sängen, låg och läste ett tag, för att sedan släcka och sova hela föreställningen igenom fram till finalen, då hans väckarklocka ringde och han klädde på sig för att gå ut och nattvakta. På vissa ställen i showen skulle han vakna och känna sig störd, dunka i väggen och så vidare. Men det hände att han somnade på allvar och inte ens vaknade av väckarklockan. Jag har glömt vad mannen hette som spelade den kufiska rollen varje kväll, men jag minns att han förklarade sig mycket nöjd med uppgiften och allvarligt funderade på att verkligen bli nattvakt på riktigt!

Jag tror att dessa smålustifikationer tillförde det där lilla extra som gjorde knäppuppepoken till en av höjdpunkterna i den svenska humorhistorien — »det är de små, små detaljerna som gör’et», som en visman en gång uttryckte det…

En annan aspekt av show business som Radio Houdi tar upp är plagiering; i ett flertal avsnitt har man presenterat en »Veckans låtstöld», och inbjudit lyssnare att komma med bidrag — jag ska strax dra mitt strå till stacken. Men innan jag tar upp det mest uppenbara fall jag känner till så tänkte jag försöka analysera och problematisera begreppet lite. Rent allmänt så ansluter jag mig till de tankar som framförs i två texter som jag råkade hitta när jag googlade efter Bertram Fnykström, dels en av Johanna Broman Åkesson och dels en av den allestädes närvarande faktoidjägaren Peter Olausson. I korta drag: »lånet» måste tillföra något, ha ett element av originalitet — annars är det plagiat.

En i mina öron ganska oskyldig form av »plagiat» är allusioner, eller med ett litteraturvetenskapligt uttryck, intertextuella referenser. De som läst mina bloggtexter, och har ungefär samma referensramar som jag, har förhoppningsvis upptäckt en hel del små allusioner insprängda här och var. Just i den här texten har det råkat bli ovanligt många; jag räknade till en sex-sju stycken just för tillfället, från den förhoppningsvis uppenbara fantomenreferensen i första raden till den nästan osynliga (?) referensen till Karl Gerhards visa »Efter alla dessa år», som han sjöng i en av de revyer han och knäppupp-gänget satte upp tillsammans. Just osynligheten hos en referens av det mer obskyra slaget är en klar fördel — om det är alltför uppenbart att författaren alluderar på något som läsaren inte känner till får den senare lätt en känsla av att vara utestängd; till exempel kan »sport- och fritidssektorn» och bisatsen om de dansande och glänsande stjärnorna i en fotnot förmodligen inte uppskattas av personer obekanta med Anders F Rönnbloms texter.

Samma teknik kan naturligtvis användas i musiken; för att bara ta ett exempel, som dessutom illustrerar det allmänna problemet med plagiat inom musiken — Paul Simons American Tune är baserad på en låt skriven av Tom Glazer i The Weavers, men han »lånade» den, direkt eller indirekt, från Bach som i sin tur varierade ett tema från Hans Hassler, som, gissar skribenten i länken ovan, antagligen hört det i en bayersk folksång. Såvitt jag förstår, även om jag för tillfället är för lat för att försöka belägga det, var det Simons avsikt att melodin skulle kännas igen, men om han tänkte på Weavers’ (eller Peter, Paul and Marys) eller Bachs version, eller möjligen båda, låter jag vara osagt.

Ett lite knepigare fall att bedöma är då allusionisten inte är medveten om att hen lånat material från någon annan. Här har jag inget direkt exempel från musikvärlden, men är övertygad om att det finns gott om dem; mina två exempel är därför hämtade från litteraturen. För några somrar sedan berättade en av mina systersöner handlingen i Stephen Kings roman The Running Man som han just höll på att läsa. Jag kände omedelbart igen den från en novell av Robert Sheckley som jag läst i min ungdom; The prize of peril — jag tror den hette Milliondollarspelet eller något sådant på svenska; den tyska titeln är i alla fall Das Millionenspiel. En snabb googling hittade denna länk, där det påstås att King läst mycket av Sheckley, men inte minns just den novellen. Det kan visserligen förefalla egendomligt — det är verkligen en magnifik novell; om inte annat bevisas det av att jag, trots ett mångomvittnat uselt minne, råkade komma ihåg just den novellen — men det är ju svårt att bevisa att King bluffar.

Om det exemplet inte känns helt vattentätt, så har jag ett annat som i alla fall övertygar mig. Jag skrev en gång för många år sedan en liten dikt, som räknade upp några saker jag tyckt och trott i ungdomen, gjorde nytt stycke och avslutade med orden »tycker så inte längre»[13]. Problemet är att den raden inte är min: den är »lånad», bokstav för bokstav, från dikten En verklighet (drömd) av Gunnar Ekelöf, men jag svär vid Richters Schackkavalkader att jag inte gjort det medvetet. Nu är lånet i det här fallet så obetydligt att jag nog skulle ha kunnat överleva en plagiatanklagelse med hänvisning till »intertextuella referenser»; men min poäng är att jag inte var medveten om »lånet» då jag skrev dikten — det upptäckte jag först någon månad senare när jag bläddrade i Ekelöfs samlade dikter.

