Kategoriarkiv: Musik

Mina berättelser om musik och musiker

Slut på gamla tider

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 1

Per Myrberg — Trettiofyran

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Trettiofyran, som jag ser det.

Helgen den 18-19 mars 1961 flyttade vi in i Edhamra i det som då var Jönåkers kommun; eftersom jag bara var tre år minns jag inte särskilt mycket av det. Från och med den 22 september 2022 är allt som återstår av de mer än sextio åren en massa minnen. Kåken är visserligen inte riven, som i Per Myrbergs klassiker, men väl såld.

Trettiofyrans text innehåller mycket av det man känner inför en så omvälvande förändring, även om detaljerna inte riktigt stämmer in; pappa gjorde, mig veterligt, inga hål i väggen och mamma klådde inte heller upp någon vicevärd[1]. Jag tänker då i första hand på den »negativa» sidan av en förändring, det att någonting försvinner. Den »positiva» sidan av en förändring, att något nytt kommer till eller ska inledas, får man söka i andra verk. Det senaste året, eller så, har jag kopplat ihop »Trettiofyran» med mitt barndomshem, och nu kommer jag inte att kunna tänka på den ena utan att också minnas den andra; minnet fungerar tydligen så.

Men Trettiofyran väcker även andra minnen. Det var ett av de allra första musikstycken som jag fastnade för, tillsammans med några av Hep Stars tio-i-topp-hits. Exakt vad det var som tilltalade min förskolemusiksmak minns jag inte, men jag bestämde mig i alla fall för att 34 måste vara ett turtal. Någon gång på mellanstadiet slog det faktiskt in — en klasskamrat hade fått ett roulettespel, och i avsaknad av kunskaper om sannolikhetskalkyl satsade jag alldeles för optimistiskt, och stod ganska raskt inför bankrutt. För att göra slut på spelet snabbt satte jag mina tre återstående marker på 34, och ser man på, det blev vinst och plötsligt var jag på grön kvist igen; med lite mer försiktig förvaltning av min återfådda förmögenhet lyckades jag ganska snart vinna. Och att jag valde min 34:e födelsedag för min disputation var naturligtvis ingen slump.

Per Myrberg gjorde då, på 60-talet, en hel del insjungningar av översättningar av låtar med tydlig doft av både country och blues; jag tänker till exempel på »Skattlösa bergen» och »Stockholmsblues»[2], men han var i främsta rummet skådespelare. Som jag nämnt tidigare såg jag pjäsen »Pariserliv» på gymnasiet, och där hade Per Myrberg en av rollerna. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen, mer än att det handlade om en ung och upprorisk teatergrupp som under en av Frankrikes många oroliga stunder skulle sätta upp Offenbachs »Sköna Helena». Det största intrycket på mig gjorde Per Myrberg, vars rollfigur skulle spela Menelaos, när han på ett utomordentligt komiskt sätt sjöng det kända stycket med texten »Jag är Sköna Helena, Sköna Helena […] Jag är Sköna Helena, Sköna Helena … s man», för att sedan på bråkdelar av en sekund förvandla sig till en arg ung man som ifrågasatte i stort sett allting med rollen och pjäsen. En mycket skicklig sångare och skådespelare.

Fotnoter:

  1. En detalj jag alltid grubblat över; om kåken var »vår i alla väder», vad har då en vicevärd med saken att göra? Undrar om Olle Adolphson som skrev den svenska texten har redogjort för sina tankegångar någonstans… [↩]
  2. Med svenska texter av Olle Adolphson och Beppe Wolgers, respektive. [↩]

When you read this…

Postat av
Svara

För några veckor sedan dök detta oroande meddelande upp i mitt facebook-flöde:

For my fans and friends: you are all very lovely people, but it’s check-out time and i can’t be late. The last 3 anthologies should give you a good representation of what i tried to do while i was here: ’RES IPSA LOQUITOR’, ’CURRICULUM VITAE’, ’SOTTO VOCE’. I hope it will provide some degree of lasting pleasure. It has certainly been my pleasure to play for you.

