Ett hederssjälvmord

Tankar om och kring musik, del 32

The BandLong black veil

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Hjältarna försvinner med en sorgligt hög frekvens i år — den här gången är det Robbie Robertson, en av frontfigurerna i det legendariska The Band, som vi tvingas ta avsked från. Men i stället för att ta någon av deras egna klassiker, som The Weight eller The night they drove old Dixie down så tänkte jag passa på att spela en låt med ett utpräglat moraliskt dilemma. Paul K har naturligtvis gjort den bästa version jag känner till, och Burl Ives den jag hade planerat att välja, men jag kan säkert hitta något annat för Mr Ives att sjunga, kanske den om den svalda flugan?

Long black veil är en av de där låtarna som känns som en folksång, har spelats in av i princip alla med några rötter i amerikana, men som i själva verket är en countrylåt, komponerad av två för mig okända personer och inspelad för första gången av Lefty Frizzell 1959 — med andra ord kan låten gå i pension nästa år, men jag misstänker att den kommer att tillhöra repertoaren länge än.

Texten handlar om en man som anklagas för mord, men när han ges möjlighet att försvara sig tiger han, eftersom han »varit tillsammans med» sin bäste väns fru. Man kan fundera på hans »hjältemodiga» (?) val, »hederssjälvmordet» om man vill, men man kan också fundera på annat, som till exempel hur bäste vännens frus känslor ser ut, och varför hon väljer att bli »hedersmördare» (eller åtminstone medhjälpare till »hederssjälvmord»); hur den värld ser ut där en avrättad person kan berätta historien om sin rättegång; eller, om man är lagd åt meta-hållet, om det verkligen är mödan lönt att fundera på motiv för så egendomliga handlingssätt, och om detta förändrat sig något sedan 50-talet. Att låten fortfarande spelas, och spelas in, tyder i alla fall på att den inte är helt irrelevant ännu i våra dagar.

Landslagsresor

Tankar om och kring musik, del 31

LandslagetTala om vart du ska resa

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Nu när det svenska fotbollslandslaget är ute på långresa, och ska gräva guld mot USA i helgen, så borde det väl passa med en gammal goding på temat. Annars måste jag nog erkänna att det som i första hand fastnat här inte är texten, utan fiolintrot av Maybritte Nicklasson. Det var också på grund av den fiolsnutten som Drängarna blev dömda för plagiat i en process som gick ända till Högsta Domstolen.

Texten verkar annars ganska aktuell på de svenska vädret:

Ta mig dit där solen skiner
Dit där himlen jämt är blå
Dit där sjöarna är klara
Dit jag alltid velat gå

Jag har alltid bott i staden
Jag har sällan sett nån sol
Och jag känner ingen glädje
på den platsen där jag bor

Åkej; det är väl inte den vassaste poesi som den här serien bjudit på, men det verkar som svensken i gemen känt så den här sommaren, åtminstone om man får döma av den strykande åtgången på sista-minuten-resor till soligare nejder. Själv lever jag, som kanske är bekant, enligt Dan Hylanders motto i förra veckans text.

Gruppen Landslaget var i högsta grad Lasse Lindboms skapelse, och enligt mig den främsta, även om Triad väl haft den största hitten, och min syster har The Husbands som stora favoriter. Landslaget var också första stoppet för en annan svensk stjärna, Magnus Lindberg, och det är väl inte helt otroligt att han dyker upp senare i den här serien.

Vykortshimmel

Tankar om och kring musik, del 30

Dan HylanderVykort, vykort

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ibland gäller det att passa på. Den här låten måste jag trycka in i spellistan dels innan semestern tagit slut för det stora flertalet, och dels innan alla glömt bort vad vykort är och hur de användes på den tiden de fortfarande fanns. Låten innehåller ett påpekande som jag funderat på att ta till motto för en viss blogga, och som kan utgöra startpunkten för egna funderingar:

Vykort, vykort… Hägringar…
Det är ändå samma himmel överallt!

Den oskrivna blogga som jag tänker på skulle handla om några små böcker av en viss Xavier de Maistre, där han utförligt, samt med finess och humor, visar hur man kan resa långt bort utan att lämna sitt rum. Visserligen har ju pandemin officiellt blåsts av nu, men det kan inte skada att känna till den metoden ifall covid-partiklarna gör comeback.

