Slutet på festen

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 98

Jenny Bohman — The party is over

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan blev jag påmind om att det är 14 år sedan Sveriges okrönta bluesdrottning, Jenny Bohman, la ifrån sig munspelet för gott; alldeles för ung för att drabbas av cancer, men den sjukdomen frågar inte om lov. Första gången jag hörde henne var samma kalla vinterdag som jag hörde Jay Shogren första gången; om jag minns rätt tittade hon in och spelade några låtar på väg till ett annat gig. Jag hann se henne ytterligare en gång innan hon tvingades kliva av scenen.

De rader som fastnat i den här låten, och som skapar en klump halsen varje gång jag hör dem, eller ens tänker på henne och hennes oblida öde, är de nedanstående som inleder sångtexten. De kan också fungera som en kärv sammanfattning av de senaste åren:

The party is over
Did you have fun?

En dårfink

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 97

Rockfolket — Dom kommer och tar mig iväg ha-ha

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.

H.B. Palmær

Så har vi då åter fått en ytterst tvivelaktig person på den högsta posten i USA. Den barmhärtige guden som Palmær anropar i citatet ovan torde vara försent ute för att hjälpa von Hartmansdorff, men varför inte ta en tur till Washington, D.C., för att hjälpa den blivande presidenten till en smula självinsikt; och det helst innan allsköns vaccinhatare, homeopater och religiösa dårar fått röja undan den rest av förnuft som fortfarande lever kvar i landet.

Det är naturligtvis frestande att reprisera min kommentar från 2016, men tyvärr saknas Napoleon XIV:s ikoniska alster i min mp3-samling, så det får bli Rockfolkets, och Bertil Bertilssons, svenska version i stället[1]. Bertil Bertilsson, om han är okänd för dig, är en intressant figur som bland annat var turnéledare då det dåförtiden tämligen okända engelska bandet The Beatles drog runt i Sverige i början av 60-talet. Jag har hans självbiografi, Rapport från en dårfink; jag minns inte om jag läste den i sin helhet eller om jag bara bläddrade lite förstrött i den, men jag minns i alla fall att den var i högsta grad läsvärd, så om du hittar den på något antikvariat är den ett kap.

Fotnoter:

  1. Om någon undrar varför det i titeln står det märkliga »iväg» i stället för det i framförandet använda »nån dag», så har jag ingen aning. Min bästa gissning är att BB under sina framföranden kommit underfund med hur krystat »iväg» lät och ändrat till den något mer lätthanterliga texten. För övrigt heter skivan »Första repetitionen», vilket i sig kan vara en ledtråd till varför vissa låtar inte funnit sitt slutliga uttryck. [↩]

Hatad USA-president

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 96

Phil Ochs — Here’s to the state of Richard Nixon

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Snart är det ju dags för ännu ett ödesval, i USA närmare bestämt — valet står, kortfattat uttryckt, mellan en svårbedömd person långt ut på högerkanten, och en dömd brottsling med intelligens, empati och kunskaper väldigt nära noll-nivån. Jag stoltserar gärna med ett av mina smeknamn, »3NT», som jag fått efter mitt favoritkontrakt i bridge — »NT» betyder naturligtvis »No Trump», vilket känns i högsta grad aktuellt i dessa dagar.

Att det går hett till vid val i USA är dock ingen nyhet, och det är inte ens säkert att Trump är den mest hatade av alla landets presidenter genom åren[1]; det räcker att lyssna på Phil Ochs’ avhyvling av Richard Nixon, och publikens reaktioner, för att inse att inte heller han var särskilt populär i alla kretsar. Och omkvädet har en uppmaning som skulle kunna riktas även mot andra personer:

Here’s to the land you’ve torn out the heart of
Richard Nixon, find yourself another country to be part of!

Det är ganska många av världens ledare som detta passar in på, och givetvis också på vår egen trump-imitatör, Åkesson…

Phil Ochs är en protestsångare från 60- och 70-talet som tycks vara på väg att bli bortglömd, vilket är trist. Jag upptäckte honom på ett lite annorlunda sätt; en bok jag köpte, tidigt 70-tal, hade några texter av honom[2]. Låtar som »I ain’t marchin’ anymore», »Outside a small circle of friends» och »No more songs», med många fler, borde, tycker jag, garantera en framskjuten plats i musikens »Hall of Fame», avdelningen för protestsångare.

Fotnoter:

  1. ehuru med största säkerhet den mest inkompetente och för landet farligaste [↩]
  2. Om jag minns rätt var det en bok som var ett komplement till en radioserie om just protestsångare på 60-talet; det är en av mycket få böcker genom åren som lyckats försvinna utan att jag noterat dess existens i min databas. [↩]

Om frihet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 95

Gillian Welch — Everything is free

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag vet inte om det händer dig, käræ blogbesökare, men jag undrar ibland vad jag håller på med. Ett sådant tillfälle yppade sig idag, när jag insåg att jag bara har två album av den fantastiska artisten Gillian Welch, med sin lika fantastiske »side-kick» David Rawlings. Den kvalitet som de skivorna har borde rimligen lett till ytterligare inköp, men har av någon anledning ännu inte gjort det. Den detaljen ska väl gå att ändra på, trots allt.

Som vanligt har jag ingen större aning om vad texten i stort handlar om, men några ord har fastnat:

I’m gonna do it anyway
Even if doesn’t pay

De raderna skulle kunna sättas som motto för det mesta jag företagit mig…

Rulltrappsfunderingar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 94

Ulf Lundell — Bente

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det går inte att komma förbi Ulf Lundell om man listar svenska låtar som innehåller några rader att tänka på. »Bente» hamnade bland de första på min lista, men han har skrivit fler som förtjänat en plats på listan om jag inte begränsat det inledande hundratalet till en låt per artist[1]; han har ju redan nämnts i åtminstone en tidigare artikel i den här serien.

Med en beteckning som blivit populär de senaste åren är det här »noir», en kort och mörk stockholmsskildring utan ljusglimtar. Några rader som särskilt fastnat är avslutningens (retoriska?) fråga:

Ska jag försöka hjälpa dig då,
eller ska jag bara fortsätta
rulltrappan ner?

Fotnoter:

  1. Till exempel »Tre bröder», »Blå Range Rover», och »Sextisju, sextisju» vore kandidater att ta upp i serien. [↩]