I början av veckan kom så det besked vi fans fruktat alltsedan den dag förra sommaren, då Paul Kopasz meddelade att han diagnostiserats med strupcancer — Paul K slutade sina inspelningar den 16 mars 2020[1].

Om du aldrig hört talas om Paul Kopasz, utom möjligen då jag nämnt hans namn i förbigående här på bloggen, så är du knappast ensam. I åtminstone ett avseende är han emellertid världens främste låtskrivare — hans produktivitet, nämligen. Under åren 1992-1997 gav han ut 9 fullmatade CD-skivor (The blue sun, The big nowhere, The killer in the rain, Blues for Charlie Lucky, Garden of forking paths, Achilles heel, Saratoga, A wilderness of mirrors och Love is a gas), en lajv-skiva (Now and at the hour of our death, amen) plus lite annat smått och gott — de åren är de magra i hans produktion; sammanlagt skapade han bortåt 120(!) verk; kassetter, LP-skivor och CD. Jag tvivlar på att någon har full koll på hans diskografi; jag gjorde själv ett försök för tiotalet år sedan, och vill minnas att jag räknade till över 90 skivor…

Hur ska man karakterisera hans musik? Han gav sig i kast med i stort sett allt från handklapps-gospel till högenergi-heavymetal-punk, men jag återkommer ändå till ett omdöme jag tror mig ha läst någonstans — han var den ende genuine bluesmannen som kommit fram efter punken. En experimenterande bluesman, med ena benet fast förankrat i rockmusiken och det andra i beat-poesin; den bilden är nog inte helt vilseledande i alla fall. Punken, eller vad det nu är, har dock satt sina spår både i hans sång och hans gitarrspel; där finns en intensitet, gränsande till desperation, som man sällan finner i bluesmusiken.

Några länkar för den som vill göra egna undersökningar: PK:s nuvarande bandcamp-sida som för närvarande innehåller 46 CD-skivor, bland annat två av de tre samlingskivor som han hoppas ska bli hans »legacy»; förhoppningsvis dyker »Sotto voce» också upp där så småningom.[2]. Ett annat sätt att fördjupa sig i hans musik är att lyssna på några av de »tributprogram» som gjorts, till exempel av Kakie Urch och Trash flow radio; det förra innehåller mestadels musik, det senare låter många av Pauls vänner genom åren komma till tals[3]. En del av hans dåvande produktion placerade han för 20-talet år sedan på archive.org — ljudkvaliteten är inte alltid den allra bästa, men för den som tycker att »gratis är gott» finns där en hel del godis att hämta.

Mina personliga favoriter är The big nowhere, som var den första skiva med Paul K jag köpte, och Blues for Charlie Lucky, som av många[4] räknas som hans bästa. Om du bara tänker lyssna på en enda låt av Paul K föreslår jag den avslutande låten på Blues för Charlie Lucky, Charlie Lucky says[5][6][7][8]. Sångar-jaget har en dialog med den legendariska maffia-bossen Charles »Lucky» Luciano — han berättar hur hemsk tillvaron är, men bossen påpekar att livet ändå måste levas:

My own bad hand was dealt me
Now I got to play it down
Make this precious gift of life
My own personal crown

…

The killer and the healer
And the artist and the thief
The life of each is a mystery
So illogical and brief

Fotnoter:

  1. Bredvid en sådan katastrof torde övriga nyheter kunna betraktas som helt covidkommande (Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att klämma in den ordleken någonstans. Jag hoppas det räknas mig tillgodo att jag gömt undan den i en fotnot.) [↩]
  2. Han hade tidigare ytterligare en sida, paulksongs, men den är nu blank — han varnade redan i höstas att han tyckte han spelat in för mycket junk, och att han tänkte rensa i skivbeståndet; en hastig blick visar emellertid att har kastat ut åtskilliga gullebarn med badvattnet… [↩]
  3. Båda programmen är två timmar långa; det andra innehåller dessutom en halvtimmes »bonusmusik» som inte hann spelas under programmet. [↩]
  4. Dvs av mig och åtminstone en person till. [↩]
  5. Skulle du kunna tänka dig en andra låt, så kan jag rekommendera Everything that glitters [↩]
  6. … och vill du höra ytterligare en låt, så varför inte Robespierre. [↩]
  7. Paul K kunde också tolka andras låtar, till exempel denna. [↩]
  8. Nä, nu får du för höge Pharao börja leta själv… Nå, en favorit till ska du få, den vars titel antyds i rubriken (jämför gärna med denna lite mer avrundade lajv-version) [↩]

All this strength…

Postat av
Svara

Om du någon gång besökt Bryggarsalen i Stockholm vet du att den har en ganska märklig konstruktion — närmast scenen är det högt i tak, men längre bak finns en överbyggnad som kan användas som en gammaldags teaterbalkong, även om det säkerligen inte var vad den ursprungligen var avsedd för. Såvitt jag vet är det enda sättet att ta sig upp på denna överbyggnad en spiraltrappa av den där typen som ser ut som en efterkonstruktion; och det var på väg upp i denna trappa som jag den 27:e april 2013 råkade stöta på den artist, David Olney, som jag kommit för att se[1].

Han stannade, tvekade en sekund, och sa sedan något i stil med »Jag vet att jag sett dig någonstans, men jag kan just nu inte placera dig. Vi har väl träffats förut?» Jag berättade då för honom att jag för omkring tio år sedan rest till Birmingham (den engelska versionen, inte den i Alabama) för att se honom, och att han där spelat en konsert inför kanske dussinet åhörare. Vi pratades också vid några minuter innan föreställningen, och jag fick tillfälle att berätta att det faktiskt var han som kontaktat mig runt 1995 — han tackade mig via e-post för några sidor med Townes Van Zandts texter jag transkriberat och lagt upp på internet. Han såg lite förvirrad ut, och anmärkte att han förmodligen hade förträngt konserten ifråga[2].

Det känns konstigt att tänka tillbaka på den episoden, och veta att han inte längre är i livet. Förra lördagen, den 18:e januari, var han på en låtskrivarfestival i Florida, »30A songwriters festival». På eftermiddagen spelade han in ett halvtimmes program med en lokal radiokanal, och som brukligt är nuförtiden så hamnade det nästan omedelbart på youtube:

På kvällen samma dag deltog han i ett slags ”runda-bordet”-konsert med två andra låtskrivare, där deltagarna turades om att spela låtar. Mitt i sin tredje låt slutade Olney spela, bad om ursäkt — och dog, trots omedelbara upplivningsförsök från en läkare i publiken.

För mer än tio år sedan startade Olney en »video-cast», eller vad det nu ska kallas. Från början hette den Hear and now, och sändes på ustream, en sajt som nu tycks tagits över av IBM, men flyttades efter något år över till youtube, där serien fick namn efter en av Olneys låtar, You never know. Ett avsnitt i veckan, med mycket få pauser, ger till slut en imponerande samling — det hann med åren bli runt 400 program. De följde oftast en och samma mall — först fick den kommersiella delen av verksamheten sitt, skivor, kommande spelningar etc.; sedan spelade han en låt, oftast av egen produktion, men även andra; och till sist några ord om tillkomsten av låten i fråga. Poesiläsning i olika former, märkliga episoder från baseballens historia och andra berättelser från ett innehållsrikt liv kunde komplettera mallen då och då; men oavsett innehåll så präglades allt han företog sig av en ovanlig intelligens, som fick honom att se saker i en ny, eller åtminstone annorlunda, belysning.