En tredje klass av problem som kan uppstå vid »plagiering», i en lite vidare mening, är då kopian blir mer känd än originalet. På Johanna Broman Åkessons redan omtalade blogg hittade jag en intressant artikel om Fia Jansson — ni vet, hon som bor uppå Söder och har två vindögda bröder. Musiken var uppenbarligen ett lån från en eldig spansk dans vid namn La Cachucha, som bland annat Selma Lagerlöf använde i Gösta Berlings saga för att få läsaren att associera till något sydländskt och exotiskt; när man ville dramatisera Berling i mitten av 30-talet så hade dock den sydländska elden falnat i publikens ögon, och Fia Jansson helt tagit över — man var tvungen att hitta ett annat musikstycke för att få den stämning Lagerlöf ville suggerera fram.

Det behöver dock inte vara så stor skillnad på original och kopia för att en upphovsrättsinnehavare ska känna sig förfördelad — Magnus Uggla försökte byta ut två-tre ord i sin version av »Vem kan man lita på?», men var snabbt tvungen att dra in hela upplagan.[14]

Att kopian blir mer populär än originalet beror väl oftast på att kopian är bättre i något avseende, eller åtminstone upplevs så av den stora musiklyssnarskaran. Ibland kan det diskuteras, som till exempel Paul Penas Jet Airliner, som Steve Miller fick en jättehit med på 70-talet, eller Lori Liebermans Killing me softly, som var en hit för Roberta Flack. I båda fallen tycker jag originalen är bättre, men inser att det förmodligen till stor del beror på att jag föredrar arrangemang som lutar åt blueshållet, som i Penas version av Jet Airliner, eller rör sig i gränstrakterna av det som amerikanarna kallar »folk music», som Liebermans version av Killing me softly. I fallet med Jet Airliner fick publiken dock aldrig möjligheten att välja eftersom originalet inte gavs ut förrän mer än 30 år senare, men den ursäkten är inte giltig för Killing me softly. Fy på sig, publiken![15]

Jag hoppas de exempel jag gett ovan lyckats visa på olika komplikationer av begreppen »lån» och »stöld» av litterära och musikaliska verk. Den största komplikationen skulle jag tro det omedvetna kopierandet är, men också att gråzonen mellan vad som ska betraktas som en allusion och ett plagiat är tämligen svårdefinierad; se det avslutande exemplet nedan. Men »lån» av olika slag förekommer på alla nivåer — ta Povel Ramel, som ett exempel, eftersom stora delar av den här bloggan handlar om honom. Han har ju skrivit en mängd pastischer av olika slag som krävt »lån» av en hel uttrycksform, som till exempel den Turistflamenco som kan avnjutas i Dax igen, eller Torstigste bröder, hans Bellman-pastisch. Men i texthäftet till Knäppupplevelserna erkänner han också en del mer specifika lån, som till exempel från Victor Borge[16] i Siskorna i björken[17], en komiker som kallade sig »Prof. Irwin Corey — the world’s foremost authority» i Martin Ljungs monolog Kromosomtalaren och »den indiske dansmästaren Ram Gopal» i Ittma Hohah.

Ett exempel på ett lån som de flesta gissningsvis tror är ursvenskt — Här kommer Pippi Långstrump. I själva verket lär temat komma från en marsch med Ghanas polismusikkår (!), som Jan Johansson broderade ut till en av våra mest älskade barnvisor. Så kan det gå till.

Till slut ett exempel på plagiat; det har nämligen Högsta Domstolen sagt. Det handlar om fiolintrot på Landslagets största hit Tala om vart du ska resa/Traveller in my songs, som lite oblygt »lånades» drygt 20 år senare av en grupp som kallade sig Drängarna. Enligt referatet av processen ovan så hävdade försvaret att »slingan bygger på kända element ur det traditionella musikutbudet», och de torde vara de enda som inte hörde några likheter med Maj-Britt Niklassons landslagsspel. Jag är föga insatt i juridiska spetsfundigheter, men jag tycker att försvaret gjorde det alldeles för lätt för åklagaren. Om man i stället hade baserat försvaret på att det aktuella stycket var en allusion på Landslagets tema, och en, i det stora hela, minimal del av verket så hade fallet blivit aningen knepigare, men jag tycker trots allt att det argumentet inte räcker hela vägen — fiolslingan är en alltför integrerad del av refrängen. Hade de däremot nöjt sig med att spela slingan en gång, i stället för de 4-5 gångerna refrängen återkommer, så tycker jag de hade en haft en giltig poäng där. Vad säger mina eventuella juridiskt kunniga läsare, och vad tycker John och Anders?