Slipa solsken?

Tankar om och kring musik, del 29

Fred ÅkerströmDen gamle skärsliparen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Albumet »Två tungor», som gavs ut 1972, innehåller två av den svenska visskattens klassiska översättningar; detta är en av dem[1]. Ursprungligen är det en dansk visa, »Den gamle skærslippers forårssang», med text av Sigfred Pedersen och musik av Kai Normann Andersen[2][3]. Den svenska texten av Fred Åkersström har lånat ganska mycket från det danska originalet, men översättaren avstår visligen från det ganska hopplösa företaget att hitta ett nytt rimord på sax för varje strof.

Det danska originalet hävdar visserligen att det här är en vårvisa, men för en svensk, uppväxt på landet för många år sedan, känns det mer som en sommarvisa. Texten är ju dessutom ganska nostalgisk med sina glimtar från en tid som för länge sedan är förbi, och tankar på vänner som försvunnit ur ens liv — det fanns ju inte facebook på den tiden. Jag skulle tippa att den sak som fick Fred Åkerström att fastna för den här texten är hyllningen till det fria och obundna livet, lite grann i utkanten av samhället — jag inbillar mig i alla fall att en trubadurs livsstil i slutet av 60-talet hade en del gemensamt med den åldrige skärsliparen.

Beträffande den något egendomliga rubriken ber jag läsaren begrunda att den danska yrkebenämningen använder två »p»[4], vilket bättre summerar mitt förhållande till solsken för tillfället.


Fotnoter:

  1. Den andra är naturligtvis Tom Paxtons »I give you the morning». []
  2. Om namnet Normann Andersen känns bekant, kan det eventuellt bero på att Finn Kalvik en gång i tiden skrev en låt med namnet »Normann Andersen». []
  3. Enligt en filmisk källa på nätet skrev Kai Normann Andersen musik till mängder av filmer, men jag har inte lyckats utröna om den här låten också användes i någon film. []
  4. För själva arbetet tycks dock danskarna använda »b» i stället för »pp». []

Verklighetens afton

Tankar om och kring musik, del 28

Barry McGuireEve of destruction

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag fortsätta förra veckans tema med ännu en av de verkligt klassiska sångerna mot krig[1] och andra idiotier som frodades i det amerikanska samhället i mitten av sextiotalet, P.F. Sloans »Eve of destruction», här framförd av Barry McGuire. Den som vill studera vilka de ovan nämnda idiotierna är kan lämpligen detaljstudera texten, eller konsultera den utförliga wikipediaartikeln.

En av de saker som slog mig när jag läste wikipediaartikeln jag länkade till ovan, förutom att sången i dagarna fyller 58 år och att den enligt sagda källa släpptes dagen efter inspelningen, var att det från början var tänkt att McGuire skulle göra en mer »polerad» version senare, och att den första insjungningen bara var en »rough mix». För mig är det just den där »råheten» som gör att rader som »you’re old enough to kill, but not for votin’» eller »Take a look around you, boy; it’s bound to scare you, boy!» känns äkta. Eftersom P.F. Sloan står listad som producent vill jag gärna tro, utan att gräva närmare i frågan, att han kände att det var så här han ville att låten skulle framföras.

Trots att det som sagt gått nästan exakt 58 år sedan låten spelades in är de saker som låten vänder sig emot — som krig, kärnvapen och rasism — ännu aktuella, och listan har utökats med sådant som klimatpåverkan, AI och religionsmotsättningar[2] så det är definitivt så att vi fortfarande lever i »verklighetens afton»[3].


Fotnoter:

  1. Ber om ursäkt för reprisen av förra veckans inledning, men vi programmerare gillar som bekant att återanvända kod. []
  2. Om man är petnoga så snuddar »Eve of destruction» faktiskt vid den problematiken, men det görs så försiktigt att jag inte känner att något allvarligt brott begås om jag delar upp problemen på två grupper om tre i varje. []
  3. Här ska naturligtvis den kulturellt bevandrade läsaren känna igen referensen till John Holms mästerverk, men eftersom jag inte vill att någon ska undra vad jag syftar på så skrev jag denna fotnot. Jag ber bloggens läsare om ursäkt för att jag misstänkte att de inte var tillräckligt kultiverade för att upptäcka detta. []