Jag måste bekänna att jag tappade kontakten med ”video-casten” under den sista tiden på ustream — om jag minns rätt rågades måttet när ustream fick för sig att det var en god idé att bryta ett program efter exakt tio minuter för att sända reklam, oavsett vad som då pågick i sändningen. Efter flytten till youtube har jag bara tittat på enstaka avsnitt, så den senaste veckan har jag försökt ta igen förlorad mark. Mycket ungefärligt kan man dela upp de låtar han spelar i You never know i tre grupper av speciellt intresse: dels andras låtar, som till exempel Let it be me, en hit med Everly Brothers; dels de låtar från skivorna som av någon anledning hamnat utanför spellistorna, som till exempel A dangerous man, en låt om Lawrence of Arabia; och dels låtar som inte ens blivit inspelade, som till exempel The balcony scene.

Om du av någon anledning råkat läsa så här långt, trots att du inte kände till att David Olney var världens bästa låtskrivare[3], kommer jag nedan att erbjuda tre vägar in i Olneys musik, via några utvalda avsnitt av You never know. Men först en liten varning: om du är allergisk mot sånger sjungna av skrovliga mansröster ackompanjerade av hjälpligt stämda gitarrer bör du först ta en rejäl dos av lämplig medicin; med undantag för den allra sista låten är det nämligen precis vad du kommer att utsättas för.

Den första vägen är genom några låtar som andra spelat in, och därmed möjligen kan kallas hans »hits»: If my eyes were blind, som spelats in till exempel av Mimi Farina, Ad Vanderveen och Steve Young; Deeper well som Emmylou Harris spelade in på »Wrecking Ball»; och Women across the water, inspelad av bland andra Linda Ronstadt.

Väg nummer två går genom några av de sånger som lika gärna skulle kunna vara en film eller en teaterscen; jag tänker till exempel på Contender, Barrymore remembers och Revolution.

Den tredje[4] av mina infartsleder till Olneys musik, går via stillsamma, lätt filosofiska, betraktelser över livet som sådant, och synnerhet över låtskrivaryrket; jag tänker i första hand på Little bird och The song. En tredje låt i liknande stil fick avsluta serien — You are here, en av mina favoritlåtar — till bilder av en tom stol och »Miller the wonderdog», som bidragit med »bakgrundssång» då och då under serien.

Efter sin spelning i Bryggarsalen kom David Olney förbi vårt bord uppe på »balkongen». Vi bytte några ord om spelningen, och till slut sa han att han så smått började minnas den där spelningen i Birmingham: »Men det där med ett dussin — då måste du väl räknat pubägaren och hans hund också…?» Han skakade på huvudet, om åt ett otrevligt minne eller världens allmänna dårskap kunde jag inte avgöra, och med ett leende och en handskakning försvann han iväg mot en dörr i de bakre regionerna där jag antog att logerna var situerade.

Fotnoter:

  1. Om du missade Olneys besök i Sverige den gången, så skyll inte på mig — jag hade påpekat det på min blogg i god tid. [↩]
  2. Jag har för övrigt all anledning att tro att jag var den som räddade den där kvällen i Birmingham för honom; han spelade till exempel en av TVZ:s låtar — Rex’s blues, om jag minns rätt — och dedikerade den till mig, med en anmärkning att jag kommit från Sverige enbart för att se honom. Det var nu visserligen inte helt korrekt, men en godtagbar approximation. [↩]
  3. Åkej, jag vet att han har konkurrens av andra giganter, som Bob Dylan, Leonard Cohen, Townes Van Zandt, Guy Clark och Paul Kopasz, men åtminstone för ögonblicket tycker jag Olney är några hästlängder före konkurrenterna. [↩]
  4. Från början hade jag tillagt »och sista» här, men eftersom det är lätt att hitta fler ingångar (som till exempel kärleksvisor, påskbetraktelser och förbrytarmentalitet) så plockade jag bort det uttrycket i sista(?) korrläsningen. Skulle du mot förmodan behöva fler infartsvägar står jag gärna till tjänst med fler låtlistor. [↩]

En frisk fläkt (och Wilson)

Postat av
Svara

Det händer alltmer sällan att jag hittar nya favoritmusikanter. Ännu mer sällsynt är det att jag blir knockad i första ronden; på rak arm kan jag bara påminna mig tre artister — Anders F Rönnblom, Suzanne Vega och Yonder — som tvingat mig att omedelbart kapitulera.