Fotnoter:

  1. Den senare har jag dock ännu bara lyssnat på ett enda avsnitt av, eftersom den inte annonserats på iTunes än. [↩]
  2. Mitt diktum att den optimala instrumenteringen av en låt oftast är en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma torde förklara varför jag ställer mig tveksam till de ljudmassor som »den rosa ingo-motståndaren» och Queen oftast frambringar. Och jag tillhör en förmodligen exklusiv skara som läst fler böcker med James Bond än jag sett filmer med sagde huvudperson — en bok mot noll filmer… [↩]
  3. Fast, det är klart — skulle ni råka säga något alltför positivt om ELO, Electric Light Orchestra, så vete katten om jag inte klampar ut ur puben i vredesmod. Det finns gränser, även där stjärnorna dansar och glänser… [↩]
  4. I »publicerande stund» har dock ännu ett avsnitt kommit; det innebär också att när jag skriver »den gångna helgen» här nedan, så menar jag inte påsken, utan helgen därförinnan. Det är arbetsamt att vara en latmask, och samtidigt inte vilja tumma på sanningen alltför mycket… [↩]
  5. De som känner mig torde känna marken gunga under sina fötter vid detta påstående, och de som inte känner mig, men har läst en tidigare fotnot, torde ana att detta inte hör till vanligheterna. Jag kan inte minnas att jag sett ett sjok med rörliga bilder av sådan längd sedan 7 mars 1990, då jag senast besökte en bio, förutom möjligen den legendariska andra playoffsemifinalen 2004, mellan Brighton och Swindon, där Adam Virgo först kvitterade i sista övertidsminuten, och sedan hjälpte Brighton att vinna straffsparksläggningen. För att hitta något tillfälle då jag konsumerat två sådana bildsjok under en så kort period får man gissningsvis gå tillbaka till 1984, tror jag, då jag nappade på ett erbjudande från Skådebanan att se tre (!) filmer samma dag. [↩]
  6. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att Martin Ljung enligt texten skulle ha gestaltat »Bertrand Tre Ripor»; detta är naturligtvis fel — figuren hette »Bertram Tre Ripor», för att den minnesgodæ knäppuppåskådaren skulle associera till Martins alter ego Bertram Fnykström, känd från Rock-Fnykis, Box-Fnykis med flera sketcher. [↩]
  7. Den som klickar sig vidare till Öppet arkiv noterar att man inte påpekar att den unga dam som i sista scenen förklarar sig vilja bli »skrivmaskinsflicka», om hon inte varit en så stor artist, hette Britt-Marie Eklund. [↩]
  8. Visserligen »bara» i svartvitt, men man kan ju inte få allt här i världen. [↩]
  9. Inom parentes sagt så står det fel i texthäftet till CD-versionen av Knäppupplevelserna. Povel nämner några av de referenser jag länkat till, men om denna står det »Pappa! Pappa! Mamma har hängt sig i garderoben…». Att Povel skulle gjort fel på detta förefaller otroligt, så gissningsvis är det en klåfingrig korrekturläsare som bytt ut »dig» mot »sig». Det vore intressant att jämföra detta stycke med LP-versionen — står det fel där också? EDIT: Ja, det gör det! [↩]
  10. Detta är, som lätt inses, en (förhoppningvis välgrundad) gissning, baserad på ett stickprov bestående av en person två personer. (Filmälskare nr två grumlade bilden en smula, men jag låter slutsatsen stå kvar, eftersom hen tillfrågades vid en mycket sen timma.) [↩]
  11. Åkej; så rackarns frenetiska var de inte, måste jag ju erkänna. [↩]
  12. Trots att jag talade illa om den, i relativa mått, så finns det ett par pärlor i den här texten som har den där speciellt ramelska lystern; jag tänker framför allt på uttrycket »denna hydras muntra strupgrepp» och det briljanta rimmet »strupgrepp — djup dep»… [↩]
  13. Lyckligtvis kan jag inte återge dikten här, eftersom den, tillsammans med min samlade poesiproduktion, försvann i en diskkrasch i slutet av 90-talet. [↩]
  14. Om kopian i det här fallet var bättre än originalet kan väl diskuteras, men det är ingen tvekan om att utbytet av »Robert Zimmerman» mot »Björn Afzelius» hade vitaliserat texten, och gett den en intressant »hofstadterpoäng». [↩]
  15. Paul Pena stod som kompositör, så han fick trots allt del av den millerska framgången; men hans livsöde tillhör ju knappast de lyckligare ändå. »Killing me softly», däremot, har »Gimbel/Fox» som kompositörer, vilket gjort att Liebermans monetära utbyte av alla de versioner som sjungits in efter hennes egen torde ha varit magert. [↩]
  16. Borge var ju själv inte främmande för ett eller annat lån. [↩]
  17. Han berättar också att han varit nära att sälja några nummer, bland annat Siskorna, till en av Borges agenter… [↩]