Men nu har det alltså hänt igen — strax före jul råkade jag besöka en blogg vars innehåll jag skummar igenom då och då[1], klickade på några länkar i denna artikel, och plötsligt satt jag fast.

Som en service till eventuella tillfälliga läsare som inte är bekanta med mitt musikaliska universum, och för övriga som behöver en repetitionskurs, följer några punkter som sammanfattar några av de element som ger höga pluspoäng när jag bedömer musik[2]:

  • Bra texter, eller åtminstone icke-banala sådana. I inbillska stunder[3] tänker jag mig att det är rester av mina litteraturstudier för en halv evighet sedan som gör sig påminda.
  • Gott instrumentval, vilket normalt betyder »hjälpligt stämd gitarr och skrovlig mansröst». Här finns det dock plats för variationer; andra instrument kan tillföra väsentligheter till klangbilden, och vissa gitarrer klarar jag mig gott utan[4].
  • En svårdefinierad kvalitet som till exempel finns i det mesta Jan Johansson spelat in[5]; låt oss kalla det för musikalisk känsla. Exakt vad det betyder tänker jag inte ens försöka beskriva, men om jag skulle göra ett försök skulle jag börja med de två saker som som är nästan övertydliga hos Jan Johansson; dels en förmåga att leka med tempon, och dels att väva in tystnad i melodislingan[6].

Den engelska duon Breeze & Wilson, med förnamnen Graham respektive Toby, uppfyller med råge de allra högsta krav man kan ha på de tre punkterna ovan. Jag har botaniserat i Youtubes vildvuxna flora av B&W-videor och tänker nu presentera några av mina favoriter. Låt oss börja med den video som satte snöbollen i rullning; den är visserligen inte särskilt representativ för deras normala stil, men vem kan motstå en sådan text-pärla som »And when you told me that bluegrass sucked / then I knew that you and me were f-piiiiip»…:

Jag bifogade, som sagt, en länk till den här videon i en tidigare blogga, och jag hänvisar till den om du inte känner till den sång den parodierar. Men vad jag inte insåg omedelbart var att den var ett intelligent montage — frågan »hur många personer ses i videon» visade sig ha ett icke-trivialt svar, nämligen »tre, plus en hand». Med bara en gnutta mer uppmärksamhet än jag hade då jag tittade på videon första gången inser man att personerna längst till vänster och näst längst till höger är så lika att de kunde vara enäggstvillingar; med misstänksamheten väckt bör man också upptäcka att de två sittande personerna har klara likheter med varandra. Det visar sig vid en närmare undersökning att videon är ett hopklipp av två tagningar, där klippet gjorts strax höger om växten i bakgrunden. Det förklarar också nödvändigheten av en extra hand, eftersom den hamnat på fel sida av klipp-linjen. Denna video förklarar hur inspelningen gick till, och denna ger en musikalisk bakgrund till det triangeldrama (man, kvinna och banjo) vars slut relateras i videon ovan.

I slutet av videon hänvisar de oss till sin hemsida, och där får man mängder av länkar till deras mer »allvarliga» sånger. Jag har valt ut tre nedan som jag tycker illustrerar deras stil väl; du hittar många fler på hemsidan eller via en sökning på Youtube.

Quiet knife är kanske min favorit för tillfället; kärleksballader är inte det mest originella texttemat, men jag har svårt att tänka mig att det kan göras så mycket bättre än så här.

Don’t care about Fellini är en låt av en annorlunda typ — lite jazzigare, en lite mer problematisk kärleksrelation och en liten dos humor. Dessa två låtar inleder deras tredje CD, Infidelity.

Till slut en lite äldre låt för bloggens alla hundälskare, Oh Zoey. Zoey pryder också framsidan på CD:n Oh Nova Scotia, där låten kan höras i en studioversion.

Alla som älskar gitarrbaserade ballader med intelligenta, lätt melankoliska texter, och inte har något emot att de blandas upp med inslag av jazz, blues, country och rock bör snarast skaffa Breeze & Wilsons samlade verk, vilket för tillfället är fyra CD-skivor; de har gått på »random repeat» de senaste dagarna, och kommer förmodligen att göra det ett bra tag framöver.

Fotnoter:

  1. Som jag påpekat någon gång är det inte bara nackdelar med att ha ett uruselt minne. [↩]
  2. För säkerhets skull är det kanske bäst att påpeka att det finns mängder av musik som är högst förträfflig utan att plocka ett enda poäng i nedanstående kategorier, till exempel nästan all klassisk musik. Att jag sätter extra plus för vissa typer av klassisk musik som till exempel är skriven för gitarr, luta eller liknande, eller Debussys pianomusik (piano kan ju, enligt Tom Lehrer, betraktas som en 88-strängad gitarr) torde vara uppenbart. [↩]
  3. Den timliga utsträckningen av dessa betecknas numera, har jag förstått, med bråket 24 sjundedelar. [↩]
  4. Det gemensamma för denna senare kategori är att de gnisslar; jag har till exempel sedan barnsben svårt för de ljud som steel guitars och ylande elgitarrer presterar. [↩]
  5. Mästerverket är naturligtvis Visa från Utanmyra. [↩]
  6. Gunnar Ekelöf är inne på samma spår i flera av sina dikter, framför allt Poetik, som avslutas med konstaterandet »Vad jag har skrivit / är skrivet mellan raderna». Jan Johansson, och många andra musikanter, kan konsten att spela musik mellan tonerna. Om detta låter obegripligt, lyssna till »Visa från Utanmyra» en gång till, under maximal avslappning; hjälper inte det är du förmodligen ett hopplöst fall. [↩]

Några julsånger

Postat av
Svara

Jag har ju tidigare år bjudit på några musikaliska favoriter med julankytning så här på julaftonens morgon, dels Dan Fogelbergs fantastiska berättelse Same old lang syne, och dels den makalöse gitarristen Martin Tallströms tolkning av Auld Lang Syne. Den här gången tänkte jag bjuda på en handfull låtar — det tömmer ut mitt nuvarande förråd av julfavoriter så jag tvingas hitta på något annat att skriva om till kommande år.

Först, naturligtvis, den självklara julsången, the julsång to end all julsångs, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker givetvis på Det är inte snön som faller, Anders F. Rönnbloms ikoniska anti-julhysterilåt från 1980. Jag har hört många versioner av den vid det här laget, från den långsamma moll-versionen med avskalat arrangemang till de fullt-ös-versioner med blåsare som brukar bjudas på de numera traditionella julspelningarna på Akkurat. Många har hamnat på youtube, och jag kan särskilt rekommendera denna version från 2010, som visserligen saknar blåsare, men som har desto mer av Jesper Lindbergs banjospel. På youtube finns också den klassiska kortfilmen som gjordes 1984, men här tänkte jag i stället visa en inspelning som gjordes för TV-programmet Bälinge byfest hösten 1980, som enligt uppgift i F-biografin är det allra första framförandet av låten ifråga.

I F-biografin hittar man också ett par berättelser om den kulturkrock det innebar att arbeta med den i vissa avseenden oerhört tröga kolossen SvT. Danne Argenius, basisten i Anders’ dåvarande kompgrupp (O.K. Brothers band) berättar[1]:

Hela produktionsapparaten var alert som en snigelfarm. Under soundcheck inträffar följande — Teknikern talar i lurarna: Bastrumma… Pelle spelar bonk, bonk, bonk, osv… Teknikern: Tack, virvel… Pelle spelar lydigt smack, smack, smack… Teknikern: Tack, lilla pukan… Pelle spelar… Och spelar… Inget svar… Till slut böjer han sig fram till virvelmicken och ropar: Ska jag ta nästa? Inget svar. Då beger vi oss till kontrollrummet. Det är tomt… Det visar sig att klockan blivit kaffe och sålunda har dom fackanslutna institutionsteknikerna tagit rast och gått till matsalen utan att vi fått veta.

Anders F själv var tvungen att ta tag i snötillverkningen:

Nån hade kommit på den fantastiska idén att det skulle falla snö från taket, i form av konfetti, papperslappar… När vi kom till studion satt en pryoelev och hade rivit papper som knappt fyllde en tredjedels papperskorg. Här är lite snö, sa han och såg stolt ut. Jag förstod att det där skulle inte räcka till mer än någon sekunds snöfall. Jag påpekade det för producenterna men ingen verkade intresserad eller hade tid att ägna sig åt snöproblemet, så jag fick sätta igång att riva själv… Fick väl ihop så att det räckte till åtminstone en refräng…

Till slut blev det i alla fall en inspelning, med både trummor och snö. Jag vill minnas att jag sett någon mindre positiv kommentar från de personer som röjde efter snöfallet någonstans, men den hittar jag inte i hastigheten…:

Nu är naturligtvis Anders F vare sig den förste eller ende som påpekat att julen blivit i högsta grad kommersialiserad. Loudon Wainwright III spelade i början av 90-talet in en magnifik lajv-skiva, Career moves[2], och där finns bland annat en betraktelse över julen, Suddenly it’s Christmas:

Vem som var först att spela in en antijulsång vet jag inte, men den första jag känner till är med Tom Lehrer, som någon gång på 50-talet skrev A Christmas Carol:

Till slut några mer allvarliga julsånger. De flesta har väl insett att det stora landet i väst, det med 50 delstater, står inför en av sina allvarligaste prövningar 2017[3]. När jag började jobba här uppe i Stockholm i februari 1997 var en av de första sakerna jag gjorde på min fritid att uppsöka Cirkus för att se Steve Earle, som då var ute på soloturné. Om jag inte minns helt fel öppnade han med Christmas in Washington, som då var nyskriven — han åkallar där ett antal personer som han hoppas kunna få USA på fötter igen, och så här tjugo år senare är låten fortfarande brännande aktuell[4]:

Allra sist har jag placerat en »riktig» jullåt. Som kanske framgått har jag inte särskilt många traditionella jullåtar på min topplista, och att denna fått komma med beror helt på artisterna, den inte helt okända duon Simon & Garfunkel. För snart femtio år sedan spelade de in två julsånger, som efter ett försvarligt antal år i Columbias arkiv hamnade på trippel-CD-samlingen Old Friends i slutet av 90-talet. Comfort and joy kallade de den här inspelningen, som väl måste vara det närmaste sångmässig perfektion det är möjligt att komma för en populärmusikalisk duo. Jag tänker särskilt på den första delen då de båda sjunger samma stämma; trots att jag lyssnat ett antal gånger har jag ännu inte hittat ett ställe där jag kan säga »Ah, där hör man att det är två röster!», inte ens vid andhämtningen[5]:

Fotnoter:

  1. »Pelle» är trummisen i sagda band, Pelle Holm. [↩]
  2. LW3, som vi före detta värnpliktiga från Norrtälje gärna kallar honom, är visserligen en prima artist oavsett framförandetyp, men som lajv-artist är han i absolut toppklass; hans förmåga att blanda humor, ofta spontant improviserad, med allvar är snudd på oöverträffad. [↩]
  3. Egentligen borde jag väl skriva »de närmaste fyra åren», men jag har svårt att tänka så långt fram för närvarande. [↩]
  4. Den »Cisco» som omnämns torde vara Cisco Houston, som ofta nämns i samma andetag som Woody Guthrie och Pete Seeger; Emma Goldman var en känd feminist, anarkist och monopolspelare. [↩]
  5. Den uppmärksammæ lyssnaren känner naturligtvis igen visan från ett av mina tidigare exempel, även om Lehrer anpassat texten något för sitt ändamål. [↩]